Ja, vad tvingas man inte genomlida för sina barn. Melodifestivalen.

Hm, ja, inte my cup of tea, men sanningen att säga, när jag väl "tvingas" sitta och se det så grips jag med av stämningen. Många klagar på Petra som leder cirkusen, men jag gillar henne. Lite teatralisk, men det tror jag är heeelt medvetet från hennes sida. Jag gillade faktiskt den ena låten som gick vidare; operalåten.

Jisses amalia vilken vacker röst och låten lyfte flera hundra meter över de andra.

Jag är en udda typ tror jag. Jag gillar nämligen opera.

Från att ha varit en hårdrock och melodiskrock tjej, blev jag en svår jazzrocktjej för att landa i en mix av hårdrock och jazzrock och klassiskt.

Älskar fortfarande alla låtar med artister som präglade mig under min uppväxt, Deep Purple, Nazareth, Status Quo, Led Zeppelin, Pink Floyd, 10cc, Genesis, Black Sabbath och så Kate Bush, (med flera med flera), de kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Men idag konsumerar jag barnens musik eftersom min musik inte ryms i luftrummet. Det räcker med musik som det är. Så det är RixFM favoriter för hela slanten plus Green Day,  och annat. Ny musik alltså.

Men när barnen var små och inte upptäckt att man kunde fylla luftrummet med annat än sitt eget skrän, då var den enda musik jag kände ro med opera. Just det OPERA. Det är ju faktiskt lite underligt. För är det rogivande???

Jo, det är det!!! En opera kan lyfta en till himmelska höjder. Efter barnskrik, bråk, tjut och oljud är opera som balsam för öronen. Det lägger sig som ett mjukt filter av bomull och lenar själen. Jag blir alldeles lugn och avspänd.

Mannen älskar fortfarande att ösa hårdrock och det håller på att göra mig GAAAALEN. Hårdrock låter som ett gäng barn som bråkar. Det är samma stressfaktor i ljudet. Betänk då att jag innan jag blev fyrabarnsmamma älskade hårdrock. Men nu orkar jag inte lyssna på det. Jag har bytt hårdrock till opera. Det är lite konstigt!!!

Men prova ha fyra barn som skriker, bråkar, tjatar, skrattar, busar , stojar, i 12 timmar i sträck, dag ut och dag in, då lovar jag att du inte heller blir avspänd av att lyssna på hårdrock.

Mannen tycker jag är snobbig och försöker vara svår men jag försöker bara låta bli att bli galen!

Jag tror faktiskt att min ålder håller på att hinna ikapp mig. Plöstsligt har jag blivit så fruktansvärt blödig och gråtmild. Det har jag förut betraktat som en ålderskrämpa. Jag har nu drabbats av den. Det är bara att inse.

Häromdagen då jag stod på ett av stadens köpcentra för att lyssna på en massa unga människor som ansökte till Talang 2009, då kunde jag inte hålla tårarna borta. Unga tjejer som sjöng för allt vad de var värda, medan en publik på kanske 30 personer stod och granskade dem med ett krisitskt flin på läpparna. Det räckte för att mina ögon skulle svämma över. Det var till och med nära att det blev rena rama hulkningarna. Jag var inte ens mamma till dem!

Idag på melodifestivalen när Susanne Alfvengren sjöng sin låt och jag lyssnade på texten så tänkte jag på mina barn och att jag älskar marken de går på och så tänkte jag på att Susanne såg så gammal ut och så tänkte jag att jag är ju lika gammal ungefär och så tänkte jag på min mamma och så tänkte jag på det ofrånkomliga åldrandet och att hon kanske ska dö ifrån mig någon gång och så var det kört, tårarna vällde upp. Det är ju hopplöst!!! Sen vid omröstningen satt Susanne Alfvengren och såg jättesur ut. Va! Jag som till och med fällde tårar för hennes skull! Hmpff!!!

Jag kan inte låta bli att få en stoooor fet klump i halsen på alla skolavslutningar, alla uppvisningar, alla tillfällen då barn sjunger, läser dikter eller bara visar upp sig. jag blöter ner kuddar till teveserier, filmer ja till och med då sportstjärnor segrar. Jag menar HALLÅ! Det får ju vara någon måtta på snörvlandet.

Men nix.

Jag har blivit blödig med ålder och det verkar inte stabilisera sig.

VARJE högtdilig stund ska blötas ner med tårar. Då kommer alla sorgliga stunder jag upplevt i mitt 46-åriga liv. Det bara väller fram. Det kan bli mer än tårar, det kan bli snorkalas också. Vill det sig riktigt illa sitter jag och gråter så axlarna hoppar och snoret bara forsar ur mig.

Jag vet. Pinsamt är bara förnamnet.

 

susanne

1 mars 2009 07:55

TACK för inlägget jag som trodde det var bara jag som tjuter åt allt att jag hamnat i någon invärtes kris... som nu på gått ett par år..alltså blödigare med åldern.. jag gråter så jag får ont i öronen.. ofta, jag orkar inte se flera tunga dramor mera.. får huvudvärk av allt gråtande.. när svärfar dog så grät jag mera än de närmaste! funderade ett tag på om jag skulle söka jobb som gråterska, vad skönt att höra att det är åldern då kan man säga det är "min ålder" som gör mig så gråtmild!!
Och ang opera som bar drev jag mina föräldrar till vansinne var det opera på tv eller radio satt jag fast klistrad har alltid älskat denna musik har alltid fängslats av dess starka budskap! så du är inte snobbig alls...kram

http://supermamman.bloggagratis.se

 

Saerla

1 mars 2009 09:18

Haha, du skriver så målande! Jag blev alldeles rörd och tårögd när jag bara läste vad du skrivit, och jag är "bara" 30! Du kan ju tänka dig vad som händer med en om man befinner sig på teaterförskolans sångsamling och alla barnen tar i och sjunger allt vad de kan, jag fick nästan resa mig och gå ut för jag hade svårt att låta bli att visa mitt hulkande:D! Om man nu skulle vilja, sådär av fri vilja, kombinera gråtande med opera kan jag "rekommendera" att kolla youtube-klippet då Paul Potts första gången framträder i eng. talang, alltså jag bölar så det gör ont! Så jag är rädd att man inte kan skylla på ålder, såvida det inte börjar smyga sig på vid 30? Annars kanske man kan skylla barnen;-)?

http://glitterandlamour.blogspot.com

 

Persil,ja

1 mars 2009 10:36

susanne: nä, det är en ålderskrämpa, typ grått hår osv :D

Saerla: Jo, jag tror det är i allra högsta grad barnen och att bli mamma som framkallat det. det började ju redan medan man var gravid, fast då var det väl hormoner?
Den där youtube klippet var ju en total gråtorgie!!!!!

 

Helena_v

1 mars 2009 11:58

Hahaha, jag känner så igen mig, men jag har ALLTID varit så här blödig. Min kompis Ann är likadan. Våra barn har följts åt sedan de föddes, gått i samma klass osv. De har haft sååå roligt åt oss genom åren för att vi är så himla blödiga. Du skriver så himla härligt om det så nu känner jag att jag är stolt att tillhöra samma fantastiska skara som du Persilja. Skickar ytterligare en gråtvideo (dålig kvalitet dock). Du har säkert redan sett det.

http://www.youtube.com/watch?v=HjWtRYaxmWM

http://blogg.passagen.se/fettbramat

 

stort och smått

3 mars 2009 21:51

Exakt så där blödig är jag också! För precis allting! Bröllop, skolavslutningar, sportevenemang; invigningar, målgång, prisutdelningar you name it! Tv och filmer. Allt!

http://agneta.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...