För det är Luckys födelsedag, hurra hurra hurra!

Munken=10 +3 ljus, vad blir det? Jo 13. Min lillbebis har blivit tonåring. Vart tar åren vägen??? Nu har vi två tonårssöner i huset.

Tyvärr skiner inte solen på honom idag, men den vårnatt han föddes för tretton år sen grydde med strålande sol över frostnupna tak.

Jag minns hur strålande lycklig jag var och framför allt hur extremt belåten jag var efter en perfekt förlossning. 

Mitt första barn födde jag liggande på rygg med benen i såna där gynstolsstöd. Allt för barnsmorskans bekvämlighet. Jag var en osäker förstagångsföderska och lät henne (en barsk äldre dam) bestämma. Det var en lång och utdragen förlossning på över tjugo timmar och jag minns hur jag mellan dimmorna av smärta och lustgas hörde henne säga till min man och sköterskorna, "men vad hon skriker".  Efter att sonen suttit fast med huvudet så att man såg mörkt svart hår på hans hjässa i två timmar, och barnmorskan sagt åt mig "man ser håret, en svart kalufs", säkert tio gånger och de dessutom hämtat en spegel för att jag skulle få se den där svarta kalufsen (som att om jag bara såg den skulle jag orka krysta ut honom) medan jag själv bara kunde tänka "jag måste klämma ut en kanonkula jag måste klämma ut en kanonkula jag dööööööör!!!!!!", tog den barska barnmorskan fram en sax och jag hör henne säga "äsch jag klipper" och så klippte hon sönder mig och vips hade jag min son på magen. Min son med en stor svart kalufs. Sen tog det två timmar att sy ihop mig och krysta ut efterbörden men det är glömt sen länge för att ha sitt barn i famnen för första gången kan verkligen få en att glömma ALLT som sker runtomkring. Efter "äsch jag klipper" minns jag bara fågelkvitter och rosa moln och ljuvligt skimmer...och total lycka i en blå urgrundsdjup blick.

 Mitt andra barn (han som då fyller år idag) ville jag föda med mer kontroll och värdighet. Jag hade tänkt igenom allt. Bestämt mig hur det skulle gå till och fått inskrivet i journalen att jag till exempel vägrade att gå med på att lägga mig på rygg för att de (med jämna mellanrum) skulle stoppa in händerna och mäta hur öppen jag var (hatar det). Jag skulle stå upp mest hela tiden och när det var dags ville jag föda stående på knä.

Jag litade på mina egna känslor och att jag skulle veta när det var dags. Det blev en kanonhärlig förlossning. Jag gick med en ståstol och hade lustgas några få timmar. Allt gick mycket fortare tack vare att jag stod upp och när jag kände att barnet var på väg ställde jag mig på knä mot en uppfälld säng. Jag kunde alltså luta armarna mot sängens uppfällda kant och samtidigt ta lustgas. För barnmorskan blev det kanske en väldigt obekväm ställning men för mig var det mycket mycket bättre. Han föddes med en helt annan hastighet. Inget stopp i kanalen för att visa hjässan i två timmar. Ingen kanonkulekänsla. Bara en snabb passage med några få krystvärkar och vips var han ute. Efteråt låg jag på rygg med honom i famnen och var närvarande på ett helt annat sätt. Jag minns varje episod kring hans födelse och kände mig urstark och fylld av urkraft.

Helt annorlunda mot första gången.

Förlåt om jag nu drog en förlossningshistoria utan förvarning. Men det är ju på nåt sätt lika mycket mammans dag när ett barn fyller år. Vi har så starka minnen från dessa dagar. Jag blir alltid nostalgisk och försvinner in i den tiden då barnet föddes. Ens allra största ögonblick tåls att njuta av många gånger.

(Måste bara visa vad jag skrev ifjol. En något annorlunda vinkling, men samma händelse. Jag tror minnet blir mer och mer skimrande för varje år som går. Nästa år skriver jag nog att jag kom in på BB och vips låg sonen i min famn!)

Samtidigt går min tanke idag till alla de som vill men inte fått uppleva detta. Och alla de som fått uppleva detta och sen förlorat sina barn av olika skäl. Min älskade vän som var tvungen att genomlida sitt sista barns lånvariga sjukdom och död, till henne går min tanke särskilt idag eftersom hennes barn också skulle varit tretton år nu.

Lyckan kommer och lyckan går. En tom kliché, men på samma sätt som vi möts när ett barn fötts, på samma sätt tror jag att vi möts när vi dör. Där på andra sidan tittar vi nog varann i ögonen på samma sätt. "Äntligen!" säger blicken när vi möter den som fötts. Säkert har vi samma känsla i ögonen efter att vi dött. När vi möter våra kära igen. "Äntligen!"

Det måste vara så.