Ännu en dag är till ända och det känns som att jag fått en del gjort. Inte något som märks på ytan, men något som verkligen känns lugnande för själen. Jag har packat upp alla kläder och fått in dem på iallafall tillfälliga platser. Så förhoppningsvis blir det inte helt hysteriskt i morgon bitti när alla ska iväg på morgon. Jag kom just nu på att sockorna inte är lokaliserade ännu, men det ska jag ta tag i strax...

(TUR att jag satte  mig här och bloggade så att jag kom ihåg det!)

Jag har också packat upp nästan alla köksgrejor. Såväl torrvaror och bunkar som porslin och  bestick. Dock är flyttlådan med pannor tillfälligt försvunnen men vi har  en (1) panna iallfall...

Tioåringen har idag byggt en skateboard ramp. Den är inte riktigt klar men jag är djupt imponerad av hans snickarförmåga. Ja, inte bara hans, även äldste sonen är en fena på att snickra. Igårkväll "svängde" de ihop ett grafittiplank. Superproffsigt stod det där i trädgården färdigt att besprutas med färg idag. Fast under natten har det spöregnat och blåst så det hade vält omkull till deras stora besvikelse. Sen har det spöregnat mest hela dagen så det har inte blivit någon grafittimålning under dagen. Men en skateboardramp. Som sagt; jag är impad!!!

Jag ska visa foton snart... (Måste bara hitta den kartongen med den kabeln.)

Jag blir vansinnigt lycklig över att de är så kreativa! Det är en stor vinst med flytten. Att sitta i en hyreslägenhet passar inte vår familj så bra. Vi är en kreativ familj som gillar att hålla på med en massa saker men har vi inte utrymmet för det blir det inte alls lika mycket kreativa saker gjorda.

Att kunna snickra, måla, gräva, cykla, skejta på sin egen gård är alldeles fantastiskt!!!

Fyra tjejer i tioåringens klass har smygit omkring här hela dagen. Spanat in nye killen i klassen. Till slut vågade de sig fram och har till slut förföljt min stackars son med frågor och fnittriga tillrop. En av de är SÅ KÄR i honom och har så varit i flera månader sen han skrev till klassen och skickade foton. Hon har verkligen målat upp en drömbild av honom och byggt upp en stark förälskelse kring den drömbilden. Det blir nog svårt för sonen att motsvara!!! Men när hon hade fått se honom i verkliga livet och dessutom pratat med honom sa hon med tindrade ögon till mig; "åååå, han är ju jättesöööööt!!!". Så han bestod första provet.

Han tycker tjejerna var "döjobbiga".

Men lite smickrad är han allt!

De är så söta.

Nu måste jag lokalisera några sockor. Önska mig lycka till!

Det här "tillståndet" där man lever i kaos och inte hittar någonting man söker det är ett jobbigt tillstånd. Det är liksom sporren som gör att jag packar upp så fort jag kan. För det stressar mig att inte hitta det jag söker.

Jag vill ha ordning NU!!!

Men det är väl några veckor kvar innan alla cirka 200 kartonger blivit uppackade.

Godnatt på er alla! Jag är så glad att NÅGOT är sig likt.

Oj, vad vi sover bra i detta hus! Det är ett snällt hus. Jag börjar bli lite kär i det tror jag...

Igår skulle jag hänga upp en ståltrådskorg där jag förvarar barnens viktiga papper för skolan, lätttillgängligt. Precis där jag skulle slå i spiken satt en del av den förskräckliga bården lös och jag pillade lite på den. Plötsligt står jag och river tapetsjok av väggen. Tapeten var plastad så när jag drog kom decimeterstora sjok loss. På tio minuter hade jag rivit hela tapeten i köket haha! Men trots att det är sönderrivna tapeter på väggarna och den ursprungliga (betydligt snyggare) tapeten tittar fram lite här och där blev det bättre. Då fattar ni kanske hur ful den före rivningen var.

Varje gång jag gått in i köket har jag blivit beklämd över den äckelfula tapeten. Nu blir jag inte det. Men vi ska inte tapetsera om ännu. Nu har vi det så här ett tag. Själv lider jag inte men vissa pedantiska släktingar och vänner kommer att få spader innan vi snyggat till.

Annars har vi inte kommit så väldigt mycket framåt när det gäller uppackningen. Innan man kan packa upp måste det finnas någonstans att sätta grejorna och det går lite trögt med hyllor och annat. Min man har nämligen ägnat HELA gårdagen åt att pula med sin kära båt. (Grrr!) Men nu ska jag var en snäll och förstående liten fru!

Imorgon börjar skolan för barnen.

Jag och de två yngsta var och hälsade på igår och pratade med allas lärare-

En sån liten skola!

Det kändes jättekonstigt att gå in i en sån liten skolbyggnad. Det blev väldigt mycket hemkänsla och myspysfaktor.

Och ALLA visste vem vi var när vi kom. "Den nya familjen".

Märklig känsla. Men skön.

Jag hoppas att de två äldre barnen upplever det så också och inte instängt. 

Lärarkontakterna var överlag positiva. Med risk för att uppfattas som en "åldersrasist" måste jag ändå säga att de yngre lärarna var glada och positvia medan de äldre var lite småsura och negativa.

Så var första intrycket och jag har lärt mig att det oftast INTE består.

Just nu är jag faktiskt jättenervös inför skolstarten imorgon. Mer nervös än barnen. Jag tycker det känns jätteläskigt. Jag är så rädd att det ska bli en för stor omställning för dem.

Men å andra sidan verkar skolbarnen vara jättegulliga.

Jag och åttaåringen stod i klassrummet igår och berättade om Kiruna och skolan där och alla barnen var nyfikna och frågvisa.

Åttaåringen var jätteglad när vi gick därifrån.

Nu är de storkillarnas reaktion som jag bävar för. De vägrade hälsa på igår. De går dit imorgon och inte en dag före.

Det hör väl till åldern att vara skeptisk och negativ. 

Och alla ni som skriver kommentarer! Jag surplar i mig som en utsvulten!!! Jag hinner inte svara-och inte gå in på era sidor. Inte ännu. Jag vill, hela min kropp vill, men jag måste vara hård med mig själv nu så att jag inte fastnar här vid magneten-men jag blir SÅÅÅÅ lycklig över alla gulliga hälsningar!!! Puss på er!!!