Idag kom det kul post.

En tavla jag beställt till dotterns rum. Bilden var så söt! 

Och det roliga var att jag tyckte den påminde väldigt mycket om två små töser... Den här bilden är fotad/arrangerad endast för dig LISA!

(Dottern med bästisen.)

Ännu en fantastisk bild av Lisa. Älskar hennes lite seriefigurstecknade målningar!

Det finns stämningar som inte går att ta på. Bilder jag faller för har oftast en stämning i sig som jag tycker om. Som Marias kök.

Jag kan inte peka på vad det är jag tycker så mycket om. Det bara känns att jag tycker om det. Väldigt mycket. Det är skön stämning bara. Jag vill sitta där och höra stadens ljud. De rosa och vita stolarna, den röda klockan, alla lappar och teckningar på kylskåpen allt känns äkta. Det bara känns att här lever någon ett riktigt liv. Och just därför är det så mysigt.

Den här bilden sätter igång min fantasi. Jag broderar ut mer om de som bor och lever här än vad bilden egentligen säger mig. Det är då det är en riktigt skön bild. 

Stämningen är dansk. Det är det finaste betyg jag kan ge. När något är riktigt riktigt mitt i prick, när jag trivs, när det är gemytligt då är det danskt. 

Häromveckan skulle jag försöka återställa en lånad långfärdskridsko till samma skick som vid utlånandet innan den lämnades tillbaka. Det hade alltså gått sönder lite grejor på den. 

Mannen vojade och ojade sig, ojoj det här blir dyrt, ojoj vi får lämna in den till lagning, vojoj det är dyra grejor det här, vojvoj, kunde du inte varit mer försiktig. Det sista vände han sig till sonen med. 

Sonen som lånat skridskorna blev sur, alltid samma klagomål, han hade ju bara åkt med dem. 

Jag tittade nämare på skridskon, insåg att det nog inte var något större fel, det behövdes bara en liten plastdel och en mutter. Jag tog med mig skridskorna och åkte till en sportaffär och frågade om inte den där delen skulle kunna ersättas med en ny med ett enkelt handgrepp. 

Mannen i kassan på sportaffären visste inte om det skulle gå att lagas, han skickade mig vidare till skidavdelningen, men jag behövde bara visa långfärdsskridskon för att han skulle skaka på huvudet och skicka mig vidare till jakt och fiske avdelningen. Där skakade de också på huvudet utan att titta på skridskon och jag hamnade där jag börjat, hos mannen i kassan. Han bestämdes sig nu för att titta närmare på skridskon och såg samma sak som jag, en enkel plastbit och en mutter skulle lösa problemet. Han tog med sig skridskon och försvann bakom ett draperi. Där befann han sig i säkert tio minuter för att sedan dyka upp igen. Han hade hittat en lämpligt tandad plastbit, skruvat fast den med en mutter men började med bekymrad ton förklara att det inte var så bra passform. Plastbiten var något för bred och behövde slipas ned lite lite grann. Han tittade mig djupt i ögonen och frågade bekymrat: Har du någon snickarkunnig därhemma???

Jag tittade på honom och sa spontant Men herregud JAG är snickarkunnig!!!!! Och tänkte samtidigt "snickarkunnig för att fila lite plast...suck".

Oj, så pass! sa han förvånat och blinkade lite skälmskt. (Suck!)

Jag satte mig i bilen, med de nu lagade skridskorna, åkte  dit de var lånade, lämnade tillbaka dem och började med att säga att de gått sönder lite...Här skulle jag precis fyllt på med att de nu var lagade men att det behövdes en lätt sanpappring på plasten för att få till passformen. Dit hann jag dock inte. Han vi lånat de av tog genast över och började säga Jamen det fixar jag det är inga problem.

Vad vill jag nu ha sagt.

Jo, att vara kvinna är många gånger, fortfarande år 2009, förknippat med hjälplöshet. Man blir behandlad som en mindre vetande. Man blir förringad. Jag får känslan av att bli behandlad som "jamen det ska du inte bry ditt söta lilla huvud med". Ibland. Naturligvis inte alltid, men allt för ofta. Jag är en kvinna som klarar mig själv hur bra som helst. Jag ber inte om "hjälp" i onödan. Ändå utgår ibland män att jag behöver hjälp. 

Har vi inte kommit längre än så???

Ofta känns det också som att männen vill göra saker svårare än de är. Som min Man som ojar sig i onödan som för att förstora problemen, mannen på affären som är bakom draperiet i tio minuter som för att visa hur mycket jobb han lagt ner och sen mannen som vi lånade skridskorna av som "fixar allt".

Allt är naturligtvis i all välmening, snällhet, men någonstans är det de gamla könsrollerna som spökar. Hade jag varit man hade jag bemötts på ett helt annat sätt från första början.

Någon som förstår min vardagsfrustration????