Mitt galenskapstillstånd är nog över nu. Frisyren, den är kvar, men jag överlever.

Jag SKA inte ha kort hår, men det glömmer jag så där vart femte år eller nåt. Man måste ju prova! Med tanke på hur ofta jag provar nya möbleringar är det ju ett under att jag har samma frisyr år efter år.

Nu påminde jag mig om att jag passar bäst i långt hår. Så gör också mitt hår. Det ska vara långt och tungt, då är det snyggast.

Men nu har det fått sig en genomklippning och alla slingor är borta. Nu kan jag börja från scratch. 

Nog om det.

Herregud, LYXproblem!

Självförvållade dessutom.

Men tack för alla gulliga snälla uppmuntrande kommentarer!!!! Ni är så otroligt snälla och fina!

Jag ska ikväll ha tjejfest hos mig.

Måste kyla vinet, fundera ut nåt smaskigt att äta och dammsuga lite.

Och dra i håret...

Förresten!

I cut my hair...and I liked it!  (Säger vi.)

Märker ni mitt psykologiska angreppssätt på "problemet". Först deppar jag och skriker ut min "ångest". Snart läxar jag upp mig själv och säger åt mig att skärpa mig och tänka på de som VERKLIGEN har problem och sen låtsas jag att det inte är så farligt. Efter ett tag känns det inte så farligt och snart har det nått mitt medvetande och jag börjar till och med vara nöjd. Fan, jag skulle ha blivit terapeut!!!

Se! Nu är jag nöjd och håret är riktigt snyggt. Jag får se till att anta den där nöjda minen nu några månader framöver. Och för att ytterligare se positivt på det hela; det är skitsnyggt med en mössa på och det är verkligen mössväder. Så allt är så BRAAAA! 

Depp...

Fan!