Ni måste se!!!! Fantastiskt!

I love it!!!

Yta.

Smaka på ordet. Yta. Ytlighet.

Jag är väl en av de som vill stå först i kön där yta inte betyder något. Men om jag rannsakar mig själv, (eller bara läser min blogg) så är det ju nästan bara yta det handlar om.

Jag blir arg på mig själv.

Har jag gått vilse i ytlighetens värld???

Varför är jag så brydd i yta?

Ta till exempel mitt nygamla hörnskåp som är furufärgat. Det är ett bra skåp. Rejält, rymligt och tar förvånansvärt liten plats. Men jag tycker det är fult. Jag ska ge det en annan yta. Först då kommer jag att  gilla det.

Samma med hela hemmet. Allt ska vara snyggt eller vackert för att det ska gillas. Jag håller på en hel del med ytan.

VARFÖR????

Varför kan jag inte trivas i vilken miljö som helst???

Varför kan jag inte fylla mitt liv med de upplevelser jag nu fyller det med utan den snygga ram jag verkar behöva omge mig med?

Varför?

Varför betyder ytan så mycket?

Jag är helt säker på att det inte har något att göra med vad andra tycker. Då hade jag valt en annan yta. Den yta jag gillar är en yta som många tycker är underlig och konstig. En annorlunda yta. Ingen normal yta.

Kanske ytan betyder så mycket för att jag ser livet i bilder. Eller inte livet kanske, men omgivningen. Det är som att ögonen fotograferar. När jag ser något registrerar jag väldigt mycket. Mannen till exempel kan gå förbi samma saker utan att ha sett något. Jag ser, påverkas och registrerar. Jag har en enorm bildbank däruppe i skallen.

Det kanske är så att en del av oss uppfattar världen med synen som det mest aktiva sinnet. Andra uppfattar dofter, ljud, förnimmer stämningar eller ser helheter och samband.

Jag känner visserligen av stämningar också, men framför allt ser jag allt i bilder.

När jag promenerar ser jag snön i närbild, jag ser hur vinden format snön, jag ser trädtoppar och knotiga stammar, jag ser när någon målat om fågelholkarna. Jag ser små vackra stenar och jag ser hur ljuset faller på trädstammarna. Ofta ofta tänker jag att jag saknar kameran på mina promenader. Men min hjärna registrerar som en kamera. Det blir sällan lika bra som i huvudet. Det bästa objektivet har ögonen. Snacka om vidvinkel och fokus!!! 

Jag njuter också väldigt mycket av det jag ser.

Jag älskar att se vackra gårdar där människor format miljön. Där tidens tand nött fasaderna, där en traktor står parkerad, efter att ha plogat isvägar eller bara kört ett lass ved. Jag älskar att se spåren av liv. Spår av fågelfötter som sprungit runt en mörk fläck med något, kanske hästbajs. Harspår som korsar vägen och försvinner in i skogen.

Det är en fröjd att bo på landet och få se mest oförstörda miljöer.

Att se så mycket och att ta in så mycket som jag gör är jobbigt i en mer förorenad miljö.

Hårt trafikerade bilvägar där snön är gul och svart, där träden ser krumma och taniga ut, där viltstängsel och mitträcken sätter prägel på naturen, såna bilder etsar sig också fast. Deppiga hus som sett sina bästa dagar, utnyttjade, trötta, oälskade.

Det är både en gåva och en belastning att se livet som jag gör.

Jag tror det är därför jag är så beroende av en vacker yta. Av att låta mina ögon vila i det som ögat gillar. Det skaver mindre, jag får ro.

Ibland tycker jag det skulle vara skönt att inte bry sig. Att inte se. Det skulle kanske ge livet helt andra dimensioner?

Jag tycker ändå att jag prioriterar det som är viktigt, barnen, Mannen, djuren, maten, själen (jag tänker och läser mycket). Så jag ägnar ju inte ALL min tid åt yta. Även om det antagligen kan verka så.

Här i bloggen, ägnar jag nog mest åt ytan. Bloggen är ett sätt att ge utlopp för denna min passion, att ge ytan det utseende jag njuter mest av.

Det som finns innanför ytan kanske sipprar ut ibland men inte så ofta. Jag tror inte det beror på att det är tomt därinnanför. Jag tror det beror på att jag inte tror att innandömet intresserar andra så mycket. Det är privat och kanske bör förbli så.

Är min blogg för ytlig?

Får man en dålig smak i munnen efter ett tag?

Är jag likadan som människa?

Ja, vilka funderingar jag hamnade vid bara för att jag ifrågasatte mitt behov av en vacker miljö.

Jag tror att just precis därför att jag ifrågasätter mitt intresse då och då gör att jag inte förlorar mig helt.

Jag stramar upp mig, tvingar mig att tänka i andra banor ett tag. Funderar vad som är viktigt egentligen.

Det är viktigt att ifrågasätta sig själv.

Jag är i en sån period idag.