Amen vaffan!

Rött sa jag ju!

Skickade maken att köpa torrpigment. Han kom hem med en burk med rött pulver. Lovande!

Hällde upp en deciliter (eller två) vit linoljefärg och började blanda.

Blanda blanda.

Ljusrosa.

Mer pulver.

Blanda blanda.

Rosa.

Allt pulver.

Blandablandablanda.

Rosa.

Röra röra röra.

Fortfarande bara rosa.

Jaha, då får det väl bli rosa då!

Måla måla.

Voila!

Hm. Rosa.

Ville jag ha rosa?

Äh, som vanligt bestämde huset liksom.

Allt i denna renovering har gått till på detta sätt. Slumpmässiga val. Pötsliga infall och rena missar.

Detta är en ren miss.

Hittills har jag varit nöjd med allt som blivit.

Ännu vet jag inte om jag är nöjd med det rosa.

Maken är nöjd.

Barnen (75 procent) är nöjda.

Min mage är inte nöjd.

Magkänslan saknas.

Pirret.

Fast det kanske blev ganska bra iallafall?

Nej, den är liksom för snällt rosa. Lite gammelrosa.

Det får iallfall torka och vem vet hur jag blandar inför andra varvet.

Detta betraktar jag som ett grundvarv...

Fortsättning följer.

Kolla in vilken söt tavla jag kom över. Dopet.

Söt! Och ett sånt fint träd.

Me like träd!

Idag sker det.

Nu målar jag.

Det blir rött!!!

Tänkte och tänkte och valde och valde (ni minns väl?) tills jag tänkte, vad fanken, ska jag tänka och tänka och välja och välja blir det ju ALDRIG målat.

Så nu målar jag.

Rött.

Sluttänkt!

Jippi!Härifrån kommer viss inspiration. Ett hus som var till salu i Kiruna.

Men den avgörande bilden är denna. Jag älskar känslan som denna bild ger mig.

Här är jag hemma.

Ruljangsen i en fyrabarnsfamilj goes on and on. All the time.

Det står aldrig still liksom. Aldrig.

Det är visserligen charmen med det hela och antagligen det man kommer att sakna den (hemska) dag alla barn flyttar hemifrån och huset blir tyst och tomt. 

Men trots att det är högt uppskattat kan det också göra en totalt kollrig. 

Detta att det aldrig liksom står still.

Så vad gör man? Skriker hysteriskt åt tillvaron STÅ STILL FÖR FAEN!????

Nä, det är inte lönt. Skapar bara panik.

Man lär sig att stänga av.

Tar på sig skygglappar eller särskilda sållande glasögon.

Jag kan sätta mig i min läshörna, krypa upp och liksom stänga av att det ligger högar med tvätt framför näsan att disken står kvar på köksbordet och dammsugaren behöver rastas och  ettusentvåhundrafyrtiotre saker är ogjorda och väntas på att göras. Jag har lärt mig det.

Det är kanske inte så effektivt, men det är nödvändigt för att stoppa ruljangsen.

Det blir liksom en slags timeout i tillvaron.

Ska man FÖRST göra allt som pockar så får man ALDRIG sätta sig ner.

Jag kom på att jag faktiskt klarar av att göra detta och det gjorde mig glad.

I mitt nya positiva tänkande ska jag se det jag faktiskt gör bra och inte stressa upp mig över det jag gör mindre bra.

Så jag är BRA på att blunda för kaoset. (Mindre bra på att ta rätt på kaoset.)

Hurrej mej!