Å, vad jag är glad att jag inte är gift med mig själv. Jag skulle nog bli galen!

Som jag berättade tidigare var jag en dag så missnöjd med min rosa nyans på skåpluckorna att jag blandade om den och misslyckades totalt och fick någon slags ruttet kött lila nyans...

Inte så trevlig att måla med kanske. Associationerna kan ju vara bättre i ett kök. Så jag var tvungen att blanda en ny rosa.

När jag ändå gjorde det ville jag få den mer lik den rosa nyans jag tycker om. Lite blåare, mer cerise än gammelrosa som har mycket gult/brunt i sig.

Köpte pigment med namnet signalröd. Det lät bra. Blandade och fick en annan slags rosa.

Hm.

Tror ni jag är nöjd?

Svar nej. Fortfarande för gul. Väldigt varm rosa. Vill ha en mer kall rosa. Och när jag nu jämför med hur det var så blir jag sur för jag gillar bättre hur det VAR.

Ni förstår va? Att det vore hemskt jobbigt att leva med mig. Suck!

Gillar denna förra nyansen bättre. Morr!

Djup suck. Blir så trött på mig själv.

Maken är dock nöjd. Han diggar det rosa. Så när jag desperat klämde ur mig att jag målar tredje varvet grönt säger han "nej för fan, låt det vara nu. Du vänjer dig".

Det är alltså jag som ska vänja mig med det rosa. Jag som  älskar rosa. Han som enligt egen utsago bara för några veckor sen "inte gillar rosa" är nöjd.

Upp och nervända världen.

Fler som är sura idag är Pommac.Behöva gå ut en timme i regn. Fy faderullan. Bli blöt hör inte till favoritsysselsättningarna. När vi kom in sprang han runt och gnuggade sig på alla mattor. Till slut hjälpte jag honom att frottera sig med några handdukar. Något bättre. "-Men tro inte jag viftar på svansen! Nån måtta får det vara".

Mina försvunna reamattor kom igår förresten. Supernajsa var de!

Har för odammsuget för att lägga ut dem, men jag provade genast den lila bredvid skåpluckorna. Lila och rosa  gillar jag.

Looking good! Fast skåpen är där förra nyansen. Den nya mörkare vet jag inte om jag skulle säga looking good till.

Men nu ska jag inte vara sån! Nu ska jag vänja mig!

Vänja mig.

(Eller måla om! Scch! Säg inget till min man.)

Jag och min livskamrat sedan 27 år (vojvojvoj är vi hundra år eller???)

har börjat gå och promenera tillsammans i en timme per dag.

Vi har börjat ett nytt liv.

Dels får vi motion.

Dels hinner vi prata i lugn och ro.

Ni ska veta att det inte alltid är så lätt att hinna prata om viktiga saker i vardagen. Man känner inte att man hinner.

Men går man en timme tillsammans och ingen annan kan störa, ja då hinner man.

Kommunikation är a och o i ett förhållande.

Vi tvingar oss ut i regn och rusk.

Pommac följer förstås med, men han är rätt tyst av sig.

Så här pågår operation "kommunicera mera" sen några veckor tillbaka.

Rekommenderas!