Före joggingen: glad i hågen, full i fnitter, trodde inte ens själv på mig.

Dottern skulle prompt med-hon var hyfsat pigg och jag sprang ju inte fort så hon cyklade bredvid.

Efter; glad, stolt, full av adrenalin! Bäst i världen! I slutet av sommaren kanske det är en något tunnare och mer vältränad fyrabarnmamma som stretchar!

Jag gjorde det!

I did it!

Ich mache das (hehe! snygg tyska-ska inte ens försöka mig på franska eller spanska)

Kanske tre kilometer?

Sprang halva, gick 100 meter, vände om och sprang hem.

Väl hemma flåsade jag häftigt men adrenalinet jag fick av att KLARA det gjorde att jag inte ramlade ihop i en blöt pöl.

Jag trodde inte jag skulle orka!

HURRA!

Längtar till imorgon. Sonen (11-åringen) var med och peppade mig. Sa hela tiden uppmuntrande saker. Vilken coach! Jag trodde verkligen på hans beundran!

Jippi!

Jag har börjat jogga!!!

Nu får ni fråga!!! ("Hur går det med löpträningen?")

Haha! 

Ähhhrm! Jag skulle ju börja springa! Vad har hindrat mig?

Först var jag för hungrig.(I morse.) Sen var jag för mätt. Sen fick dottern vattkoppor. Jo, det är sant, ingen undanflykt. Och hon vill ha sin mamma vid sig när hon är sjuk...

Men jag ska skärpa mig.

Det ska inte bli en massa undanflykter nu!  Anna Stillas kommentar fick mig så inspirerad. Att ge sig FAN på nåt. Även om jag spottar blod ska jag springa!

Ska fråga dottern igen om jag inte kan få permis en kvart. Jag kan ju bara springa en kvart första gången. Annars kommer jag mig aldrig ut igen! Här är en som inte tränat på femton år!!! 15 år!

Så det gäller att ta det varligt!

Nu ska jag försöka!

Rapport kommer! 

Nu går jag. Springer. NU