Alla inlägg under september 2007

Av Persilja - 20 september 2007 09:15

Bloggtankar. Nu igen! Blir så inspirerad av alla som bara bloggar inredning. Jag vill också det! Men jag klarar det inte! För mig går allt ihop. När ni hälsat på och kommenterat och jag känner att jag skriver till er då vill jag ju berätta mer än bara vilka gardiner jag funderar på. Jag vill inte ens berätta det eftersom det känns oviktigt!

Men då blir det ju ingen inredningsblogg som jag vill att det ska va! Hm! Det får bli den knasiga blandningen som det blivit. Precis som min inredning är. Spretig, obeslutsam och blandad. Hur kan man älska gamla förvaringsburkar som det står HAFREMJÖL på samtidigt som man älskar en hypermodern vas? Hur renoverar man ett kök när man vill ha ett lantligt kök med pärlspont samtidigt som jag vill ha rostfritt och blankt och tjusigt? Hela mitt hem är en kompromiss av allt jag gillar. (Ja,ja, maken har fått vara med på ett hörn, sin datorhörna typ...) Precis sån har min blogg blivit också. En kompromiss. An mixmax av allt möjligt. Så kommer den att fortsätta vara också. För är det nåt jag inte kan är det att följa en plan. Jämt gör jag avstickare när det dyker upp annat. Sorry. Men för den läsare som vill se inredning har jag försökt samla den i mappen "inredning" här bredvid. Fast det har nog slunkit med en del annat också...

God förmiddag!!!

Av Persilja - 19 september 2007 22:15

Hasta la vista baby!

Min bror skickade ikväll denna bild. C´est moi! 9 bast kanske. Rödhårig och grönögd som nu. Med farligt mexikansk tjuvblick. Favoriten alla kategorier var MANOLITO! Från High Chaparal. Ni som inte vet vem jag menar är antagligen alldeles för unga.

Notera vilken möda vi lagt på fotot! Här kan man snacka stajling! Se bara bakgrunden som vi ägnat många timmar att måla med färgkritor. Allt för bilden!

Av Persilja - 19 september 2007 14:50

Pommac har varit med om sin första otäcka upplevelse.

Han sover nu alldeles slut efter det hemska!


På väg in från lunchpromenaden fastnade hans ben i ett smalt hål i verandan. (Som min pappa gjort när han skulle visa sig på styva linan och hoppa hoppstylta bättre än barnbarnen.) Pommacs ben åkte ner ända till låret och kilade fast. Han skrek och skrek och ylade och skrämde nästan vettet ur mig innan jag såg vad som hänt. Jag försökte hjälpa honom loss, men benet hade helt kilat fast och gick inte att rubba vare sig upp, ner eller åt sidan. Dessutom skrek han så fort jag rörde i benet och högg efter min hand när jag försökte vrida loss honom. Han hade alltså ont. Han fortsatte att yla och skrika och gnälla om vartannat och jag försökte lugna honom. Till slut tystnade han och lät sig smekas lugn. Men så fort jag försökte röra hans ben skrek han. Jag visste inte om han brutit nåt. Jag började fundera vad jag skulle göra. Hade mobilen runt halsen och funderade om detta var ett ärende för 112? Jag insåg att jag skulle måsta såga loss honom. Reste mig för att gå efter sticksågen men då blev han helt hysterisk igen och lugnade sig när jag hukade mig ner bredvid honom. Hörde att det lät nere hos grannen och ropade "-Hallå, är det någon där?" Inget svar. Jag fortsatte fundera och kände att adrenalinet pumpade runt i kroppen. Insåg att jag inte skulle kunna såga med sticksåg och samtidigt hålla Pommac lugn. Risken att skada honom var för stor. Då hörde jag ljud igen och ropade ännu högre:

-"Hallå! GRANNEN!"

-"Hallå!" ropade någon. (Hurra!)

"-Min hund har fastnat och jag behöver hjälp!" ropade jag medan Pommac ylade i kapp, orolig av mitt skrikande.

Grannen nedanför stövlade uppför vår tomt, såg situationen och kom till samma lösning som jag. Såga loss hunden. Han gick efter sin sticksåg och när han kom nära oss började Pommac skrika av oro. Han kopplade i sticksågen och vi bestämde vilken bräda som var bäst att såga av. Jag höll i Pommac och hade min hand mellan så att sågen inte hade en chans att hamna på Pommac. När grannen startade sågen och började såga så att det skakade i brädan Pommac satt fast i blev han så rädd att han försökte fly och vred sig som en vansinnig och kom loss!

Vi behövde inte såga sönder verandan.

Vi försökte se om Pomsi kunde röra benet och efter ett tag ställde han sig upp och det gick. Inte ett pip sa han. Han viftade på svansen och ruskade bort det otäcka och hälsade på grannen.

Phuuuuuöööh!

Jag drog en lättnadens suck.

Mitt blod svallade av upphetsning.

Jag öste tacksamhetsyttringar över grannens hjälteinsats och han flinade och sa att han trott att jag klippte klorna på hunden. Haha!



Sen detta läskiga har Pommac sovit. Helt slut blev han av all dramatik.

Vilken himla tur att jag inte ringde brandkåren!!!


Av Persilja - 19 september 2007 09:32

Igår fick jag ett brev. Ett vanligt sånt där vitt brev som man öppnar och läser, i papper, ni vet sånt som brevbäraren delar ut! Det var en läsare (av bloggen) som skrev. Jättegulligt! (Tack S!) Det är roligt att få pappersbrev. Att se handstil och papper och studera kuvertet innan man sprättar det. Okej, mejl är också kul, men nog är det mer personlighet och känsla i ett brev!

Jag har fått brev förut också av bloggvänner. Det är en extra dimension.


Av alla som läser hos mig har jag bara träffat en i verkliga livet. Det var B på Lyckliga gatans blogg. I samband med hennes "hemmahos" reportage hos mig. Det var jättekul, men att bara träffas för träffandes skull,  att gå på bloggträff till exempel, det både lockar och "skrämmer" mig. Alltå inte skrämmer så att jag är RÄDD för det men lite sådär skräckblandad förtjusning känner jag. Visst är jag nyfiken på alla men samtidigt har jag mina bilder  i huvudet och det kanske skulle bli för mycket omkullkastat på en gång? 

Det är iallafall en ytterligare dimension av bloggandet och säkert jättejättekul och kanske rentav det absolut bästa med bloggandet. Men likväl är jag inte hundra procent säker att jag skulle gå om det ordnades en bloggträff. 

Eller så skulle jag det...

Hur många av er har varit på bloggträff?

Var det bara positivt?

Vill veta!

Däremot att träffas av någon anledning, för att man har något gemensamt eller liknande, det tycker jag skulle vara skoj. Då har man lärt känna varann lite genom mejlväxling först och så tar man steget naturligt.

Nån som fattat att jag är ganska blyg. Egentligen. Det märks inte så mycket men jag ÄR det. Tror jag. Jag har iallafall varit det.

En sak är klar iallafall. Jag är rätt förvirrad.


Av Persilja - 18 september 2007 22:07

Hur gör ni när ni handlar mat? Tänker ni någonsin hur en förpackning ser ut?

Det gör jag. Innehållet är förstås viktigt, och priset är väl också viktigt, men om det är en snygg förpackning på den som är liiiite dyrare, ja, då köper jag den. Jag gillar snygga matförpackningar. Willys egna märke tycker jag är snygga. De har ofta småmönstrat, lite tapetkänsla. Här har jag samlat några. Saltå kvarn och Änglamark brukar också ha lagt lite möda bakom designen. Det är "skafferikänsla på paketen. Nästan synd att slå upp grynen i glasburkar!

Av Persilja - 18 september 2007 18:37

Jag bara måste länka till detta! Jättekul!


Av Persilja - 18 september 2007 16:35

Vår hund är en ouppfostrad hund. Det är bara att erkänna. Såg "Mannen som talar med hundar" på TV4+ igår och insåg att vi gjorde alla fel man kan göra. Vi ger kärlek, kärlek, kärlek och sen lite disciplin. En hund behöver disciplin, disciplin, disciplin och sen kärlek. Då blir den trygg och lycklig. Och lydig.

Detta enligt denne man Ceasar som talar med hundar. Vi gör heller inte samma. Jag gör på ett sätt, maken på ett annat och barnen lite hur som helst. Fast vi har alla samma mål. Men Pommac blir förvirrad. Ska gå valpkurs senare i denna månad. Hoppas på mirakel! Jag behöver ledning! Jag vill ha en glad och lycklig hund som inte äter upp inredningen eller biter alla barn i benen. Han gör det busigt och kärvänligt, men hans små tänder är så vassa. När barnen kommer hem från skolan blir han så glad så glad så han vet inte till sig. Busig blir han också. När maken eller jag kommer hem blir han glad men inte ens hälften så sprallig och lycklig. Däremot undergiven och krusande. Så vi har uppenbarligen lyckats ta ledningen. Nu återstår att barnen också är över honom. Men dottern älskar att lägga sig på golvet och bli "anfallen" av en galen Pommac. Han är med och hoppar på henne och nafsar och busar. Hon blir som en annan valp att leka med. Det är inte bra. Jag tjatar jämt om detta, men jag har tydligen inte lyckats med barnuppfostran heller eftersom hon inte kan motstå att göra det ändå. Nåja, han är bara 13 veckor. Det ska nog gå att få ordning på honom också. 

Jag vill inte ha honom superdrillad eller strykrädd. Nej, en glad och lydig hund som formats av konsekvens och tydlighet. Det borde vi klara!

Han ska lyssna till NEJ oavsett hur gärna han vill göra något. Tillexempel när han är på väg till rabatten för att massakera mina stackars blommor: Nej Pommac! Nej!

Suck! Valpkurs tack!!! 

Av Persilja - 18 september 2007 10:03

Leksaker av olika karaktär och från olika perioder i 8-åringens liv. Men alla lika älskade.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28 29 30
<<< September 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards