Jippi! vad skönt att få sova tills jag vaknar självmant imorgon. I morse när jag steg upp vid sextiden (grymma tid) var jag SÅ trött. Gjorde alla morgonrutiner som jag brukade. Trodde jag. Varj morgon sätter jag på kaffe och går sen och hämtar tidningen. (Det känns fortfarande som värsta lyxen att ha en tidning så tidigt på morgonen.)

På morgonen använder jag en kaffebryggare som brygger direkt i koppen eftersom jag dricker mitt speciella espressokaffe och bara vill ha en enda STOR kopp med hälften starkt espressokaffe hälften varm mjölk. (=kaffe latte va?) Så också denna morgon. Satte på kaffet och lyckades sätta kaffepulvret i filtret och inte någon annanstans (vissa morgnar har jag stått i sömnen och skopat kaffe rakt i ett glas eller någon annan mystiskt handling.)

Tryckte igång kaffebryggaren och gick iväg till brevlådan.

Som varje morgon sen vi flyttade in går jag iförd min rödblommiga morgonrock från Indiska samt en jacka och gummistövlar. Mycket chict!

Som många morgnar träffade jag grannen som jag utbyter muntra kommentarer med-han är jättetrevlig! En liten morgonflirt, hihihi. (Undrar om han tycker nya grannfrun är söt i sin morgonutstyrsel-fniss!)

Solen sken och jag gjorde mig ingen brådska utan soskade på (norrbottniska för gå långsamt utan brådska och mål) i sakta mak och lyssnade på fågelkvittret och knastret från grusgången och njöt av idyllen och friden jag kände.

Väl inne i köket säger det klafs när jag sätter foten på golvet vid bänken där kaffebryggaren står. Tittar ner och ser en stor brun pöl. Kaffe! Jag har satt på min stora kopp med kaffe-det är bara det att jag glömt att ställa dit koppen!

Kaffet har bryggts och runnit rakt ut i luften, nerför bänken och ut på golvet.

Suck.

Säg vad trötthet inte ställt till med...

Är det någon som förutom jag upptäckt hur fort en klocka kan gå på morgnarna. Hur tidigt jag än stiger upp går timmen tills morgonrushen drar igång alltid extremt fort. Svisch - en timme!

Jag har kommit på varför.

Det är för att man är så seg och allt tar en evinnerlig tid att utföra. Först går jag till skåpen där kaffefiltrena ligger. Står flera minuter och stirrar in i skåpen och undrar vad jag gör där. Kommer till slut på att det var ett filter jag skulle ta och utför handlingen. För att snart stå still vid kylskåpet i tre minuter och dumglo rak in i osten innan jag kommer på vad det var jag skulle göra; spola vatten i en kopp. Och så håller det på. Minuterna går och snabbt har en timme rusat förbi och jag har precis bara hunnit sätta mig ner vid frukostbordet trots att jag mitt på dagen klarar av att utföra samma sysslor på några få minutrar.

Så frågan är vad jag vinner på att stiga upp tidigare för att hinna njuta av frukosten i lugn och ro. Skulle jag istället hoppa över frukosten och sova till sju kanske jag skulle vara så effektiv att jag klarade av samma sak på tio minuter...

Och här har ni en annan morgontrött! 

Ännu en dag till ända i nya huset. Imorgon blir det två veckor. Så fort tiden går!

Mellansonen tar för sig av allt byn har att erbjuda och har i tre dagar varit nere vid en bro och fiskat. Fångst varje dag har det blivit men han slänger tillbaka dem, djurvän som han är.

Idag blev det en gädda!

Tänk vad härligt att ha detta bara femhundra meter från huset! LYX!

Idag har barnen varit allihopa med buss till en grannby där det varit skolans årliga orientering.

Det är första gången som de varit på utflykt allihopa på samma dag. Det var minst sagt stressigt att få ihop fyra kompletta matsäckar med varm choklad och korv och smörgåsar och kakor och läsk och regnkläder men jag lyckades.

Jag hade dock inte velat bli filmad när jag härjade och gormade runt. Ingen trevlig syn vill jag lova. Usch vilket tråkigt skämt jag blir när jag är stressad.  En parodi på en vidrigt otrevlig häxa. Usch! Skäms för mig själv såna gånger!!!

Tidigare idag liksom många dagar har vi haft besök av min bästa vän och hennes dotter och deras söta lurviga valp.

Se en sån sötnos:

Mindre sött var det härom morgonen då dottern trampade tån i en perfekt liten hög med...jo, just det hundbajs, på golvet i hennes rum. Som tur är luktar inte valpbajs så äckligt...

Så nu vaktar vi honom lite mera...och stänger så många dörrar det går.

Ska nu natta åttaåringen. Han måste få sin godnattpuss!

6-åringen snusar redan (och det gör 44-åringen också...) 

Vad är det med lantluften??? 

HU! Idag hände nåt lite trist. Fast det var kanske inte alltför hemskt egentligen men i en liten by blir allt så stort och dramatiskt.

Min son som går i sexan ringde på eftermiddagen och sa:

-Kan du komma hit?

-Varför då? undrade jag.

-Du måste komma hit! sa min son igen.

Jag som trodde att han ville ha skjuts eller något annat trivialt sa:

-Varför? Säg varför, annars överväger jag inte ens att komma!

-Men du måste komma! säger min son enträget och jag hör att han låter underlig och jag börjar få en lite krypande oroskänsla i kroppen.

-Vad  gäller det??? frågar jag bestämt. 

-Eld! svarar sonen. (!!!)

-Jag kommer!!!  säger jag och smackar ihop mobilen, reser mig upp, lämnar kaffestunden i trädgården med make och svärfar och går in i huset efter bilnycklarna. Mumlar något chockat om eld och skolan.

På väg till skolan, vars bilväg tar max två minuter att köra hinner jag bli ordentligt oroad. VAD kan ha hänt. Har sonen lekt med eld?  Har han  eldat i skolan?  Vad är detta?  Min son som aldrig någonsin gjort nåt. Han har aldrig haft minsta anmärkning från skolan. Nu har vi flyttat och han har bränt ner skolan!  Mina tankar hinner skena. TUR att vägen inte var längre! 

När jag stannar bilen är det två fritidsbarn som ropar "det brinner-det brinner" vilket naturligtvis inte lugnar mig nämnvärt.

Jag ser att massor av barn och en del lärare står och kikar ner mot skogsbacken där barnen brukar ha rast. 

Jag går mot folksamlingen och känner mig helt utstirrad. Undrar om alla tänker att "där kommer mordbrännarens mamma". (Jo, min fantasi är god!)

Väl framme får jag information om vad som hänt. Min son och två andra killar i hans klass har lekt med eld och det har börjat brinna i gräset och spritt sig. Brandkåren har precis anlänt och står och duschar marken och det ryker en hel del nere i skogen.

Jag får veta att de två andra killarna har eldat upp sina slöjdalster som de fått ta hem under dagen. Sen har de slängt gräs på slöjdalsterglöden och så spred det sig av misstag. Det är ett pojkstreck som inte var så illa ment men som kunde ha gått riktigt riktigt illa. Jag minns den stora skogsbranden som vi hade i Bodträskfors förra sommaren som förstörde skog för miljoners miljoner kronor och som hotade flera byar.

Min son har bara stått bredvid och tittat på men han var MED och han gjorde inget för att förhindra det så han var minst lika skyldig.

Pojkarna fick prata allvar med lärarna, rektorn och en brandman. En av pojkarna grät så att han hulkade. Ingen av de andra pojkarnas föräldrar var där men de var meddelade per telefon. 

Jag kände lättnad över att allt gick så bra, trots allt.

Jag kände lättnad över att det var två andra pojkar med.

Men det som känns jobbigt med detta är att jag inte vet något om de andra pojkarna. Är de oskyldiga små lamm som råkade göra ett bus eller är de skolans värstingar som jämt hamnar i bekymmer? Är deras föäldrar upprörda över detta eller tar de det med ro?

Det är väldigt olustigt att vara ny i en sån här situation.

Är detta ett påhitt av MIN son som ett led i att visa att han är en tuff ny kille? Eller var han bara en åskådare?

Hade detta hänt i gamla klassen hade jag haft ett stort nätverk att ta till för att få reda på mera. Vi föräldrar hade kanske gjort en gemensam påföljd eller hade iallafall kunnat snacka om saken...

Dessutom var känslan att börja med sånt här väldigt olustig. Vad tror alla nu? Att det är en "värsting" som kommit till byn. Ingen vet ju något om oss. Varken bybor, lärare, rektor,barn eller föräldrar. Kommer alla att veta att där är killen som ordnade eldsvåda det första han gjorde?

Fy, sjutton!

Hoppas, hoppas att detta skrämde pojkarna så att de verkligen inte hittar på något annat nu. Att det inte ger mersmak att bli "den tuffe killen"...

Det borde kanske ha varit mer skäll och ilska från brandman, rektor och lärare. Det var väldigt lite av det. Tack vare den pojke som grät så förtvivlat var alla så snälla i tonen att det blev ganska milt bemötande. Det var ju faktiskt rätt farligt det de höll på med. min son hade nog behövt mer skäll. (Han är ju van vid sin skällande mor!)

Attans unge! 

Nu kommer lite bilder från mitt växthus. Favoritbyggnaden på gården. För mig iallafall.

Oj vilka planer jag har för detta hus. Det ska bli golv av sten, eller tegel eller något. Jag får se vad som dyker upp. Jag kan definititvt tänka mig en salig blandning av stenmaterial. Men allra helst skulle jag vilja he ett golv av gamla tegelstenar.Man måste kunna ha ett bord och stolar härinne. Nu är det jord överallt och stol och bord sjunker ner om man sätter sig. Så de står där bara till lyst just nu. Det får dock inte kosta så mycket med golvet så jag tar väl vad jag har och fyller på med något begagnat nånstans i från. Har ett tjog marktegel från vårt förra hus och i stugan lite gamla tegelstenar från en riven stuga och så kanske jag kan fylla på med annat. 

Men först måste det grävas ur all jord som det nu bara växer ogräs i. Och vildhallon. Ska sen fylla på med grus. Kanske. Måste läsa in mig lite på hur man gör...

Sen vill jag ha upp en massa hyllor som jag kan ställa alla krukor och byttor och korgar på. För det blir mest förodling i växthuset. Någon tomat och gurka och chili kanske men inte på jordbäddar i marken. Det är växthuset för litet för.

Jag vill att ett växthus ska vara magiskt. Fullt med gamla sköna saker. Slitna, rostiga saker.

Typ sånt här...

Men också praktiskt med planteringsbord och jordsäckar osv. 

Känner redan att jag börjat få in rätta elementen men det är bara början. Det ska bli SÅÅÅ fint.

Det ska bli magiskt!

(Förlåt IT-mamma och andra  växthuslängtare-jag vill inte spä på er längtan. Men själv funkar jag så att om jag längtar efter något så känns det att jag kommer närmare det om jag frossar i det. Så detta är inte för att göra er "avis" utan för att locka fram längtan så att ni kommer närmare...)

Här kommer nu ett inlägg som ska förklara underligheter i min blogg som har svårt att tydas av västkustsbor, bohuslänningar (samma sak???) och andra...

Lappland är ett landskap och Norrbotten är ett län.

I Norrbottens län ingår Kiruna, Pajala, Gällivare, Haparanda, Kalix, Överkalix, Luleå, Boden, Älvsbyn och Piteå. (Blev plötsligt osäker om jag glömt någon kommun...)

Lappland är jag själv lite osäker på vart gränserna går, orkar inte kika på kartan i skrivande stund men jag gissar att det är fjällmassiven med närliggande kommuner som ingår. Lappland sträcker sig alltså över länsgränserna så att även t ex fjälldelarna av Västerbottens län hör till det landskapet...

Och bron som min kära IT-mamma är så avundsjuk på är inte alls någon Monetinspirerad bro över en näckrosfylld damm (som hon säkert sett framför sig?) utan vårt norrbottniska självklara ord för trapp.

Så när jag sitter på bron och dricker kaffe i morgonsolen är det på trappen eller förstukvisten.

Tyvärr var det inte roligare än så!

Språkförbistringar!

Tänk, det ordet har jag aldrig ens reflekterat över! Det är så självklart. Sopa bron.

Sitta på bron.

Krukan på bron.

Varför heter det så hos oss???

Någon mer söderut som säger bron om trappan?

Idag blev det sommar! Hurra.

Dottern vågade vara ensam i skolan från halv elva så plötsligt stod jag i mitt nya hus utan en enda unge som pockade på min uppmärkamhet. Spenderade två timmar i växthuset.  Planterade om pelargoner, satte frön, sorterade krukor och fixade. Tiden bara gick och jag var som i en bubbla. Jag kan verkligen glömma både tid och rum när jag håller på med trädgård och växter. Det är mitt sanna medium!!!

Inget får mig i sådan harmoni.

Det är bondearvet som gör sig påmint. Min morfar var bonde och jag har alltid varit en lantlivsromantiker. En bondlolla helt enkelt. 

Jag tror inte det gått en dag utan att jag soskat omkring i gummistövlar och rutig tunika.  Det är bara stråhatten som saknas.

Tänk när jag ska ha höns också. Ni ser väl bilden, jag som går med frön i förklädet och lockar på hönsen!  Kom´sa kom´sa mina små pullor! 

Jojo! Bondromantik så det skvätter.

Passar dåligt med sönernas skateboardbanor och dirtbikebanor och deras drömmar om pool i trädgården och skinnsoffor och platt-tv och så vidare.

Det är inte lätt att få ihop drömmarna!

Men det är väl det som är charmen. Allt i en enda röra- pelargoner i gamla korgar tillsammans med skateboardramp och gasolgrill. Ringblommor och pioner med pickande höns jämte båtar och cyklar och motorgräsklippare.

Hade jag bott ensam hade inte en maskin kommit över tröskeln. Jag hade mosat min avokado i sakta mak istället för att mixa den slät på några sekunder. Jag hade druckit vatten som jag skopat ur en hink istället för att sodastreamat den till bubbelvatten och jag hade definitivt sett till att varje gräsplätt försvunnit till förmån för rabatter och vindlande stengångar.

Men allt är kompromisser och det kanske är tur.

Men när maken började märka ut stenar på tomten med orangvita plastpinnar då satte jag ner foten. Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! Tvärbroms. Då höll jag nog på att få fnatt. Maken till galen idé kan bara min make få. Ska trädgården se ut som ett industriområde bara för att han ska undvika stenar när han klipper gräset???

-Men hur ska vi lösa det probelemet då? undrade han. 

-Problem? Problem???? skrek jag. Vad är det som är problem? Stenar i trädgården? Jag älskar varje sten!!! Jag vill ha mer sten!!! Låt gräset växa vid stenarna. Det är vackert! Det är så jag vill ha det! Jag kan ställa en kruka på varje sten istället. Men jag ser inga probelem!!! 

(Det är DU som är problemet tänkte jag kanske men sa det inte...)

Min man har noll (zero) trädgårdsintresse. Underligt,ja, men sant. Han skulle lika gärna kunna asfaltera!

Hur jag fått honom med mig ut på landet kan man ju då undra men han såg andra saker. Plats för båten, plats för alla hans apparater och manicker och mojänger...

Och luft mellan oss och grannarna. Det gillar han.

Och jag.

Och grannarna.

Det är verkligen skönt att kunna sätta sig på bron i bara underkläderna om man nu har lust. Visst kan grannen se men då får de allt ta kikaren till hjälp. Man känner sig på avspänt avstånd. Men behöver inte vinka eller hälsa även om man gör det.

Men de finns där, man ser dem.

Jag hoppas innerligt att Kiruna fått se sol och värme idag också!  

Nu ska jag gå och plocka fram kläder till morgondagen. FÖRSÖKER bli en ny människa.

Men egentligen försöker jag bara ställa in mig hos de nya lärarna så att de ska tycka att vi är rejäla och skötsamma föräldrar som aaaaldrig glömmer att skicka med frukt eller gympakläder eller läxböcker.

Snart nog får de väl också se den sanna bilden... 

En dag fylld av besök! Hela dagen har det kommit folk i en strid ström. Sådär en vecka efter vi flyttat in har väl alla tänkt att nu törs vi komma, nu har de väl fått lite ordning.

Roligt!

Kaffebryggaren har gått varm och min mage känner sig lite skvalpig.

Tänk vad skönt att bo där man har lite släkt och vänner. Vad jag uppskattar det när vi varit utan det länge... 

Jag har fått ännu lite mer ordning även om det är låååångt ifrån klart. Det är inte ens nära. Men det känns som att det finns ett slut iallafall. Så här ser det ut i bokhyllan just nu:

Vi har börjat upptäcka en del små brister i huset också. Inga stora saker men väl saker som måste åtgärdas. Elen till exempel är det mest underliga dragningar vi sett. Det är borrat hål i garderober där man dragit sladdar genom garderoberna. Det är eluttag på de mest konstiga ställen och i badrummet är det vanliga eluttag-inga vattensäkra kontakter där inte. 

På diskmaskinen ligger bänkskivan löst så när man ska öppna diskmaskinsluckan måste man först lyfta bänkskivan.

Grunden utomhus är klädd med frigolit och när sonen skejtat uppe på verandan har han råkat knäcka detta som nu faller av grunden i småbitar...

Alla tv-uttag är kopplade till en parabol med canal digital och vi har en boxer med helt annat abbonemang så vi kan inte se tv.

Ja, listan kan göras lång.

Men det är ändå bara små fel. Och förälskelsen håller i sig trots smutsbeiga tapeter och pissgula furugolv. Jag ser inte det utan jag ser de breda dörrposterna och de breda fönsternischerna och de gamla fönsterhakarna och de gamla stockarna i taket.

Tapeterna kan vi åtgärda. Nån gång. Just nu känns det så ointressant. Jag vill vara ute och påta i jorden och bekanta mig med nejden och njuta av livet med barnen och staden och släkten och vännerna. Jag känner mig så RIK!!! 

Utsikten är bedårande! Vi ser en liten bit av havet nu innan löven kommit:

Jag har hängt mera tvätt som fått blåsa torrt. Hann precis rädda dagens innan det kom ett slagregn med hagel och massor av regn. 

Imorgon fortsätter skolan. Smekmånaden är snart över då barnen är nya och intressanta. Det kommer ett långt sommarlov och det gäller att hoppas att de finner någon vän var att leka med under sommarlovet så att skolan känns lockande till hösten...

Nu ska jag krypa till kojs! Inget nattuggleri längre! Är för trött.

Godnatt!!! 

Jädrar vad jag jobbat ikväll! Är alldeles mör i kroppen. Har packat upp de flesta böckerna och tryckt in i bokhyllan. Det börjar bli hemkänsla då! Böcker är en viktig ingrediens för min hemkänsla. Då, när jag ser dem blir jag lite trygg...

Konstigt vad olika man kan vara. En del blir stressade av att se böcker, min kompis till exempel. Hon tänker bara på hur jobbiga de är att damma.

Jag fattar inget? Damma? Fniss! Sånt slösar jag sällan tid på. Tror inte det hänt så ofta. Nej, när jag ser böckerna blir jag glad. De är liksom mina vänner.  En del hälsar jag på ofta, en del sällan men de finns där för mig när jag behöver dem. Så det känns tryggt.

Har baxat ett hundrakilos skåp själv från ett rum till ett annat. Lade kuddar under och släpade. Svor vid trösklarna när kuddarna gled bort men fixade det. Sen kände jag mig duktig.

Maken fick plötsligt lite "lust" att hjälpa mig med bokhyllorna så han satte ihop dem. Vi har såna där lagerhyllor i trä som vi laserat vita. Kanske inte världens mest eleganta hyllor, men de är rejäla och av massivt trä vilket jag gillar. Hellre det än såna där folierade spånskivehyllor... 

Och det är böckerna som ska tala inte hyllan.

Fy, vad trött jag är nu.