Gårdagens tårta.

Made by the son. The 13 year old one. (Jo, det är en hård familj detta där födelsedagsbarnet får göra sin egen tårta. Mouhahaha!)

Dagens fynd. 

Twenty kronor. That´s nice!

Snart ska jag på fest. Måste bara visa två saker till. 

Vänta lite.

Återkommer.

Ett bra tips är att sluta ha dåligt samvete för att man är en miljöbov. Det är bra att tänka på att det man gör är dåligt för miljön, men om man får dåligt samvete för det man gör som är dåligt kanske man slutar med allt man gör för att man ändå känner sig så dålig av det dåliga. Oj vad jag kan krångla till saker!

Någon som fattade vad jag skrev där???

Jo, jag tänkte så här. Jag försöker leva miljövänligt så gott jag kan. Jag (vi) sopsorterar fullt ut, jag försöer spara el genom att välja handkraft, släcka lampor, ha svalt (host,harkel-iskallt) hemma. (Det senare är faktiskt ett evigt trätoämne hos oss, mannen skruvar ner elementen till ofattbara nivåer (13-14 grader) och jag är arg och svär och fryser och smygställer upp dem till åtminstone 16 grader. Men i vinter har vi haft i snitt 15 grader hemma och vant oss, svettas mängder när vi kommer till andra, men de som kommer till oss lånar sockor och filtar och jag skäms, men dövar min skam med att få ett gott miljösamvete. Mannens motiv är strikt ekonomiska, han ser kronorna trillande framför ögonen så fort han känner värme på elementen, vårt stora hus är HELT eluppvärmt och kostar verkligen en förmögenhet att värma upp. SLUT på sidospår!!!)

Jag försöker låta bli att konsumera och använda det som finns, eller köpa begagnat. Jag försöker köpa ekologiskt och närproducerat men med liten inkomst och stor familj är det många gånger priset som får avgöra. Att köpa en lokalproducerad låglaktosmjölk för 18 kronor mot en stockholmsproducerad likadan för 12.50 är faktiskt inte ens för mig motiverat. Däremot brukar jag ifrågasätta priset och försöka få personalen att tänka att om de tar hem mer lokalproducerat så kan de påverka mejeriet att sänka priset på sikt då volymerna ökar, men de tittar mest undrande på mig ärligt talat, och fortsätter att packa upp varor, oftast långväga varor...suck.

Vad jag menar är att om man själv gör så gott man kan, men ändå får kompromissa med en massa saker så ska man inte ge upp.

Det är ju bra att göra vissa saker. Ingen kan göra allt men många kan något!

Vi bor i en by, har fyra barn och måste ha bil. Vi har en stor bil med åtta säten. Bilen är oftast full med folk, men likväl gnager det onda samvetet när jag kör med denna dieselbil. Och jag får gliringar för att jag har en miljöförstörarbil. Men vi kan inte ha en liten bil. Vi MÅSTE ha en stor bil. Nästan dagligen har vi andra barn med oss också, så det är verkligen ett måste. Här finns inga elladdarstationer för elbilar heller. Inte någonstans. Ingen lokaltrafik att tala om.

Men jag slutar ju inte vara miljövänlig för det. Trots att jag är en gräslig miljöbov i andra lägen.

Mannens intresse i livet är båtar. Han älskar att köra båt. Har tagit skepparexamen och älskar att åka runt och utforska skärgården. Men även där är vi miljöbovar. För att vi är en stor familj och ofta har vi en hel familj till med oss, det kräver en stor båt. Slurp säger det i bensintanken. Okej mannen har bytt upp sig till en modern miljövänligare motor men det allra miljövänligaste hade väl varit att segla...Men nu är ju mannens intresse mortorbåtar så...

Vad jag försöker illustrera med alla dessa ord är att det är ju bättre att göra det man kan och försöka vara medveten om det man gör som faktiskt är miljöovänligt, men accepptera det och inte gå omkring med så dåligt samvete att man skiter i allt. Att man fortsätter med sitt miljötänk ändå.

På sikt kanske man lyckas ta tag i de stora bitarna också.

Gör vad du kan. Försök ändra det du inte är nöjd med på sikt och förlåt dig själv för det du gör som är miljöfarligt men som du känner att du inte kan påverka.

Att till exempel slänga batterier och glödlampor och mat i en enda sörja i soppåsen tycker jag är sånt man kan påverka och som faktsikt påverkar miljön. En enkel sak som alla borde ta tag i. Där finns inga större ursäkter.  Apropå det så ser resultatet av min egna undersökning om sopsorterandet ut så här:

Sopsorteras det i ditt hushåll?

Ja, fullt ut: 45.9 %

Ja, till viss del: 44.6 %

Nix. Orkar inte: 9.5 %

Totalt har 305 personer röstat.

Mycket glädjande restultat!  Men ni 29 som ger fan i sopsorterandet ska genast skärpa till er! Så det så. Annars ska ni hemsökas av ettriga sopspioner för evig tid...

För det är Luckys födelsedag, hurra hurra hurra!

Munken=10 +3 ljus, vad blir det? Jo 13. Min lillbebis har blivit tonåring. Vart tar åren vägen??? Nu har vi två tonårssöner i huset.

Tyvärr skiner inte solen på honom idag, men den vårnatt han föddes för tretton år sen grydde med strålande sol över frostnupna tak.

Jag minns hur strålande lycklig jag var och framför allt hur extremt belåten jag var efter en perfekt förlossning. 

Mitt första barn födde jag liggande på rygg med benen i såna där gynstolsstöd. Allt för barnsmorskans bekvämlighet. Jag var en osäker förstagångsföderska och lät henne (en barsk äldre dam) bestämma. Det var en lång och utdragen förlossning på över tjugo timmar och jag minns hur jag mellan dimmorna av smärta och lustgas hörde henne säga till min man och sköterskorna, "men vad hon skriker".  Efter att sonen suttit fast med huvudet så att man såg mörkt svart hår på hans hjässa i två timmar, och barnmorskan sagt åt mig "man ser håret, en svart kalufs", säkert tio gånger och de dessutom hämtat en spegel för att jag skulle få se den där svarta kalufsen (som att om jag bara såg den skulle jag orka krysta ut honom) medan jag själv bara kunde tänka "jag måste klämma ut en kanonkula jag måste klämma ut en kanonkula jag dööööööör!!!!!!", tog den barska barnmorskan fram en sax och jag hör henne säga "äsch jag klipper" och så klippte hon sönder mig och vips hade jag min son på magen. Min son med en stor svart kalufs. Sen tog det två timmar att sy ihop mig och krysta ut efterbörden men det är glömt sen länge för att ha sitt barn i famnen för första gången kan verkligen få en att glömma ALLT som sker runtomkring. Efter "äsch jag klipper" minns jag bara fågelkvitter och rosa moln och ljuvligt skimmer...och total lycka i en blå urgrundsdjup blick.

 Mitt andra barn (han som då fyller år idag) ville jag föda med mer kontroll och värdighet. Jag hade tänkt igenom allt. Bestämt mig hur det skulle gå till och fått inskrivet i journalen att jag till exempel vägrade att gå med på att lägga mig på rygg för att de (med jämna mellanrum) skulle stoppa in händerna och mäta hur öppen jag var (hatar det). Jag skulle stå upp mest hela tiden och när det var dags ville jag föda stående på knä.

Jag litade på mina egna känslor och att jag skulle veta när det var dags. Det blev en kanonhärlig förlossning. Jag gick med en ståstol och hade lustgas några få timmar. Allt gick mycket fortare tack vare att jag stod upp och när jag kände att barnet var på väg ställde jag mig på knä mot en uppfälld säng. Jag kunde alltså luta armarna mot sängens uppfällda kant och samtidigt ta lustgas. För barnmorskan blev det kanske en väldigt obekväm ställning men för mig var det mycket mycket bättre. Han föddes med en helt annan hastighet. Inget stopp i kanalen för att visa hjässan i två timmar. Ingen kanonkulekänsla. Bara en snabb passage med några få krystvärkar och vips var han ute. Efteråt låg jag på rygg med honom i famnen och var närvarande på ett helt annat sätt. Jag minns varje episod kring hans födelse och kände mig urstark och fylld av urkraft.

Helt annorlunda mot första gången.

Förlåt om jag nu drog en förlossningshistoria utan förvarning. Men det är ju på nåt sätt lika mycket mammans dag när ett barn fyller år. Vi har så starka minnen från dessa dagar. Jag blir alltid nostalgisk och försvinner in i den tiden då barnet föddes. Ens allra största ögonblick tåls att njuta av många gånger.

(Måste bara visa vad jag skrev ifjol. En något annorlunda vinkling, men samma händelse. Jag tror minnet blir mer och mer skimrande för varje år som går. Nästa år skriver jag nog att jag kom in på BB och vips låg sonen i min famn!)

Samtidigt går min tanke idag till alla de som vill men inte fått uppleva detta. Och alla de som fått uppleva detta och sen förlorat sina barn av olika skäl. Min älskade vän som var tvungen att genomlida sitt sista barns lånvariga sjukdom och död, till henne går min tanke särskilt idag eftersom hennes barn också skulle varit tretton år nu.

Lyckan kommer och lyckan går. En tom kliché, men på samma sätt som vi möts när ett barn fötts, på samma sätt tror jag att vi möts när vi dör. Där på andra sidan tittar vi nog varann i ögonen på samma sätt. "Äntligen!" säger blicken när vi möter den som fötts. Säkert har vi samma känsla i ögonen efter att vi dött. När vi möter våra kära igen. "Äntligen!"

Det måste vara så.

Har varit tvungen att förnya barnens garderober. Jeans till 14-åringen, basketdojjor till 10-åringen och gympaskor till 8-åringen. 12-åringen fyller år på fredag så jag köpte en del grejor till honom också. (Aj, aj ont i köpstoppsnerven.) Men ibland måste man!

Jag passade på att slinka in på en loppisbutik också och skulle förstås bara titta. Men när jag ändå fick korsdrag i plånboken råkade det slinka ner några saker som jag inte behövde. Dottern fick ett vårligare överkast. 

Jag och hon föll pladask. Det var inte så mycket flamingosarna utan färgerna. Det är kantat med lila. Fint. Och ljusare än det hon hade. Kostade bara 30 kronor.

Jag tyckte mig ana att även giraffen blev glad över sällskapet.

I köket har vi morgonsol, vid matplatsen. I själva köksdelen har vi kvällssol. Båda lyser in och sticker i ögonen så därför satte jag vardagsrummets hissgardiner där. De har trotjänat i två år i vardagsrummet och tyckte nog om miljöombytet. 

Men för att slippa fälla den där hissgardinen som ger ett så kallt och blått sken spände jag upp ett bomullsband mellan två spikar och hängde upp mina älsklinggardiner som jag haft på diverse ställen i våra boenden. De älskar jag. De är ljusa, prickiga och handsydda. Säkerligen från 30-40-talet. Riktiga torpgardiner.

När jag var riktigt liten hade jag en pixibok som min mamma fick läsa om och om igen. Den handlade om en kattmamma som bodde i ett gulligt hus med just precis rödprickiga gardiner. Jag älskade den boken om kattungarnas upptåg och den snälla kattmamman.

Så det är klart att jag blir alldeles varm i magen och hjärtat av att ha likadana gardiner...

Det är torpromantik jag gillar allra allra allra mest!!!

Apropå föregående dörrinlägg. Måste bara visa detta praktexemplar till dörr! Min kära bildkompis Helen har skickat denna till mig. Den dörren skulle man inte tacka nej till. Fast då får vi nog bygga ett helt nytt hus omkring. Men det kan det väl vara värt...

Vi har en hel del planer för huset. Men eftersom vi gör allt själva (och inte har träd som det växer pengar på) så tar det sin tid. Mest är det små projekt i väntan på de större.

I sommar ska vi göra ett halvstort projekt. Vi ska bygga in bron. Göra en förstukvist. I härbret har vi hittat två par dubbeldörrar. Ett par av dem ska vi använda. De ska skrapas och målas gröna. (Nu är de vita.) Kromoxidgrönt som jag redan har hemma. Det är en bra dörrfärg. Klassisk. Typ som denna.

Eller denna beroende på om man bryter den lite med vitt. När jag googlade fram dessa bilder hittade jag denna också och blev genast förtjust i tanken på TURKOS dörr...Jädrar vad snyggt.

Men jag tror att vi håller oss till planen med grön eftersom jag aldrig kan blanda den där vackra kulören. Sen har vi ju snö en hel del månader om året och då tror jag att man myser mer av en varm grön dörr som välkomnar en hem.

Nu ska vi bara fundera hur själva förstukvisten/farstukvisten ska se ut och söka fönster som passar. Begagnade helst. 

Ovanstående förstukvist är från ett övergivet (?) hus i Gammelstads kyrkby. Alldeles vid turistattraktionen Hägnan. Så vacker förstukvist!!!!!

Vårt hus som är ett gammalt härligt hus från 1800 har någon tidigare ägare försökt förvandla till ett modernt Älvsbyhus. (Lånad bild på ny panel.)

De har tilläggsisolerat och klätt in huset med en ful panel och sen (värst av allt) målat huset med en förfärlig  faluliknande färg. Plastfärg. Jag HATAR plastfärg på hus. Det är så fult. Dött och fult. Blankt. BLÄ!

Men att börja riva ner och panela om bara för att vi inte gillar färgen är ju lite väl ogenomtänkt. (Och vansinnigt dyrt.)

Däremot tänker vi inte alls fortsätta med den fula panelen och den fula färgen när vi bygger vår lilla farsutkvist. Nä, där blir det fin gammal lockpanel och äkta falu rödfärg. Vi struntar i att det kommer att framhäva fulheten på det andra ännu mer. Det bär för mycket emot att använda fel (fult) material bara för att någon annan gjort det innan. Detta är det bästa vi kan göra i nuläget. Om 10 år kanske det är dags att renovera fasaden igen och DÅ kanske vi känner oss motiverade att byta skiten.

Så här ser lockpanel ut. Sån ska det vara. För så har huset sett ut ända tills förra ägarna förstörde allt. Men nu får vi nöja oss med detta på förstukvisten.

(OBS! Alla bilder i detta inlägg är lånade från olika sidor på nätet!)

Heter det förstukvist eller farstukvist? Förstuga? Farstu kommer nog från förstuga. Jag väljer förstukvist. Det är nog originalet. Någon som vet? Eller är det dialektalt? Jag kan tänka mig att förstukvist är i det närmaste omöjligt att säga på skånska. Någon skåning som känner sig manad att pröva och tala om konsekvenserna. Svalde ni tungan eller nåt?

Saerla hade rätt. Det blev rosa!

Jag började med vitt. Tänkte att det blir nog bäst i allafall. 

Jag hann måla de tre översta stockorna vita innan fler än jag protesterade. Nä, det kändes inte alls ljusare. Bara tråååkigare. Då kan vi lika gärna behålla den gröna.

Då travade jag till garaget. Blandade en röd pasta av rött torrpigment (signalröd) och kokt linolja och en tesked (miljöfarlig-fy mig) torkmedel och så blandade jag röda pastan med några dl vit linoljefärg och fick en superfin rosa.

Började måla och kände i magen att NU kom jag rätt.

Det känns alltid direkt i magen. Om ni kikar på denna bild ser ni hur matt och fin väggen blir så fort färgen torkat. Det tar några dagar men det blir en lyster och en sidenmatthet som är värd varje eventuell möda man kan känna av att bängla med färgen. Jag gillar att blanda nyanser. Det är roooligt! Nackdelen är väl att det inte går att blanda vilka nyanser som helst. Men man lär sig eftersom.

Nu har jag en riktig pippilångstrumpvägg. Hur många timmerväggar i Sverige är rosa tror ni? Inte många tror jag. Bara för att man har ett gammalt "antikt" hus behöver det inte vara så seriöst. Det ska inte vara ett museum över hur det såg ut förr. Vitt som de flesta målar (vilket i och för sig är fint) förknippar jag allt för mycket med lantstil. Just vitmålad timmervägg alltså. Har sett alltför många pärlspontsväggar och timmerväggar som är vita och omgiven av spets och zink och skridskor...ni fattar stilen va? Inget ont om den stilen, men det är inte jag. Vitt med vitt är liksom för mycket...öööh...vitt. För mig. Jag är FÄRG!!!!!

Och jag verkar vara väldigt rosa.

Undrar om det beror på att när jag var barn fick jag aldrig ha rosa. "Det skär sig" sa alla vuxna. "Rödhåriga kan inte ha rosa". Jag ääälskade rosa men fick mest ha grönt och brunt och blått. Jag var väldigt rödhårig som barn.

När jag fyllde arton eller sjutton eller vad det nu var fick jag en rosa t-shirt av mina kompisar (kommer du ihåg Lotti?) och då kanske fröet av mitt behov av att omge mig med rosa började gro...?

Måste bara kasta in ett inlägg och berätta att jag målar stockväggen med en ny kulör och det blir så bra!!!! Hurra! En helt annan färg!

Varsågod att gissa! hihihi