Alla inlägg den 5 januari 2009

Av Persilja - 5 januari 2009 20:36

En idé jag önskar jag kommit på själv är idén bakom Rice. I love Rice! Det måste vara hur kul som helst att sitta och designa grejor för Rice.

Hittade en halsduk som jag gärna hade virkat om jag bara kunnat virka. Alla ni virkare därute borde göra en sån här. Piggar upp vilken trist jacka som helst...

 

Av Persilja - 5 januari 2009 09:22

Det var en gång en flicka som var världens lyckligaste lilla unge. Hon var ett busfrö som jämt hittade på bus och tokigheter med sin storebror.

Hon växte och fortsatte att vara busig och glad och fulla av energi.Hennes milda glada humör var omtalat. Som bebis gick hon att väcka på beställning när något besök ville hälsa på henne. 

Hon växte och var fortsatt glad med många kompisar, massor av leklust och fantasi. Snart fyllde hon 13 år och på sommaren kom det där som gör en flicka till kvinna. Mens.

Med mensen kom hormoner. 

Jobbiga, svängiga, nedbrytande hormoner.

Mens hade mamman och kompisar berättat vad det var. Det visste flickan som nu höll på att bli kvinna.

Mensvärken som också ganska snart dök upp förstod sig mamman och pappan och andra på och fort lärde sig flickan att hata sin mens för att det gjorde så fruktansvärt ont varje gång. Hon hade så ont att hon kräktes och värken var outhärdlig. 

Flera gånger tog mamman henne till en läkare för att få hjälp men han sa att det går över och det är vanligt och inget att vara rädd för. 

Så flickan fick fortsätta att ha gräsligt ont minst en gång i månaden. 

Det onda blev värre och värre ju äldre flickan blev.

Hennes tidigare milda och positiva humör var också som bortbytt. Nu hade hon blivit en alltmer inåtvänd, ledsen person. Den forna sprudlande livsglädjen kunde visa sig mellan varven men tungsintheten som drabbade henne ibland blev svår att bära. Den präglade hennes personlighet. Hon förstod inte vad som hände. Från att ha varit det gladaste barn, blev hon en tystlåten tonårsflicka med ibland djupa depressioner. 

Föräldrar och omgivning visste nog inte hur djupt nere hon var emellanåt. De antog att det var vanliga tonårsfasoner.  

Hennes självförtroende dalade. Från att ha trott att hon skulle erövra världen drog hon sig undan och hade nog med att klara vardagarna. Att gå till skolan vissa dagar var som att bestiga Mount Everest. 

Hon förstod ingenting, men antog att det var henne det var fel på.

Flickan växte och blev vuxen. den förfärliga mensvärken fortsatte. En gång i månaden var hon svårt sjuk, låg på golvet och kved och kräktes och våndades. 

Vid några och tjugo hörde hon talas om att det fanns hjälp att få. Att det fanns en medicin som faktiskt kunde lindra plågorna. Hon gick till en läkare och fick utskrivet medicinen. Nu hade hon iallafall ett vapen mot smärtorna. 

Deppighetskänslorna fortsatte dock att komma som ett brev på posten varje månad. 

Nu sitter samma flicka och har blivit 46 år.

Hon har plötsligt fått insikt om att hennes tungt deprimerade tonårstid förmodligen BARA hade med hormoner att göra.

På den tiden visste hon inte vad PMS var och hade inte lärt sig att hantera dem. Nu som 46-åring med en bas att stå på, kunde hon ju se det där sambandet så tydligt. Även om hon nu halkar ner och blir deprimerad och låg och irriterad och dysfunktionell så VET hon vad det beror på. Hon vet att det går över och hon VET att det inte är som hon tror då hon mår så här. Hon tror inte att hon är värdelös eller galen eller lever ett meningslöst liv. Hon förstår att det går över, att det inte är hon själv eller hennes känslor, utan att de är nedsvärtade av de starkaste hormoner.

Tänk om någon kunnat berätta detta för den där gryende kvinnan för 30 år sedan. Så mycket lidande hon kunnat slippa. Så annorlunda hennes självförtroende hade blivit. Så bra om hon hade kunnat veta att det skulle gå över på några dagar. Nu trodde den där unga flickan att det var så här hon var. Tungsint och självföraktande.

Som 46-åring har kvinnan kunnat se ett tydligt mönster. 

Som ung med mens som nyss startat kom pmshormornerna förmodligen i väldigt stora kvantiteter. När mensen var ny och skulle etableras i kroppen. Det var förmodlingen då topparna var som högst. 

Det påverkade det unga oerfarna sinnet väldigt mycket. 

Svår pms hade hon sen till omkring 30-årsåldern då hon började "procucera" barn. Då mildrades doserna väsentligt och andra livsbringande hormoner tog över. När fjärde barnet kommit och kvinnan var 38 år började doserna öka igen. Hennes månatliga humörväxlingar var enorma. Hon blev en rasande tiger var tredje vecka men förstod ju vad som hände med henne. Svängningarna har fortsatt och verkar ibland ha ökat i styrka nu inför sista åren med mens. Det märks att allt inte är i riktig balans. Hennes punktlighet har upphört så det har ibland blivit svårt att förutse och förstå att det är pms som är orsak till hennes stingslighet och nedstämdhet. Men hon ser ett mönster.


Ja, det handlar förstås om mig det här.

Jag har fått en plötslig insikt om att det kanske är pms (eller vad man kallar det som bildas i kroppen inför mens)som säkerligen ställer till det för unga tjejer. Anorexia, bulimi, depressioner där de skär sig i armarna, självföraktande handlingar, konflikter med föräldrar och skola och omgivning, tänk om allt bottnar i pms. Min egen erfarenhet är att det bildades enorma mängder ämnen i kroppen som ung. Den tungsinthet jag drabbades av, som jag nu förstått var pms, var tyngre än något jag haft som vuxen.

Som vuxen har jag ju ändå en grund att stå på. Jag vet vem jag är, hur jag är, vad jag kan, men som ung och oerfaren har man inte den vetskapen och den nedstämdhet man drabbas av gör förmodligen stor skada på självkänslan. Sen blir man så förbytt att det kan vara svårt för föräldrar och omgivning att hänga med vad som händer och man blir kanske mest betraktad som en svår och komplicerad människa att ha att göra med. Det har inte hunnit byggas upp så mycket positivt att det är lätt att rasera allt på några pmsomgångar.


För mig har det här kommit som en stor AHA upplevelse. Var det DET jag led av. Ja! Naturligtivs! Nu hade jag ju säkerligen ändå ganska lindriga symptom eftersom jag aldrig rikgtigt hamnade i trubbel för det. Jag skötte skolan, kunde ta mig upp emellanåt. Men det finns så många unga tjejer som gör sig illa, som verkligen hamnar i svårigheter. Tänk om allt beror på pms. (Det finns säkert en annan medicinsk term för det men jag använder mig av det nu.) Tänk om det hade gått att forska fram en medicin som tog bort effekterna av pms. 

Tänk så mycket lidande vi sluppit.

Tänk om ingen sett det här sambandet utom jag?

Hallå läkarstuderande, medicinforskare, här har ni något att forska om. Ni kommer att se sambanden väldigt snabbt. Lös detta! 

Är det så att alla redan vet sambanden mellan unga kvinnors problem och pms, men att man inte gör något åt det? 

Isåfall är det åt helvete. 

Det borde gå att forska fram något hormon eller någon kemisk substans som tar bort pmseffekterna på hjärnans känslocentra men fortfarande låter dem påverka fortplantningsförmågan. 

Tänk så mycket onödigt lidande det skulle ta bort.


Sen finns de de som påstår att pms inte finns. 


Suck.



Av Persilja - 5 januari 2009 01:14

En hel dag utan ett inlägg. Det är inte likt mig.

Men jag har så svårt för att skriva totalt meningslösa inlägg. Då låter jag hellre bli. 

Så jag har inget vettigt att säga. Och inga bilder att visa.

Men:

I´ll be back.

Men något meningsfullt som bilder på pannlappar, fula frisyrer eller någon tygbit. Jag LOVAR.

Höhöhöhö!


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19
20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards