Det är faktiskt jobbigt att granska sitt liv med "feministiska" ögon. Jag läste snabbt ut Bitterfittan och höll med om nästan varje ord. Halva jag vill inte hålla med eftersom jag valt ett liv med barnen och alltid varit den som ägnat all tid åt dem. Att erkänna mig lurad där klarar jag bara inte. Jag måste fortsätta hävda att jag är den stora vinnaren annars blir jag väl galen.
Men det beror kanske på hur man mäter en vinnare. Om en vinnare ska vara vem som får mest pensionspoäng, mest lön, mest uppskattning (samhällsmässigt) och mest respekt-ja då är jag verkligen ingen vinnare. Men om jag väljer att se en vinnare som den som fått bäst kontakt med barnen, mest närhet och ömhet, mest förtroenden, mest sinnesfrid och mest livskvalitet ja då kan jag utkora mig som vinnare. (Ser ni nu hur jag ändrar på förutsättningarna för att inte känna mig som en looser.)
Det är inga lätta tankar. Grejen är den att kvinnor drar ett stort lass. För mindre pengar, mindre respekt, mindre frihet. Det gör mig arg. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att kvinnor faktiskt är diskriminerade i samhället på grund av att vi är just kvinnor.
Våra könsroller cementeras redan som nyfödda och vår "kvinnoroll" är redan formad vid tre års ålder. Det lärde jag mig igår när jag läste Liza Marklund och Lotta Snickares "Det finns en särskld plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".
Det är med barnen vi måste börja.
Med våra flickor.
Vi måste lära dem att ta plats. Att vara gapiga och tuffa. Precis som killarna. Idag lär vi flickor omedvetet att hålla sig i bakgrunden, vänta på sin tur och alltid låta pojkarna gå först.
Jag har själv tre pojkar och en flicka.
Jag säger oftare åt min dotter att hon är ego än vad jag säger det till pojkarna. Så fort hon är ego säger jag till henne. Pojkarna kan nog vara ego många fler gånger innan jag säger till dem. Detta har jag naturligtvis inte tänkt på. Det har bara blivit så!!!!
Det är som att jag märker det mer på henne. Jag tycker att den egenskapen är VÄRRE för att det är hon som är det. Det är ju hemskt!!!
Killarna beklagar sig också att hon är ego. Jätteofta påpekar de att hon är bortskämd och alltid får sin vilja igenom. Det får hon säkert också eftersom hon är en envis dam och yngsta barnet. Men är hon verkligen så mycket mer ego än sina brorsor? Eller är det det att jag och alla andra i familjen tycker att hon tar för stor plats eftersom hon är tjej! För tjejer "ska" inte ta så stor plats som hon försöker göra. Det här är nästan lite svårt att se och ännu svårare att erkänna. Här har jag gått och trott attjag är ganska medveten om könsrollerna men i själva verket faller jag i alla fällor hela tiden. Omedvetet.
Jag borde alltså sluta ta ner henne från sina höga hästar och istället stärka hennes ego. Låta henne ta plats. Det är ju bra för pojkarna också att se en tjej som får och vill ta plats.
MEN det blir ju mycket bråk om rättvisa. Ska killarna känna att jag favoriserar henne?
Det är så himla svårt!
Hon får ju inte vara odräglig. (Skulle jag tänkt det lika fort om det gällt en pojke? Antagligen inte eftersom det känns som en VÄRRE egenskap hos en flcika. Va!!!!)
Jag måste hitta balansgången. Hon måste ju bli en dräglig människa men en stark tjej som vågar ta för sig. För killar är ju inte detta några motsättningar. Ser ni! Att jag ser det som ett problem att hon är så kaxig. Egentligen.
Hu! Detta är verkligen rannsakningens tid.
Det är inte kul att upptäcka att man trots att man tänkt att man är utan såna fördomar är full av dem. Omedvetna sätt att behandla flickor och pojkar olika. Jag tror faktiskt att jag lyckats undvika en del fällor. Jag hoppas det iallafall.
Jag har tänkt att eftersom jag är en mamma som inte gör karriär utanför hemmet så måste jag vara extra uppmärksam. Eftersom jag inte är någon "förebild" på så sätt. Jag måste genom andra handlingar visa pojkarna hur man lever jämställt. Trots att det är jag som lagar maten i 90-95 procent av fallen så brukar jag säga "vet inte" på frågan om vad det blir för mat. "fråga pappa" brukar jag fortsätta. Bara för att de ska reagera på varför de ställer frågan till mig. Jag försöker prata mycket om alla dessa frågor. Peka på orättvisor och peka på tankefel jag ser hos dem.
Men alla tankefel JAG gör omdevetet då??? Som jag inte ens märker!
Jag har varit noga med att pojkarna ska lära sig att laga mat och hjälpa till i köket. De gör det och tycker att det är kul. Jag tror att jag överhuvudtaget varit mer uppmärksam på pojkarnas tankar om jämställdhet än om dotterns.
Dottern ska passa in, vara söt, inte för busig, inte förfula sig osv.
Hon älskar att rapa. Hon rapar som en skogshuggare. Hon får alltid kommentarer om det, för det känns onekligen "opassande" i den lilla späda flcikkroppen med den stora bullriga rapen. Jag har inte sagt åt henne en enda gång, men jag har skämts inom mig några gånger när hon gjort det bland folk. Skulle jag ha skämts mindre om någon av pojkarna gjort det. Ja, ärligt talat tror jag att det varit mindre skämmigt. Dessutom tror jag att omvärldens reaktioner skulle varit mer toleranta. "En redig rap från en redig karl" hade nog tankarna mer varit.
Det är just såna här små fällor man trillar i hela tiden. Könsrollsfällor. Det som är inbyggd i oss från barnsben "hur en tjej ska vara".
Jag ska verkligen försöka vara mer kritiskt rannsakande till alla mina undermedvetna begränsande tankar för tjejens vara och inte vara.
Det här är tufft!
Det är tufft att upptäcka att man är en stor del i skapandet av det icke jämställda samhället.
Vi måste även börja i det lilla. Se vad vi själva gör.
Det är faktiskt inga kul grejer att upptäcka om sig själv. Även om man är "oskyldig".
Man borde ha en röd lampa och ett larm som började tjuta när man tirllade i de dagliga små fällorna!
Men jag erkänner. Jag är en (omedveten) könsrollcementerare. Men jag ska bli BÄTTRE!!! Jag är iallafall glad att säga att jag inte är en MEDVETEN könsrollsementerare. Såna finns det faktiskt gott om. Som verkligen trycker på för att skilja pojkar och flickor åt. Som gör stor skillnad just på grund av kön. Som när en son fick en verktygslåda i present av sin farmor och farfar. På grattiskortet stod det "dina bröder får också låna". Inte dina syskon. Din bröder. (Dottern är den som snickrar näst mest av barnen.) Det var en medveten könsrollsbevarande handling. Om än kanske liiiiite omdeveten....?
Maria
10 februari 2008 09:30
Hej
Jag har en flicka som absolut inte kan sitta still som har bråkat, skrikit och varit arg mer än någon annan här hemma. Jag tycker att det är jobbigt många gånger och en anledning till att jag tror att jag tycker att det är så jobbigt är att hon är tjej. Det är ju hemskt men jag tror det är så. Vad viktigt det är att upptäcka såna omedvetna saker man håller på med.
http://mariasrum.blogspot.com
Linda
10 februari 2008 09:48
Ja håller med dig, det är svårt att vara medveten om de omedvetna! Själv har jag en son som är 1 ½ år, och upptäcker ibland att jag omedvetet uppmuntrar saker som är typiskt pojkiga, fastän jag tänkt att jag är en "modern" moder som inte ska uppmuntra typiska könsroller. Svårt, men ska fortsätta kämpa.. En rolig grej apropå julklappar är att sonen och hans jämnåriga (pojk)kusin fick av deras gammelfarmor i julklapp grytor och kaffepanna att leka med, medans tjejkusinen fick en hammare! Kul att det går att bryta mönster trots att gammelfarmor är 85 år och alltid varit en typisk kvinna av sin generation. Oj vilket långt inlägg det blev. Tack för mig. Ha det fint!
Persilja
10 februari 2008 09:49
Maria: Om du visste vad befriande det är att du också erkänner de här omedvetna känslorna man har. Jag tycker det känns jobbigt att se detta hos sig själv! Det skulle vara ännu jobbigare om det kommit en massa kommentarer typ "så har jag aldrigt tänkt"...
Persilja
10 februari 2008 09:52
Linda: Kul gammelfarmor!!! Härligt!!!
Tiina
10 februari 2008 10:13
Grattis vinnaren! All respekt till dig som valt att ta hand om dina barn. Det är tråkigt att det på vissa håll inte känns okej att man väljer familjen framför karriären. Jag är stolt över att finnas för mina barn och för mannen, och det tänker jag forsätta med så länge jag kan göra min åsikt hörd i beslut som påverkar mitt liv i sammhället! De som vill välja karriären, varsågoda, men jag förstår dem inte. Och det behöver jag ju inte göra heller. Huvudsaken är att man är nöjd med sitt val, sitt liv. Ha en bra dag med din familj!
http://alandsskargard.blogspot.com
Persilja
10 februari 2008 10:32
Tiiina: Ja! så sant! Men hur ändrar vi samhällsinställningen så att det värderas???
Hur gör vi så att dessa värden inte är "kvinnliga" utan allmänmänslkiga. Något alla borde sträva efter att få mer av?
Charlotte
10 februari 2008 11:49
Bra skrivit! Det är lätt att trilla dit. Jag har bara söner, så jag märker att det är jag i familjen som kommer i kläm bland allt manligt. Rättvisa existerar knappt här? Mina söner är bättre än maken, de ser i alla fall. Min make kan på sin höjd diska och dammsuga allt annat lämnar han över till mig. Jag går hemma med dåligt samvete, kan inte starta eget för det motarbetas för allt med hantverk, litteratur är en kvinnofälla i hans ögon. Jag törs knappt baka längre.
http://charlottas.bloggagratis.se
/B
10 februari 2008 12:08
Jag tycker absolut att du har vunnit massor genom att vara hemma med barnen! Dessutom har du kommit långt i genustänket bara genom att vara medveten om att du inte uppfostrar dina barn så neutralt som du trodde. För det gör ju ingen av oss, fastän vi försöker!
http://www.lyckligagatans.blogg.se
Tiina
10 februari 2008 12:15
Vi fortsätter väl berätta om vår vardag och våra värderingar och hoppas inspirera andra att göra lika, om det känns rätt för dem. De övriga, som inte värdesätter det vi kallar livskvalitet, har väl inte behov av det just nu, men vi hoppas att de gör detta en dag. Tills dess fortsätter vi njuta!!! :o)
http://alandsskargard.blogspot.com
Persilja
10 februari 2008 12:18
Charlotte: Jag är glad att det blev tjejförstärkning men det ställer större krav på mig!
B: Ja jag får väl se det så. Man får ta små steg-nånstans märks det kanske ändå. Men är ibland livrädd att mina livsval kanske förstärkt könsrollsuppfattningen hos barnen.
Tiina: Ja, det är ju viktigt att lyssna till sin egen röst. Det är ju långt ifrån rätt för alla.
Ewa
10 februari 2008 13:26
Jag har sjukersättning och är arbetslös och får ofta höra från Elin att det är så orättvist att jag får vara hemma hela dagarna medan hon måste gå till skolan. Vilka signaler skickar jag, tro?
http://fundringar
Gry
10 februari 2008 14:43
Så skönt att du tar upp detta. För det är problematiskt och svårt. Hur vara klarsynt och rättvis och medveten?? Det är inte lätt!!
Sen är jag tyvärr övertygad om att det hjälper föga vad vi säger, utan det är så mycket kraftigare med handling.....Ett exempel från vårt dagliga liv. För två år sedan (efter ha läst En sexists bekännelser) fick vi en idé här hemma att vi skulle köra varannan vecka städning/hålla ordning och varannan vecka mat (plannera, handla, laga). Vilken effekt på barna!! Det gick bara nån dag in i makens matlagning, sen fick HAN alla frågor om "vad blir det för mat"? "varför har du inte köpt O´Boy"? "Finns det mera äpplen nån stans"? mm,mm. Pojkarna ville plöstsligt självmant vara med och hacka, skära och förbereda måltiderna; duka och duka av. Maken fick en kick av att hitta på rätter och når han handlade hittade han råvaror och basvaror jag alldeles glömt bort att fanns. Det ingick inte i min inrutade framfart mellan hyllorna...
Det var en nyttig läxa för hela familjen. Maken i särskildhet fick sånn otrolig bra inblick i hur mycket jobb det ligger bakom allt som görs. Det kändes inte alls fel att ligga på soffan och höra bestyren i köket... Jag fick självklart jänka mig lite vad gäller städningen. Maken och jag städar inte på samma sätt, och (konstigt va´?) har inte samma tröskel för stök...men det blev endå ett bra sätt för alla att bli mera medveten. Om maken inte höll koll på tvätten under hans städväcka, nej då fanns det tyvärr inga rena strumper, eller favorittröjan kanske låg nergrävd tillsammans med alla andra skitiga kläder....
Prosjektet är avslutat, och vi har fallit tillbaka litegrann, men det är stor skillnad på hur vi hade det innan. Svårt att genomföra om den ena jobbar mycket borta, men det går säkert att göra olika varianter på detta. PROVA!!
Sen är det mycket att säga om hur vi beter oss olika inför flickor och pojkar,och vad vi tolererar- men det får vi ta en annan gång ;-)
Kram Gry
http://http:.//www.baragry.blogspot.com
Persilja
10 februari 2008 15:22
Gry: Det lät skitbra!!! Ska se till att prova nån gång i mitt liv! Innan jag skikjer mig! ;D
Anki
10 februari 2008 18:39
Genom orden karriär och "att vara hemma med barnen" har vi redan värderat de olika tillstånden.Går väl att göra karriär hemmifrån oxå, eller hur. Finns massor av karlar som jobbar hemifrån och gör karriär. Men en kvinna som gör karriär är ofta förknippad med en stressad kostymklädd kvinna utan barn.Hur ändrar man den bilden?
http://zoomin.se
Plingen
10 februari 2008 19:01
Hej du, jag ville bara tacka för inspirationen att få fingrarna ur... och börja sy igen. Nu har jag äntligen byggt mig ett sybord och skapat lite plats i tvättstugan , så där sitter jag inklämd och skapar.
Keep up the good work!
http://plingen.blogspot.com
Malin
10 februari 2008 19:05
Jag måste bra rekommendera en underbar bok av Kajsa Wahström, Pojkar flickor och pedagoger heter den.
Den handlar om just det du har skrivit i ditt inlägg, om invanda roller och hur vi behandlar flickor och pojkar annorlunda redan från födeln. Skrämmande!
Kajsa är förskolechef på två förskolor i Gävle, hon drar igång ett jämställdhetsprojekt för att se om detta går att ändra på.. Det är verkligen fascinerande läsning!
http://www.bokrecension.se/9125020048
Persilja
10 februari 2008 19:17
Anki: Ja, varför är det så????
Plingen: Roligt!
Malin: Intressant! Ska läsa den. Har hört talas om undersökningnen!!!
peace
10 februari 2008 20:29
Hej!
Det är jätte intressant det här med genus. Vad mycket vi gör omedvetet pga att vi är så präglade av vår uppväxt och miljö och människor runt omkring oss. Jag har fem barn alla olika individer oberoende kön. Jag ser att här hemma faller vi lätt in i gamla mönster manligt/ Kvinnligt men bara vi gillar det vi gör så OK. Våra barn ser vad vi gör och härmar. Jag upplever att dottern ser och "härmar" mig mera än vad killarna gör. Jag tror att grabbarna identifierar sig med pappan mest (och andra män förstås) De ser att han också tvättar, lagar mat och skurar golv (inte lika ofta som mamman men ändå) och tar in det för framtiden förhoppningsvis. Sen uppmuntrar jag INTE att tjejer ska behöva skrika på "killars vis" för att behöva göra sig hörda. Varför tycker vi ofta att det är bättre att göra som killarna och inte tvärtom? Om lilltjejen vill vara riddare är hon tuff men vill lillkillen vara prinsessa så är han fjollig tex.. Ödmjuka och lyckliga människor vill vi väl ha i framtiden oavsätt kön. Nu vart det lite mycket men jag känner att jag går igång på detta ämne. Tack Persilja! / Peace
http://peace.bloggagratis.se
Chris
10 februari 2008 23:06
Man kan prata hur mkt som helst om det här o som jag ser det har vi inte kommit särskilt långt på de senaste 40 åren jag varit medveten om detta problem. En sk "lustifikation" i det hela: Har ni tänkt på allt negativt som är kopplat till de kvinnliga orden o tvärtom? I kinesiskan är ett tecken för kvinna just kvinna, 2tecken:gräla, 3st:falskhet, otukt, äktenskapsbrott osv. Jag menar hela samhällets inställning till kvinnan är ju befäst i språket så det skriker om det! Därav titeln på "Bitterfittan" el hur? Har tyvärr inte läst den. En annan sak. Jag led väldigt i 10-årsåldern av att helt plötsligt bli behandlad som TJEJ o inte som den individ jag var, dvs människa oavsett genus, sexuell läggning etc. Jag blir fortfarande frustrerad, ledsen o framförallt förbannad när jag tänker på detta...Fö jättekul att läsa dina funderingar kring detta!
Kram, Chris
Anne
10 februari 2008 23:45
Hej!
Håller absolut med i vartenda ord!!
Hemma gäller det att tänka till i förväg och inte tro att man är opåverkad, för det är man. Hemma har dock den fördelen att här bestämmer jag(delvis;))
Men hur gör man i samhället som är en jättestor del av vad som kommer forma mina barn? Är man tyst och försöker vara ett så gott föredöme det nu går själv eller ska man säga ifrån?(Enligt Pippi ska man säga vad man tycker, annars är man en lite lort) Men om man säger vad man tycker blir man så snabbt stämplad som kärring och folk tar illa upp eftersom de känner sig kritiserade!? Och då har man ju inte gjort saken bättre.
Bara en sån sak som melodifestivalen, de tjejer som dansade i bakgrunden, väldigt lättklätt och sexuellt. Varför måste det vara så?
Men vad gör man åt samhället om man inte vill gå så långt som till att förbjuda TV och stanna inomhus resten av livet?
Och jag förstår inte hur folk klär sina småbarn nuförtiden. Jag kommer aldrig klä/tillåta sexuellt utmanande kläder på min dotter, eller son för den delen. Tajta, låga jeans och magen bar. Dödskallar, flames och kamouflage är oxå bannlyst. Ingen som tänker på vad symbolerna egentligen står för?
Chatarina
11 februari 2008 08:47
Jag är ganska trött på alla feministiska regler som finns... Har fått för mig att det inte spelar någon roll hur man lever livet bara resultatet blir LYCKLIGT. I grund och botten så är killar och tjejer/ kvinnor och män olika. Här på Gärdet delar vi upp saker efter intresse... Min gubbe jobbar i skogen, byter däck på bilen, lagar saker mm Han är även den som drar in mest pengar och jobbar mer. Jag tvättar, städar och fyller kylskåpet mm. Det är även jag som varit hemma mest med lillen. MEN han bakar och jag klipper gräset, våra djur delar vi lika på. Detta är inget vi bestämt utan det har bara fallit sig naturligt. Jag gillar rosa och är rädd för spindlar. Jag skulle aldrig fisa eller rapa (med flit) i närheten av någon. Samtidigt har jag skinn på näsan och är ordförande i facket. Han är en snusande lastbilschaufför som gillar att bygga saker och sticka... jag kan fortsätta rabbla saker i en evighet tror jag. Vad jag vill säga är...
hmm...
Man ska säga tack för maten oavsett kön.
Blev denna kommentar begriplig???
http://gardet.blogg.se/projekt
Ellasmamma
11 februari 2008 13:39
JAg blir glad av att läsa dina tankar om jämställdhet och gald av de kommentarer som du fått. JAg vet att det är viktigt att vi pratar om orättvisonra och att vi uppmärksammar dem. Sen är inte lätt att alltid göra rätt, men vi är ju inte mer än människor. Försöka så gott vi kan är bra nog...fortsätt med dina funderingar runt detta, du når fram...
http://ellasmamma.blogspot.com
Persilja
11 februari 2008 15:26
Peace: Ja, man trillar verkligen dit! Jag håller med om att man ska försöka se individen helt kopplad från könet men det är ju i de bästa av världar. Det är roligt att försöka iallafall. Man kan göra lite och det är intressant att se sina brister!
Persilja
11 februari 2008 15:31
Chris: Det ligger mycket i det du säger! Det är ett mycket svårt och lite känsligt ämne dessutom.
Anne: Jag tror det är en stoor vinst i att man är medveten om att man gör "fel" .Bara det är ett framsteg. Kanske gör man "rätt" lite oftare om man kan se när man gör fel. Det där med kläder är SÅÅÅÅ svårt! Grupptrycket är enormt!
Chatarina: Precis så är vårt liv också.
De flestas. Man orkar inte vara "profet i sin egen stad." För att klara vardagen måste man ju vara nöjd med den. Så man blundar och lever så gott det går. Jämställt eller ej.
Jag förstår dina tankar!
Ellasmamma: Visst är det ett intressant ämne! Det finns hopp men vi måste våga tala om dessa saker. Eller orka.
my
16 februari 2008 18:29
jättefint inlägg du skrivit. håller med dig i mycket. det är svårt att komma ifrån könsrollerna. men jag ser mig ändå som en stark tjej. är inte som vissa andra tjejer som klagar på att dom får göra allt hemma men aldrig sätter ner foten. har många sådana vänner- dom tycker jag är hård mot min kille men jag anser att det är självklart att min kille ska städa, tvätta, diska och laga mat också. inte bara jag. om jag hade fått tjata på min kille för att han skulle städa etc så hade jag nog lämnat honom för länge sedan. det är dessutom bara min kille som syr här hemma. alla ger honom en massa beröm. men om jag hade tvättat och lagat mat hade inte JAG fått något beröm alls eftersom jag är tjej och förväntas göra sånt.
det blir ju också svårare när man får barn att vara riktigt feministisk. jag är stenhård med att folk inte ska ge en massa rosa till oss bara för att vi fått en tjej. jag vill heller inte att min killes mamma ska säga till daniel systerson (som är 2,5) att han ska vara försiktig med min dotter för "tjejer är så ömtåliga". hallå- nyfödda tjejer är starkare än killar. det är fler tjejer än killar som är för tidigt födda som klarar sig liksom. vill heller inte att dottern ska präglas att bli en typisk mansuppassare och lära sig sånt redan från start genom att få en massa strykbrädor och minispisar. men redan nu märker jag att min dotter är envis som bara den och har en vilja av stål. ingen kommer kunna trycka ner henne. jag hoppas verkligen att hon ska kunna få vara sitt rätta jag i framtiden utan att bli tystad. hon ska få ta för sig hur mycket hon vill- precis som killar tillåts göra :).
och ja- om jag får en son kommer han definitivt att få en strykbräda och få bära rosa kläder. för många mammor curlar sina söner. döttrarna får lära sig att bli självständiga tidigt medan sönerna fortfarande kan få sina mackor bredda i tonåren och det är så fel. det är vi föräldrar som måste ändra på alla ingrodda könsroller. vi har framtiden i våra händer.
http://mysan87.bloggagratis.se
my
16 februari 2008 18:36
jag vill också tillägga att för mig har det blivit viktigt att göra saker för MIG- inte för min kille tex. när jag var 16 hade jag en kille som alltid krävde att jag skulle vara snygg. så jag hade alltid smink på med honom (under 1½ år!) och rakade benen 2 g¨ånger i veckan. men numera rakar jag benen när jag själv känner för det. ibland blir det en gång i veckan- ibland blir det 1 gång i månaden. jag gör mig fin så ofta jag känner för det men ingen kille kan numera tvinga mig att jag ska vara på ett visst sätt. det hoppas jag min dotter inser. att man kan vara fin för sig själv också och inte bara för andra. att man ska följa sitt hjärta och vara ärlig vem man gör saker och ting för.
men jag tror hon kommer påverkas av mig. jag är jävligt stark i mig själv. och min kille har lärt sig att jag inte tänker stå med maten klar och städa varje dag bara för att jag är mammaledig. för jag är ofta upptagen med vår dotter. tänker aldrig göra som vissa mammor och stressa ihjäl mig för att få hemmet i tipptopp bara för att mannen tror man latar sig hela dagarna när man är hemma.
http://mysan87.bloggagratis.se
my
16 februari 2008 18:37
dessutom blir jag störd på att de flesta tror min dotter är en kille bara för att hon inte har rosa, ryschpysch och klänningar på sig. hon har en blå overall dessutom så alla säger "vilken söt son du har". det gör mig arg. att bara bebiskillar ska ha rätten att få ha blått och grönt och grått på sig.
http://mysan87.bloggagratis.se
