Idag säger vi GRATTIS till Ozzy!!!

Hipp hipp Hurra hoppas du får en underbar födelsedag!!!

Du får en

och så får du en sak som jag önskar:

Och sen får BARA du Ozzy klicka hihihi HÄR:

I fredags morse var det morgonstress som vanligt och kanske lite mer än vanligt då en buss skulle plocka upp 40 barn i skolan och jag var den som skulle ta emot alla. Vi fick inte komma för sent helt enkelt.

Just denna morgon ville jag hemskt gärna ha med kameran och just därför hade den gått och gömt sig i nåt skrymsle. Jag irrade omkring och sökte samtidigt som jag delade ut order till höger och vänster; ta på dig sockorna, borsta tänderna, borsta håret, gå och kissa, stå på händer...

Ja, inget skulle hända om jag inte delade ut order. (Eller så skulle det hända hur bra som helst och jag skulle vara betydligt mindre uppjagad.)

Stressen byggdes sakta på när det ena efter det andra tjorvade och klockan tickade allt fortare mot 8.00 Äldste sonen lyckade spilla youghurt på rena tröjan, enda rena, några låg blöta i tvättmaskinen och resten i smutstvätten. Försökte att ur smutskorgen (nä nu ljög jag-bland de smutsiga tröjor som låg utspridda i lägenheten på väg till smutskorgen) hitta en som var något mindre smutsig än den som hade youghurtfläckar och fick sen ägna mycket ilska åt att FÅ HONOM ATT ACCEPTERA TRÖJAN!!! Sen skulle dottern ha frukt, men ingen frukt dög och att KOKA BROCCOLI GICK JU INTE, sonen hittade inte skorna först och hittade dem sen i vardagsrummet VAD GÖR SKORNA I VARDAGSRUMMET???. Själv hittade jag inte kameran fast jag VET att jag hade den i köket senast VEM HAR TAGIT KAMERAN- MÅSTE NI VARA SÅ KLÅFINGRIGA??!! 

Jag skulle inte vilja vara barn till mig när jag är sån som jag var då på morgon, men som jag tyvärr är någon (några?) gång (er) varje dag...

När vi äntligen har kommit så långt att vi allihopa är i hallen och en efter en blir klar och droppar ut, mer eller mindre välutrustade, så hittar inte yngste sonen sina crosshandskar.

Dessa crosshandskar är hans käraste ägodel efter kepsen och han vägrar att gå till skolan utan dem, iallafall inte utan en rejäl kamp först.

Jag rusar runt som ett frustande ånglok och letar crosshandskar och pyser ut ilska och stress samtidigt.

När de andra barnen har gått ut har de lämnat lägenhetsdörren på vid gavel och mitt när jag är som allra mest galen och ställer mig med armarna upp i luften och i en överdramatisk gest vrålar med uppspärrade ögon VARFÖR KAN DU INTE LÄGGA VANTARNA PÅ SAMMA STÄLLE????!!! , precis då kommer den lilla unga tjejen till tidningsbud och lämnar tidningarna förskräckt på hallmattan. Fort, fort, vänder hon på klacken och SPRINGER därifrån, med rädda ögon...

Vi kommer i tid.

Vi hinner prata i bilen.

Jag hinner säga förlåt att jag blev så galen.

Någon  kamera fick jag inte med mig. Och världens snyggaste och roligaste motiv dyker NATURLIGTVIS UPP.

Därnere under jord ställer sig alla 40 barn, med min son längst fram i mitten, i en stor skopa till en lastmaskin, poserande för det allra bästa klassfoto som man någonsin skulle kunna ta.

Och ingen har kamera.

Och jag har alltid kamera.

Och för triljonte gången lovar jag mig själv att NU, nu var det sista gången allt är så oorganiserat.

Nu ska  vi ha färdiga ryggsäckar. Skorna ska stå på parad.

Varje kväll ska jag gå igenom alla kläder och se att allt finns framme. 

Kameran ska stå i ett särskilt kameraskåp. 

Det ska finnas fin frukt i fruktskålen (och inte ouppackat i en massa påsar på köksbänken).

I kylen ska inga tomma paket stå utan allt ska vara genomgånget och hemhandlat och i ordning.

Sallads huvudet ska bli uppätet varje gång istället för att ruttna inifrån och en ny kaviartub ska inte påbörjas förrän den föregående är tömd. 

(Just nu har vi kanske sju stycken påbörjade kaviartuber i kylskåpen...) 

Jag lovade mig själv dyrt och heligt att NU, nu ska det bli en förändring!!!

Jag ska bara flytta först!

Där i nya huset kommer allt att vara ett under av ordning, iallafall efter att vi packat upp, vi kommer att träna in nya rutiner och det kommer inte att inträffa att barnen går med udda sockor till skolan.

DÄR ska vi bli nya människor!!!

Eller hur?