Min braiga kamera strejkar. Men så upptäckte jag att vår lilla filmkamera kan fota. En sån lättnad. Måste laga den andra kameran, men är rädd att det är en dyr historia, så det lär nog ta ett tag innan vi samlat mod och råd.

Tills dess ska jag försöka lära mig fota bra med den lilla filmkameran. Dottern hämtade mig igår och sa stolt:

-Mamma! Jag har inrett! Kom och titta!

Och titta! Det är hon som ställt krusidullträdet där. Så bra det passade! Den underbara kudden jag fick av Kaspara i (pms)gåva har äntligen hittat sin plats. Den har flyttat runt mycket men nu trivs den allra bäst. Den lyser upp och är en självklar stjärna.  Ovanför sig har den en uppnålad tygbit som ska sys till gardin, men jag är rädd att det har blivit en permanent lösning! (Hur slarvig får man vara?)

Den skruttiga byrån som nästan kastades efter mig för att den saknade spegel och som jag tog emot kärleksfullt för den underbara färgen har fått komma in i vardagsrummet. Där passade den bättre än i hallen för att den får sol på sig. 

 Jag är inte helt säker på att Tintin ska hänga där i den trasiga spegeln som bara har ramen kvar. Jag är inte klar, men det blir jag ALDRIG.

Har möblerat om på morgon. Gör det så ofta att jag inte ens nämner när jag gör det -ni skulle ledsna och säkert undra vad det är för fel på mig.

Tyvärr lever jag inte efter regeln "en sak in en sak ut". 

Mera efter regeln "tryck in allt som går" eller nåt...

Det är nästan så att jag snart måste kasta ut nåt!Inte denna iallafall. Det som alltid blir över vid mina ommöbleringar är faktiskt den gamla svängda soffan. Jag vill helst ha upp den på övervåningen men Mannen vägrar. Trots att det är hans "släktklenod" har han velat kasta ut den hundratals gånger. Den väger bly så jag kan inte släpa upp den själv. (Jag brukar annars orka lyfta de mest skrymmande stora saker på ren viljekraft.) Dock ej denna bruna skönhet.

Hallå! Man kastar väl inte ut det man gillar mest!? Nänänänä!!!!

Förresten lillkameran duger. Jag tycker bilderna blev helt okej!

Det här har nog de flesta sett förut men det förtjänar att visas igen. Det är ett hem från Sköna Hem. Ett härligt nyrenoverat kök (inte budgetvarianten...).

Det är så attans läckert!!! Matgrupp i lugnare färgskala med fantastiska stolar. Så får köket glänsa i fred. Älskar tavlan med elefanten! Jag har alltid älskat elefanter! Känner mig besläktad med dem...Vet inte varför.I love golvet. Fast detta är ett rent plastgolv så det är inget jag skulle lägga in i detta friska trähus. Det känns fel. Synd att linoleumet inte ger samma klara färger. Fast det kanske blir vilsammare för ögat i längden med en gulare vit och en brunare röd? Kanske. Ja, jag funderar fortfarande på golv som ni hör...

Men visst är detta kök fantastico!!!

Vi har nu bott i vårt hus i snart två år.

Huset har blivit vårt hem. Vår vän.

Att komma hem känns som att omslutas av en varm famn. (Trots att vi snålat på värmen och haft mer än svalt mest hela vintern.)

Vi har firat jular, födelsedagar, skolavslutningar, påsk och andra högtidsstunder. Vi har bråkat och älskat och kramats och skojat och retats och lekt. Vi har städat huset. Gnott och fejat. Slagit in spikar och målat och piffat. Vi har bott in oss. Möblerat om. Kastat om rummen. Vi har förbannat skavanker och vant oss vid dem. Huset har en massa fel och brister. Varje fönsterkarm och dörrkarm är avskavd och ful. Innertaken är fulla av hål efter lampor som flyttats runt. Väggarna är fulla av spikhål. Golven är minst sagt slitna. Mycket återstår att fixa innan det är ett hus i god form. Det är dragigt och kallt. Det har skyhög elkonsumtion. Det är trasiga hängrännor och flagande fönster. Det är över huvudtaget ett hus i stort behov av omsorg. Vi har åratals fixande framför oss.

Och just precis det är det jag gillar mest med huset. Det är inte klart. Det är långt ifrån klart. Det är mycket att göra och många beslut att ta. Precis som jag vill ha det. Det ger mig en känsla av frid. En källa att ösa ur. En kreativ oas att älska. Det finns alltid något att fundera över. Alltid något att ändra på. Det ger mig frid i själen.

Jag vill aldrig bli klar. Jag vill känna den där pirrande känslan jag får innan ett projekt startar. Det är roligt att genomföra och kul att se det klart, men allra bäst är innan man startat.

Detta hus är älskat för sin skruttighet. För att det erbjuder oss det vi vill ha. Värme, skydd, gemenskap, trygghet, lust att skapa och arbete. Det är ett hem att leva i.

Jag är inte längre nyförälskad. Jag älskar.

Jag är trogen och jag tänker förbli trogen.

Det är en härlig känsla. En ovan känsla till ett hus. Jag har flyttat så mycket i mina dagar att detta med att byta ut och skaffa nytt blivit en vana. Men nu är jag stadgad. Jag har huset som väntat på mig. Huset har också haft många invånare. Jag tror att det också känner samma sak. Trygghet, varm famn och i goda händer. Det älskar kanske oss för vår skruttighet, vår enkelhet och vår tillgivenhet.

Så käraste hus-detta är min kärleksförklaring till dig!

Här är vårt hus den första dagen vi hade nyckel till det, valborgsmässoafton 2007. Två veckor senare gick flyttlasset och vi flyttade in.

Känslan då, första gången vi trampade marken som husets ägare går aldrig att återuppleva. Det var bara total eufori.

Sitter och väntar medan mitt lila nagellack torkar. Jojo! Nu är Persiljan fin ska ni veta. Nagellack hör inte till vardagligheterna. Jag ska gå ut och äta och fira en av mina äldsta vänner lite i förskott inför hennes 50-årsdag nästa vecka. Ärligt talat kom nagellacket på för att dölja all grön färg som inte gått att få bort sen jag målade skåpen.

Jag har gjort ett collage till min vän, (jag hoppas inte att hon kikar in här nu bara), istället för ett kort. Det blev sådär. Men finare än ett kort iallafall!Som vanligt var jag ute i sista sekunden! Är inte alls nöjd med bokstäverna men jag hann inte göra om!

Nåväl, jag tror att hon blir glad i allafall. NU ska jag gå och pudra näsan och klä mig. Moooot resturangen!

Jag har ett underbart gammalt skraltigt skruttigt 1800-tals hus. Jag vet.

Jag har det mest fantastiska växthus. Mina drömmars växthus. Jag vet.

Jag har en enorm trädgård. Jag vet. Jag är oändligt tacksam och glad över det.

Ändå längtar jag efter ett uterum, eller en veranda, eller en altan.

Det finns ingen naturlig uteplats i anslutning till huset. Växthuset ligger långt bort. Krångligt långt bort. Man går inte dit för att dricka den där koppen kaffe. Man planerar att nu ska jag koka te och gå och dricka kaffe i växthuset, men det är ingen naturlig plats att gå till. Mer att växthuset har en dragningskraft så man går dit av andra skäl.

Ett enkelt ställe att slå sig ner på med kaffekoppen eller ett enkelt ställa att duka fram middagen på under årets varma dagar är något som saknas.

Så allt mer har en längtan efter en uteplats vaknat.

Vi har en veranda eller altan framför huset, men den har blivit basketplan (i brist på asfalt på gården) och dessutom har den bara morgonsol.

Ja som synes även skateboardbana...

På sidan av vårt hus skulle det vara alldeles perfekt med ett uterum. I söder. 

Detta är väldigt likt vårt hus. Så skulle det kunna se ut...

Det jag gillar med ett uterum är att jag kan få ha skåp och kökssoffor och dynor och mattor framme utan att det blir regnat på. Ett extra mysrum att möblera.

Kolla så vackert!

Man kan ha växter som behöver vintervila, typ citronträd och fikonträd.

Egentligen gillar jag sällan formen och uttrycket hos uterum. Helst ska det ju smälta in med det gamla huset.

Tänk att bygga ett av gamla fönster. Undrar hur mycket ryggklining det kostar att få Mannen med på dylika planer???

Så mycket vackert det finns!!!

Jag tror inte jag är ensam om att sukta efter ett uterum!

Now we´re talking! Så här får det ju gärna se ut!

Men nu har jag ju ett växthus som är ett av världens finaste i mina ögon, så jag "nöjer" mig med en altan. Det är också fint. Gärna överbyggd så jag kan möblera lite mer fritt.

Så här ska man möblera på min altan:

Min IDOL Lucia som tyvärr inte bloggar längre, eller i allafall tagit en låååång bloggpaus, hon kan det här med att fixa mysigt omkring sig. Så här vill jag ha det!

Men jag känner mig bortskämd och det är "mycket vill ha mer" varning.

Så jag vill poängtera att jag bara drömmer nu. Det är inget måste. Jag kan leva utan min drömuteplats också. Men jag ska verkligen lobba för att vi ska skapa något permanent sittställe utomhus. För det är såååå mysigt!!!

I vår familj finns det 20 stycken fötter. 4 av dem har klor, 2 har hår mellan tårna, resten, 12 stycken, kräver strumpor.

De flesta i familjen är riktiga slarvers och tar av sig strumporna på de mest osannolika ställen. I soffan, (så att de trycks ner mellan armstöd och sits), i sängen, (så att de ramlar på insidan och hamnar längst in under sängen och vanligtvis försvinner in i dammsugaren), under köksbordet, (hur kan man få lust att skala av sig sockarna när man sitter och äter?), i badrummet, (oftast då avskalade ihop med byxorna så att de försvinner in i byxbenets inre), och på ett dussin andra ställen. Han med lurv mellan tårna är omåttligt förtjust i strumpor och drar gärna iväg med dem för att få igång lite bus.

Summan av kardemuman är att vi ständigt har sockbrist i detta hus.

Eftersom strumporna aldrig tas av på ett belevat och planerat sätt och läggs på ett ställe där de lätt hittas dagen därpå, byter de flesta i familjen sockor dagligen.

6 par sockor är 12 stycken. 7 dagar i veckan är 84 stycken, 31 dagar månaden är  372 stycken.

Jag är inte förvånad att jag har 47 stycken omaka sockor i en korg i badrummet. Jag är inte förvånad att jag tycker att vi inte gör annat än hänger strumpor. Jag är inte förvånad att det är sånt kaos och att sockorna alltid verkar vara slut.

Jag är heller inte förvånad när jag googlar på omaka sockor och hittar många inlägg och bilder på fenomenet.

Denna bild som jag lånat får illustrera vårt dagliga dilemma.

(Men SER hon inte att hon har ett par där, de långa blårandiga!?)

Vart man än vänder blicken i vårt hus, nog sjutton får man syn på en omaka strumpa. Även om jag jobbar en hel dag med att para ihop och fånga in strumpor kan jag fortfarande lokalisera en gömd strumpa någonstans. Det är som några levande små varelser som leker kurragömma i vårt hus.

Jag gissar att en hel del känner igen sig.

Tjohoo!!!! NU börjar det likna nåt!!!

Jag var ju nöjd med mitt gröna skåp. Det blev bra. Men ni som följt mig ett tag vet att jag alltid är ute efter de stora kickarna. De stora känslorna. Bra duger inte. Nöjd duger inte heller.

Det ska vara Skiiiiiitbra och skiiiiiiitnöjd!!!!

Så här: HAHAHAHAHA!!!!! Visst blev det BRA!!!!!!!!!!!!

Tokbra!!!!!

Jag tänkte inte många sekunder. Jag kom ihåg min schablon som jag hade oanvänd i en skåp, sprang ut i garaget och hämtade färg, grabbade en, tänkte inte, körde bara.  Dutt dutt dutt dutt!!! (De röda ögonen passar lite, jag är så där fullifan!)

Och så blev det såååååå bra!!!!! Det här är Woaw!

Det är äkta kärlek. Det passar bra med mormors fina tavla också. Den hon broderade på gamla dar. Jag är så nöjd!

Nu ska jag vänta tills mallen är torr. Sen ska undre delen få sig en turkisk touch också. Jippi! Nu är jag inte nöjd längre utan HEEEELNÖJD!!!!!!!!! 

Ja, jag lever som jag lär. Att möblera om hör till livets nödtorft. Eller nåt.

Jag gillade skåpen men inte skåpens plats. Så då möblerade jag om. som vanligt är jag nöjd. Aldrig är det så bra möblerat som när det är nymöblerat.

Skåpet fick flytta till motsatt vägg. Det är inte det första man ser när man kommer in i rummet. Man måste gå in och DÅ först ser man den smaragdgröna skönheten. På så sätt blir den inte så dominant. Kökssoffan fick flytta framför fönstret där den trivs bäst. Då får den nämligen vara med i gemenskapen och slipper agera avstjälpningspplats i ett hörn. 

Det blev bra. Ny energi frigjordes. Japp, att möblera om är verkligen en frisk fläkt. Vad jag behöver för att trivas är a) färg b) ommöbleringar.