synne

16 januari 2008 04:48

"Som om jag bryr mig i sånt" Låter så bekant. Har inga egna avkommor, men delar en styvson med maken. Han blev 18 år i december. Jag skulle pynta till jul, hängt upp julgardiner och allt. Satte dit en adventsljusstake i fönstret så frågade jag om han ville ha några tomtar i bokhyllan. Då ser han grymt på mig och säger, nej tack, bryr mig inte om sånt, så ser har konstigt på adventsljusstake och julgardinen. Men visst är dom goa ialla fall.
Kram Synne :)

Killfröken

16 januari 2008 07:02

Jag kan förstå att det är en lättnad för dig att din son tar med sig vänner hem, oavsett anledning till att han inte gjort det tidigare.

Så många gånger har jag fått lösa onödiga konflikter och trösta (onödigt) ledsna barn när föräldrar sätter upp regler i stil med att barnen inte får ta med mer än en kompis hem, och då bara en gång i veckan. På Moderna Skolan (fiktivt namn) är det mer regel än undantag att föräldrarna kör med den typen av regler...

Ville bara nämna det för att lyfta fram hur genialisk den sista meningen i ditt inlägg egentligen är.

//KIllfröken

Persilja

16 januari 2008 07:16

Synne: Jag tror att en del barn endast ser till funktion, att deras grejer finn och ryms medan andra barn kan vara mer estetiskt lagda. 11-årige sonen gillar att pynta och måa om och få nya påslakan och sånt, gärna i färgglada mönster. Så det är väl personligheten som avgör det där. Maken skulle också nöja sig med det mest basica. Kösbord stol lampa säng soffa tv typ slut.


Killfröken: De är underliga regler det där! Mina barn har fått utstå det ett antal gånger. Jag har inte då vetat om det är föräldrarna eller om barnet sagt så. Det främjar ju verkligen inte gemenskapen och sämjan!!! Nej, här finns ingen övre gräns. En del föräldrar begränsar barnkalasen också. Välj sju vänner kan de säga. Egentligen säger de ju välj bort några. Dåliga signaler. Man bjuder alla eller åtminstone alla killar till exempel fast det kan också bli fel...

Charlotte

16 januari 2008 08:12

Om min son kom hem med vänner skulle jag dansa av glädje och det säger mycket eftersom jag inte kan dansa alls. Jag blev så glad att läsa att du är så lycklig, vilken härlig känsla det måste vara. Det som killfröken skriver om begränsningar har jag också fått vara med om, både genom mina söner och genom den skola där jag en gång vikarierade. Föräldrar kan vara så grymma, min yngsta + en till klassen blev när de gick i 3-4 inte bjuda till ett kalas men resten av klassen blev det. Fick sedan höra att föräldern till barnet ville inte bjuda dem för att de ansågs som töntar!! Vad säger man då? Till och med detta med EN kompis med sig eller inga alls förekom redan på min tid som barn. Vissst är världen härlig, suck.

Lucia

16 januari 2008 08:44

Ja det är inte lätt med barn och kompisar. Känner igen mig i din oro. Min nyblivna 13-åring har alltid haft många kompisar och är gärna med dem, sover över osv så ofta det går. Men sedan i höstas tycker jag han är mer och mer själv och som du säger modershjärtat oroas. Till saken hör att alla kompisar inklusive han själv tränar ishockey flera gånger i veckan så det finns förmodligen varken tid eller ork för dem att umgås lika ofta. De spelar i olika lag dessutom och har träningar olika dagar. Jag tycker barnen verkar så nöjda emellanåt med att bara vara hemma med oss. Nu har vi ju bara våra barn varannan vecka så det kanske är en orsak, de har saknat oss : ) Hur som helst hos oss är alltid alla kompisar välkomna och mat finns det alltid så det räcker till alla hungriga.


http://www.gavleveckan.se/blogg/visablogg.aspx?guid=5dae6606-65f9-41c1-ac00-ed22dfb43007

therre

16 januari 2008 08:57

Vad skönt att det löste sig med kompisarna, att han nu visar att han faktiskt har kompisar ;)

Persilja

16 januari 2008 09:30

Lucia: Man får försöka behärska sin oro. Så länge man kan kommunicera får man hoppas att han berättar om det är nåt problem. Som du säger är mycket träning och skola nog ibland. Min son är en riktig "hemmagris". Älskar att vara hemma. Medan en annan älskar att vara borta. Jag älskade att vara hos andra när jag var liten. Omväxlingen var det jag gillade. Det är en personlighetsgrej. Men nog är det skönt när de "passar" in nånstans...

Persilja

16 januari 2008 09:57

Lucia! Det går inte att kommentera inne hos dig idag. Det blir bara error. Basattduvet!

Lucia

16 januari 2008 10:25

Åh nej det funkar inte för mig heller! Tack för att du sa till. Jag ska rapportera det och hoppas det blir ordning under dagen. Nä nu måste jag jobba lite. Usch jag vill mycket hellre blogga : )Vem har tid att jobba. Är mycket avis på dig och alla andra som kan bestämma över sin egen dag.
http://www.gavleveckan.se/blogg/visablogg.aspx?guid=5dae6606-65f9-41c1-ac00-ed22dfb43007

Anne

16 januari 2008 11:29

Va' roligt! Förstår att du är glad. Vänner är viktiga (i alla åldrar). :)

Persilja

16 januari 2008 14:34

Lucia: Jo, det är skönt att va sin egen men jobbigt att aldrig känna sig ledig, man måste vara disciplinerad och det är inte min starkaste sida...

Anne: Ja jätteviktigt!

Lea

17 januari 2008 00:01

Men oj så hemskt, jag känner mig alldeles ljusblå och naiv. Finns det såna som inte låter barnen ta hem fler än en kompis ? Vilken skyddad bubbla lever jag i? Så gräsligt, fy vad jag gruvar mig att mina småflickor ska bli stora. Tänk om de inte får vara med.. o hemska tanke.
Hit är då alla kompisar välkomna.
Ha det bra!/Lea
Ps . Jag blir så glad av din blogg, när kommer din bok ? :-)Ds.

Persilja

17 januari 2008 13:28

Lea: Jag tror inte det är vanligast. Jag tror de flesta är sjysta!!! Men det räcker med en eller två såna föräldrar så kanske det sprider sig. Trist. Mi bok??? Haha! Tack, den meningen smakade gott!!!! Nu måste jag kika in hos dig!