Vill bara säga att jag ångrar mig att jag raljerade om psykiska åkommor i mitt förra inlägg. Det är faktiskt inget kul alls. Särskilt för de som faktiskt lider av psykiska besvär eller har närstående som gör det.

Ibland ångar man på som en ångvält, men som tur är kommer man ju ikapp sig själv ibland. och inser då att vissa saker kan man faktsikt låta bli att skämta om. OM någon blivit illa berörd av mitt raljerande så vill jag verkligen be om ursäkt. För det var bara plumpt och dumt. 

Så, nu var det sagt. 

Jag är en sån som jämt säger klumpiga saker i verkligheten. Det bara ramlar grodor ur mig ibland. Jag menar aldrig illa, är bara lite socialt handikappad när det gäller sånt.

När jag skriver däremot brukar jag hinna tänka efter mer. Därför gillar jag skrivandet som medium allra bäst. 

Men igår slapp det igenom lite dumheter. 

Här finns ett levande exempel för den som studerat psykologi. Kan ni kanske svara på:

Vad kallas den sjuka som  jag lider av???

Är det velighet och obeslutsamhet eller är det rentav bestämdhet och beslutsamhet.

För vad kallar man en som målar samma skåp tre gånger?

Svårt fall! 

Arbetsskygg kan man nog stryka...

Mitt gröna skåp är ej längre grönt. 

Nix, oh, no!

Det är numera denna färg:

Någon slags ljusturkos.

Agua kanske man kan kalla färgen.I visst sken blir det till och med så här.Den uppmärksamme skymtar krusidullmålningen därinunder...

HELA skåpen är nu målad i samma färg som krusidullschablonen. 

Det får förmodligen bli två varv. Och sen kanske den får en schablonmålning iallafall, men då i en annan pastellig kulör. Jag har ljusrosa och ljusgrön att välja på. Det lutar just nu åt rosa. Men man vet ju aldrig med min hjärna. Jag har ju den där underliga odefinierbara sjukdomen att jag aldrig vet vad hjärnan hittar på härnäst. 

Men möbeln är nöjd. Skåpen bad om en ljusare vårklädsel. "Jag ÄR nog ingen skogsmulle iallafall" sa det. "Jag är mer en vårfräsch primör!" Och kvinnan som säger sig tala med möbler måste ju hörsamma en skåps innersta önskan. Nu kan skåpen knappt bärga sig innan det flyttar tillbaka till sin plats i köket och får frottera sig med sina andra pastelliga vänner.

Jag är också nöjd. Eller nöjd var jag med den gröna färgen. Nu är jag HELNÖJD.

Så allt är frid och fröjd. 

Färgen är dessutom lite blank och det gör att skåpen är ännu nöjdare. Blankt är tjusigt. Solen blänker i blankt. Me like!

Jag kan inte lova att det här är sista delen på skåpens livs historia. Det kan jag INTE lova. Men vissa möbler kräver mycket uppmärksamhet. 

Skåpet tyckte det lät lite kallt att stå på bron...så skåpet fick flytta in till lillebror. Han blev glad och jag tror skåpet blev glatt. Och jag fick frid och kan andas normalt igen. Määärkligt! Hur kan en färg påverka en så! Först tycker jag den är fin men sen får jag inte harmoni i själen ändå. Morrrrr! Är trött på mig själv! Men det är precis så här jag funkar. Jag måste älska det jag har. Annars får det va liksom. Bra är inte bra nog. Vilken jädra snobb jag är!!!

Nåväl, skåpet bor nu här. Se så mycket luft det fick och här fick det liksom ståta i fred. Väggfärgen tycker jag är perfekt till också. Skåpet blev liksom för dominant där i kökets eviga plotter. Det ville ha enmansshow enmöbelsshow. Här är det verkligen stjärnan. Basketmålet grymtar inte heller över dess närvaro.

Nu tycker jag om skåpet igen och harmonin är åter. Var en kort loppisrunda idag och ramlade över tre ramar, tre virkade dukar, en slipad glasljusstake och en knallrosa flaska med kork som jag genast fyllde med diskmedel. Allt för den facila summan av 54 kronor. Det är att fynda det! Fast billigast hade förstås varit att inte köpa nåt skräp alls...

Precis i detta nu kommer dottern med en kopp te som hon gjort i smyg till mig. Det är lyx det! (Vad bra jag har det!) Mmmmm, så gott!

Jag har en underlig vurm för kroppar eller rättare sagt kroppars inre. Det var en av våra matgäster som skämtsamt undrade vad syftet med dem var, att man skulle tappa aptiten eller...? Jag har aldrig tänkt på det så. Jag har aldrig tänkt på att någon kan tycka att det är lite oaptitligt att kika på tarmar och sånt när man äter. Jag tycker bara att de är så...ja...coola. Vet ni vad som står högst på önskelistan över skolplanscher? (Ja, förutom en stoooor karta då för det är det vackraste jag vet.) Jo, jag önskar en plansch med periodiska systemet. Jag vill verkligen ha en sån. Tyvärrhar jagaldrig stött på det. Inte ens en ny. Jag vet att Brio haft såna i sitt affischsortiment men här finns ingen Brio längre. Så om någon händelsevis vet vart jag kan få tag på en sån, här i stan eller på nätet så tveka inte att tipsa mig! Kanske någon rent av har en sån över?

Igår fick jag lyckopost!

En annan bloggare, Lotten, hade sänt mig ett paket. I det fanns det en sån här fin börs som hon syr själv:

Sen hade hon sett detta på loppis och genast tänkt på mig.

Fin va! Strålar 70-tal tycker jag. Jag antar att hon tänkte på min tapet!Så nu har jag flamingotyg (som jag också fick av bloggarvän), flamingotapet och flamingobonad. Jag har en flamingosamling!

Jag försöker bestämma mig för att det inte ska vara så förbenat viktigt att vara nöjd med varje centimeter av ens hem. Att det rentav måste finnas något som man inte är nöjd med. Likväl skaver vissa saker så mycket att jag inte får ro. Det är väl ändå konstigt.

Men det är när jag gjort något själv och inte riktigt är nöjd som det skaver värst. För när jag nu gör något själv då SKA det ju vara perfekt. Eller inte perfekt men som jag vill ha det. Då får jag väl hålla på tills jag är nöjd. Tycker jag...

Vad är det då som skaver så mycket att jag när jag vaknar tänker på det direkt på morgon.

Jo, mitt hörnskåp. Det är irriterande att jag inte får det att smälta in.

Jag gillar det. Jag gillar att det inte passar in liksom, det är ju det jag strävar efter många gånger, att inte matcha alls utan mixa. Men detta hörnskåp, njae, det är något med det som skaver och irriterar. Men nu har jag fått en knäpp idé.Tänk om det skulle få bo ute på bron, eller trappen som andra säger. Där finns plats, den är lite inbyggd med glasrutor så att det inte regnar direkt på och så har jag alltid gillat när man möblerar och inreder ute också. Vår bro som är så skuttig och ful kanske skulle bli glad över en sån ära. Men kanske skåpet känner sig utskuffad ur gemenskapen? Eller är det skåpen själv som vill vara fri? Den kanske vill stå fritt och det är därför det skaver hos mig. Skåpen försöker säga mig nåt. Kan jag vara kvinnan som talar med möbler? 

Hm, det är nog bäst att jag lyssnar på min inre röst. Jag ska göra ett test.

(Dårfinkens första inlägg i dag, var ska det sluta?) 

Har suttit och glott på Äntligen Hemma. Ett program jag sågade förra året den här tiden. Särskilt Lulu Carter. Men jag tror minsann att Lulu läser min blogg. (Se vad jag skrev i fjol HÄR.) Fniss! För hon har tonat ner sig så enormt. Brösten täcks oftast av en stor scarfs och dessutom är hon på nåt sätt nedtonad i sättet också. Eller så har jag bara vant mig. Jag gillar henne nu! Dagens inredning av en ung tjejs etta blev sååå fint. Hon försökte få en Sex and the city känsla.

(Carries bedroom.)

Superfint blev det. (Det går att se om programmen på tv4.se.) Hon besökte en affär som såg helt galet fin ut. Det sas inte vilken men de saluförde iallafall dessa lampor från Watt och veke. De är såååå underbara!

Jag har precis en sån, fast gammal och klädd med vitt bomullstyg. Jag blev nu inspirerad att klä om den i annan färg. Rosa, röd, eller grön.

Kikade-lite-på-mina-inlägg-och-insåg-att-jag-verkar-lite-självgod-ibland!

Som-en-annan-dryg-och-överlägsen-dr-House!

Tänk-så-blir-jag-när-jag-försöker-vara-peppande-och-nöjd-med-mig-själv.

(Om-ni-undrar-över-de-här-bindestrecken-så-beror-det-på-att-jag-fastnade-vid-yngste-sonens-dator-som-har-fel-på-mellanslaget.

Skullejagintehastreckskulledetseutsåhärochvaraskit
svårtattläsa!)

Så-jag-får-köra-med-dessa-streck.

Självgod-ja.

Det-vill-jag-ju-inte-vara-för-det-är-jag-faktiskt-inte-alls.Inte-ett-smack.Se,nu-verkar-jag-ju-självgod-igen!Suck

Hahaha!Det-är-inte-lätt-att-vara-både-nöjd-med-sig-själv-och-försöka-ignorera-janten-och-samtidigt-inte-verka-självgod!En-svår-ekvation.

Och-vad-var-detta-inlägg-nu-överhuvudtaget-bra-för???

Ja.herregud-det-kan-man-verkligen-fråga-sig.Det-var-då-betydligt-roligare-att-sitta-här-och-svamla-än-att-skura-toan-och-städa-diskbänken

Jag-skulle-ju-kunna-göra-som-Tabita-förstås.Slå-två-flugor-i-en-smäll

Humorserien Mia och Klara har bara blivit bättre och bättre. Det är så mycket allvar med och de säger sååå mycket klokt. Det är inte bara komedi, det är lika mycket tragedi och våra fördomar skildras med sådan enorm kärlek. Man ser människorna och ens fördomar bara trillar av. Ta hon hårfrisörskan som är nyskild och som kämpar med sina känslor efter att ha blivit lämnad. Hennes desperata försök att se det positiva och hålla sig på benen. Det är med en klump i halsen man ler åt hennes hysteriska försök att få veckan med barnen att vara ett evigt kalas fast hon gråter inuti.

Bäst av allt är ändå Tabita. 

Här har man verkligen samlat alla fördomar i en och samma person. Tabita har tre barn med olika män. Hon är tatuerare, jobbar på ålderdomshem, kedjeröker, pratar ovårdat och är allmänt obelevad. 

Men hon är sig själv.

Hon är helt underbar. Kärleksfull. Älskar sina barn, sina män, sina vänner och sina medmänniskor. Men är inte självuppoffrande på något sätt. Hon känns så stark och äkta. Hon lever och skiter fullständigt i vad andra kan tycka. Se bara på hennes uppsyn med sitt halvblonderade hår, sin behå som syns och stringtrosan som sticker upp ovanför jeansen och muffinsmidjan som väller över. Men hon skäms inte, hon strålar ut skönhet-trots att hon är ordentligt "förfulad" i rollen.

Igår i sista avsnittet fick hon ärva efter en man som bott på hemmet. Hon trodde det var en kolonilott men huset var ett sånt där drömhus, stort, fräscht, tjusigt. Men Tabita lät sig inte förföras. I slutscenen sitter hon och kedjeröker och pratar i telefon precis som vanligt fast i nya huset och har inte ändrats ett dugg. Hon lever redan ett fullvärdigt liv och ett flådigt hus ändrar inget för henne. Det är ju annars en kliché som man gärna tror på att det fattiga vårdbiträdet ärver ett hus och lever lycklig ever after.

Jag hoppas innerligt att Mia och Klara kommer tillbaka. Mia Skäringer är i övrigt en mycket klok person med många kloka tankar. Det lyser verkligen igenom i skämtserien Mia och Klara. En mycket kärleksfull skämtserie som med enorm ömhet skildlar olika kvinnor som många ser ner på. Men här är de starka hjältinnor. Jag älskar det!!!!

Kommer ni ihåg att jag för ett tag sen berättade om att jag fått en ny vän via bloggen? Vi möttes och det blev en lyckträff, vi är väldigt lika varann på många sätt och inspirerar varann väldigt mycket. Nu har hon blivit med blogg också så nu kan ni också få hälsa på henne! Jag tokälskar hennes mysiga hus. Det är i en stadsdel som vi gärna hade bott i, om vi inte funnit vårt hus som låg där vi inte anat att vi ville bo. Hon har såååå mysigt hemma!

Här är hennes underbara sittplats i vardagsrummet. Där har jag redan suttit och druckit kaffe två gånger. Det blir fler gånger!

Det här är själva orsaken till att jag släpade hem ett hörnskåp till mig. En möbel jag sällan lagt ögonen på. Som kännts som en tråkig stugmöbel. Men Lycke fick upp mina ögon. Jag hade nog helst målat det i samma färg som henne, hade till och med en färgburk hemma med den nyansen, men jag har något i mig som säger att jag inte ska härmas. Okej att inspireras men härmas rakt av, nä, det känns så tråkigt. Jag vill ha mitt eget. Men då får man leva med att det man ser hos andra känns snyggare. Hade jag också målat mitt skåp i den underbara gröna färgen då hade ju magin hos Lycke försvunnit. För mig alltså. Nu njuter jag istället av hennes version hos henne och så har jag min egen version hos mig. 

Nu har ni fått två små smakprov. Skynda er in till henne nu och njuuuuut!

Lyckes nya blogg.