Direktlänk till inlägg 14 juni 2009

Att vara (tonårs)mamma.

Av Persilja - 14 juni 2009 07:05

Att vara mamma.

Det har alltid varit nummer ett för mig. Alltid.

Jag har skrivit om det förr, våra långa tunga ofrivilligt barnlösa år.

Nu har vi fyra och livet kan vara skitjobbigt med tvätt och matlagning och städning och bråk och kaos och alltid slut pengar.
Men jag skulle inte vilja byta tillbaka en enda sekund. Inte ens när jag står i en skriksituation med 15-åringen och han kallar mig...ajajaj...just det...jävla käringjävel... ooiiii....nej inte ens då! (Jo, kanske när jag har det där som jag inte tänker nämna på tio veckor, då är jag nog redo att dra till Azerbaijan och aldrig komma tillbaka-men det är ju inte jag utan nåt förvridet monster i mig.)

Vi går nu in i en ny fas, tiden med tonåringar.

Våra två äldsta är redan där. Än så länge är det ganska lugnt. Det är på bråken man märker att det är nåt på gång i deras sinnen. Att tjata om smutsvätt eller städning kan plötsligt resultera i tokilskna utbrott, och man står totalt oförberedd i ett praktgräl. Var kom den explosionen ifrån? Vad sa jag? Jag har inte vant mig vid dessa utbrott än och blir alltid lika överraskad. Jag faller i fällan ibland och ger mig in i bråket, nappar på alla provokationer och allt blir megastort och jättejobbigt och väldigt väldigt högljutt. Men ibland är jag kallare och fattar och drar mig tillbaka för att inte dra igång ett världskrig och så återvänder jag till krigszonen lite senare mer förberedd och det kan ibland resultera i en dialog istället för en galen skrikshow. Att behålla sitt lugn är inte lätt, men det är mycket mycket smartare. Man når verkligen fram på ett annat sätt om man är lite kall och spar på krutet. Inte så lätt om man är hetlevrad, vilket jag är, men med lite framförhållning går det.

Direkta förbud är det dummaste jag kan komma med till mina tonåringar. Det är som att be dem övertäda dem. De tål inte förbud. Det är deras jobb att stånga sig mot alla regler och testa nya gränser. Bända och tänja på dem. Så förbud undviker jag i det längsta. Det går mycket bättre med öppna diskussioner. Då kommer reglerna oftast från dem själva att de tänkt att de ska göra si eller så. Det är deras eget förslag och de är oftast klokare och förståndigare än man tror.

Tider har vi inte heller. De ska höra av sig och vara anträffbara. Är 13-åringen ute längre än han brukar någon kväll så beror det ju på att de har så himla kul att han inte vill bryta upp exakt då. Det spelar inte mig någon roll att han inte kommer på ett exakt klockslag. Det viktiga är att han har omdöme att inte stanna ute för länge på skoldagar, att han visar att han har lite koll och omdöme, vilket han har. Då tycker inte jag att jag måste säga en tid. Han sköter det där mycket bra och tiden varierar men håller sig inom rimliga gränser. Ibland kommer han jättetidigt och har själv tagit beslutet att han vill komma tidigt för att han ska duscha eller hinna spela eller rita eller något. Det funkar skitbra utan bestämda tider.

Frihet under ansvar som det så vackert heter. Det är inte alls säkert att detta kommer att funka på dem alla. Men på de två första funkar det hittills.

Än så länge är tonårstiden lätt. (Jag får säkert äta upp de orden.)

Det som är jobbigt är att de inte vill ha så mycket kontakt med mig som mamma. De har inte det där behovet av närhet. Att vara kring mig. Det är kompisar och intressen som är det viktiga. Jag ska finnas här och tvätta deras kläder och laga deras mat och öppna börsen. Ungefär så. Ibland behöver de lite uppmärksamhet också, att man lyssnar eller hjälper dem, men i stort sett vill de klara sig själv och leva sitt liv. Ändå är man ju säkerligen den allra viktigaste människan i deras liv, men de är inte så bra på att visa det.

Jag har själv varit tonåring, och minns ganska bra hur jag var. Hur jag tänkte och det är faktiskt värdefullt. Det hjälper mig som mamma om inte annat. Som tur är har ju inte alla barn i familjen trillat in i den gyllene tonårstiden. De som fortfarande kan smila upp sig på bilder

Spela tevespel i samma rum som jag är i.

Vilja eller till och med kräva att ha med mig på träningarna. Det är tur att man har en fot i båda lägrena så att man har vett att uppskatta fördelarna hos de olika grupperna. Det kan ju faktiskt kännas rätt jobbigt att stå och glo på fotbollsträning i över en timme tre gånger i veckan. Men har man då i färskt minne att man bara är pinsam om man följer med på de äldres aktiviteter, ja då har man vett att uppskatta de där stunderna.

En tonåring ligger sällan och balanserar på soffryggen när de ser på teve, men det beror nog mest på rent fysikaliska orsaker.

Det är verkligen inte bara nackdelar med tonåringar. Oh, nej. De är jätteroliga att prata med. De tänker vuxna tankar, har humoristiska och fria syner på livet,är intelligenta och kvicktänkta. När de vill. Det är väl egentligen DET som är konflikten för oss föräldrar. Tonåringar är inga nickedockor längre som tycker som oss, lyder våra vinkar och går dit vi går och beundrar och behöver oss mest på jorden. De är egna varelser som gärna tycker tvärtemot oss, helst inte gör som VI säger och ser på oss med sina mest krisiskt ifrågasättande glasögon och genomskådar oss totalt om vi försöker låtsas vara något vi inte är. Dessutom är det deras jobb att frigöra sig vilket kan vara smärtsamt för både dem och oss. Det är det som är jobbigt för oss föräldrar. Vi är inte heller vana vid detta. Det är en process som är lika ny för oss som för dem. Kanske blir det lättare och lättare för varje barn men det är definitivt en jobbig process man ska gå igenom. Det bästa är bara att följa med och inte kämpa mot. Försöka följa deras utveckling och stötta och hjälpa dem. Så hjälper man sig själv.

Men det är verkligen inte så lätt som det låter när man hela tiden ska brottas med sina egna känslor också.

En av mina tonåringar kom hem halv sju i morse. Han hade varit på filmkväll hos en kompis. De ser film efter film efter film och dricker energidrycker. (Jo, jag tror faktiskt på det.) Vitsen är att börja vid 22-tiden, inte före och sen se film hela natten. Vits och vits, själv förstår jag inte hur de orkar hålla sig vakna, men det är jag det som så fort jag slår på en film somnar som en bebis långt innan halva filmen gått.

Jag är en medelålders nu, kom ihåg det. Det där sista var enbart en påminnelse till mig själv. Hur ska jag komma ihåg det?

Familjeliv

Dela

Berith

14 juni 2009 08:50

*ler* igenkännande =)
Tiden med tonåringar kan vara kaotiskt med ändå så underbart härligt ....så en dag är den tiden över och man saknar dessa "små monster" som de förvandlats till under tonårsperioden...alla åldrar har sin charm =)

Ha en bra dag ,kram Berith =)

http://maxmax.bloggagratis.se

widde

14 juni 2009 09:28

Sokrates redan på sin tid:
Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Nu snackar vi över 2000 år sedan..håller i sig än...

http://widde.bloggagratis.se

Persil,ja

14 juni 2009 09:51

Berith: Visst har alla åldrar sin charm, även medelåldrar! :D

Widde: hehehe°

Lycke

14 juni 2009 10:12

Vilket bra inlägg! Detta ska sparas och minnas så jag kan kolla när jag själv är där..vet ju att den tiden kommer...så det är alltid bra med lite tips...tycker dotra redan är litegrann i "lilla tnåren eller vad man ska säga, ibland...så klok och ifrågasättande..trotsig...men förstås ännu kramgo och behövande!!!

Regn här, antar att det är hos dig med...ska se vad man kan få pyssla med...

Kramis Lycke

http://till-vidas-ara.bloggagratis.se

Katarina

14 juni 2009 10:22

Nån har beskrivit ett barns tonårstid/frigörelse med att man tänker sig att dom ska simma till en ö, en egen ö, där man ska fixa sig själv. Första simturerna blir osäkra,prövande, sen en längre tur som måste avbrytas för att modet/orken tröt, å då blir man ju väldigt sur på sitt misslyckande. Vresig å alltihop är fel. Sen en dag när man tar den där simturen, så har man kommit ganska lång bit och inser att man orkar, det är bara att simma på så kommer man fram.
När jag hörde om de där misslyckade simturerna, och känslan av att inte ha klarat upp den och att ha nån som står ut med en när man är vrång för det, och som peppar till nästa tur, det var en liknelse som jag förstod så bra. Både hur det var själv å hur det kan komma att bli.

Mita

14 juni 2009 10:23

Underbara älskade tonåringar=)

http://rocotopeppers.bloggagratis.se

Persil,ja

14 juni 2009 10:24

Lycke: Jag ska fixa inför kvällen tjejfest i växthuset. Att det regnar är bonus-då blir det så mycket mysigare att sitta där med tända ljus. Så jag håller tummarna för lite mer regn. Men imorrn vill jag ha sooooool.

Persil,ja

14 juni 2009 10:27

Mita: EXAKT!!!

Katarina: Vilken bra liknelse! Jo, det gäller att komma ihåg att de har en massa oro i själen och att de inte hittat sig själva till skillnad från oss vuxna (fröhoppningsvis) så vi borde kunna orka vara det stöd de behöver.

Kicki

14 juni 2009 10:37

Fint skrivet och träffande. Har än så länge 1 tonåring och där är det mest fotboll och allt som kretsar kring det och han är mest hemma när det inte är fotboll, DÅ vill han vila och slappa. Känner inte av så mkt "typiska" tonårsdrag (än?), förutom att han har blivit lite mera "vuxen", stl 40 i skor, målbrottet, mera skarpa vuxna drag i ansiktet..ja, du vet..
Tycker om att läsa vad du skriver, du är bra på det.

http://iverashus.blogspot.com

susanne

14 juni 2009 10:38

Ja som sagt är dom är alla olika... olika strider olika som individer vissa spårar hårt och man får kämpa andra flyter igenom med att försvinna i sin egen värld..
vissa klarar av frihet under ansvar andra inte , har haft alla sorter så man är väl luttrad... att vara förälder vet man vad det är när man får tonåringar ;)

http://supermamman.bloggagratis.se

carola

14 juni 2009 10:43

åh så igenkännande..

Har också gått igenom år av ofrivillig/oförklarlig barnlöshet..Sitter nu med 4 st..
Vissa dagar vill man helst sälja dom;), men dom är mitt liv mitt hjärta..

Det har varit mycket tufft med äldsta dottern ett tag, men jag har inte gett mig och som jag alltid säger.Kärleken övervinner allt..

Sköt om dig och barnen nu..

http://mammacarola.blogg.se

Persiilja

14 juni 2009 10:51

Kicki: Min äldsta är också en hemmagris och det är jag SÅÅÅ glad för, det är alltid värre med de som aldrig är hemma. sVårara att ha koll. Tack för snälla ord!

Susanne: Visst är de olika och det är vår förbannade skyldighet att acceptera det! Jo, jag anar att det är så som du skriver i slutet!

Carola: Sälja? GE bort räcker gott många dagar! heheehe!!! Kärleken övervinner verkligen ALLT!!! Och det är ju tur det! ;D

Tant Grön

14 juni 2009 11:08

Hua, jag är ju väldigt hetlevrad, hur ska detta gå! Min idol när det gäller att hålla huvudet kallt i heta diskussioner är Horace Engdahl, han är verkligen kolugn, hur blir man så?

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

Ulla

14 juni 2009 11:35

Visst åker det än hit än dit men i slutändan så blir det så bra. Har tre egna barn, två döttrar och en son. De har nu egna familjer alla tre. Den äldsta har tre barn sonen har två och lilltjejen har två. Alltsom allt så har jag sju barnbarn. Äldsta är 10½ minsta föddes i mars i år. Alliohpa är de mina hjärtebarn -och barnbarn. Älskar dem.
Kramen

http://ladyinblue.bloggagratis.se

Britten

14 juni 2009 11:36

Tack för inlägget! Jag är också i den där j-la k-ring-åldern. Trots det är det ensamt när tonåringarna inte är hemma. Då gör jag något jag Aldrig gjort när barnen var mindre - manglar de nytvättade lakanen! Det är ett av de få återkommande hushållsarbetena jag tycker är kul och det är härligt att lägga sig i rena, nymanglade lakan. En sak att glädja sig åt när jag är i den här åldern. :-)

Vad bra att du klarar av att vara lugn emellanåt i konflikterna - en eloge till dig!

Kram/ Britten

Morgana

14 juni 2009 12:29

Åh, gillar din tonåringsfilosofi :-)

/Morgana *som nu äntligen fixat sig en egen blogg... välkommen in! *

http://queenofnight.bloggagratis.se

Lycke

14 juni 2009 19:09

Hörröduru...! Måste du nämna VARJE gång att mitt röda väggomraåde ser exakt ut som hippychics...!??? Det kanske är hon som råkar ha samma smak som MIN URSPRUNGSSMAK!!! Har du tänkt på det va, hihi!!! Jag har faktiskt växt upp med sådana färger och mönster ikring mig...min ömma moder var VÄLDIGT Bohemisk om man så säger...så det så!!!
OOOps, låter som om jag också ska ha mens snart...och det stämmer faktiskt!! Sooorrry om det lät grinigt..kan visst inte hålla mig "normal" nu...
Nice night vännen!!!

Kramis Lycke

http://till-vidas-ara.bloggagratis.se

Kvasthilda

14 juni 2009 20:13

Välkommen in i torårsmammaeran! Filmnätter och gap o skrk. Allt känns igen. Lever i det dagligen här. Det är int elätt att vara klok o stänga av tjatnerven som ändå inte leder till nåt positivt. Mycket gap o bråk. Du vet ju hur vår familj funkar. Nerverna utanpå jämnt. Eller ofta. Ligger precis under ytan och bara väntar på att explodera. Det är en jäkla tid. Men mycket kärlek också!
{kramar}

http://malmdamm.bloggagratis.se

Rosa

14 juni 2009 22:01

Jeg blir så glad når du sier at foreldrerollen går føre ALT. Den burde jo gjøre det...men det er altfor mange eksempler på foreldre som synes barna er slitsomme. Jeg grøsser når foreldre sier det er bra at barna er slitne etter barnehage og skolefritidsordning, for da sovner de tidlig om kvelden! Nå var jo igrunn ditt tema tenåringer...men grunnlaget legges jo når de små : ) Skaper man kontakten når de små innbiller jeg meg at ungdomstiden også går lettere. Jeg er ikke helt der enda...ett år igjen, og jeg skal ikke påstå at jeg gleder meg. Det er så behagelig å være den som har lov til å bestemme alt, fra hva de skal gjøre til hva de skal mene ; ) Dette var nok et flott inlegg fra deg. Du setter tankene i sving. Takk : ))

http://www.cafelatter.bloggagratis.se

Kerstin

14 juni 2009 22:53

ÅÅÅÅhhhh, du skriver så underhållande och tänkvärt, inte bara om tonåringarna.... har själv två, 13 (mitt i det) och 18 (hjälp, definitivt på väg att frigöra sig och på väg bort)+ en på 10 (påminner mycket ibland!!). Alla mina 3 är flickor....mycket smällande i dörrar. Men håller fullständigt med dej om nyttan av att försöka hålla sig kall och inte bli lurad in i kriget!
Keep on (fighting) writing - me like very mucho men har aldrig lämnat någon kommentar förut. Duktigt tillslut va??
Trevlig midsommarvecka! (Va, redan?)

Persil,ja

14 juni 2009 23:06

Tant Grön: Åhå! Är han lugn i diskussioner? Har inte sett honom i diskussioner. Men han är ju gift med en feminist så han måste ju vara helt okej. Jag glöömmer aldrig Ebbas uttalande om att hon bakade bullar varje lördagsmorgon och matade sina fyra pojkar med kanelbullar och feminism så att de alltid skulle tänka feminisitiska slagord när de kände doften av kanelbullar. Coolt!
Ps: Jag tycker Horace är sexig, men säg det inte till nån!

Ulla: Lyllooo!!!!!

Britten: DEt är lyx! Jag håller med. Har inte hunnit använda min mangel på många år men längtar till jag kan. Tills dess står den på vänt. Mannen vill humpa den för att den aldrig används men jag vet att jag kommer att stå där och mangla en vacker dag!!!!

Morgana: Vad trevligt! Kikar in!!!

Lycke: Men din vägg ÄR ju lik hippyxic och assnygg. Det är en komplimang juh!!!!! Sådetså! Snyggt snyggt snyggt och likt hippyxic!!!! hihihi!!! (Retas nu!)

Persil,ja

14 juni 2009 23:08

Kvasthilda: Gap och skrik, usch, det kan känns inte kul. Tur det blir kärlek också!!!!!!!!
Vi har nog ganska lika familys! Puss!

Rosa: Jag tror också att det betalar sig nu att man lade hela sin själ i deras småbarnsår!!! Man vill i allafall tro det!" ;D

Persil,ja

14 juni 2009 23:11

Kestin: Kuuuuuuul med en ny kommenterare!!! Tack för det! Jag har anat att de tre pojkarna är något lättare som tonåringar än vad tjejen kommer att bli... Tack för uppmuntran!!! ;D

Lycke

15 juni 2009 08:11

Hello...lite bättre idag!!! Har nog en liten släng av det där du har en STOR släng av...det "onämnbara"...sssscchhh...jag ska inte påminna...!
Dotra harvattkoppor, så det blir till att hålla sig hemma idag...hörde man kan få bältros om man har otur...pratade med någon idiotisk sköterska på vårdcentralen som knappt kunde svara på vad klockan var...morr...undrar vilka de sätter där egentligen ibland...är det svägerskan som slinker förbi och så behöver man göra några ärenden och låter henne sitta några timmar eller???!!! Eller så var det bara jag som var som ett åskmoln...hmm troligt!
Hoppas vädret blir bättre idag i allafall!

Morgonkramar Lycke

http://till-vidas-ara.bloggagratis.se

Annica

15 juni 2009 09:12

Jag har bara små barn: tre stycken mellan 1,5 och 7 år. Vi kan kivas ganska mycket redan nu. Hur ska det bli sen? Jag har några mammor i min omgivning som alltid tycks behålla lugnet och som är glada och positiva no matter what! När jag träffar på dessa mammor passar jag alltid på att sno åt mig lite av deras energi! (Innebär det då att jag är en sån där "energitjuv"?) Jag insuper deras positiva anda och sen kan jag hålla mig lugn och positiv hela dagen! Kan också tänka i jobbiga situationer: "Hur hade de gjort?" Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. Man får bara hoppas på det bästa och tro att man gjort allt för att lära barnen rätt och fel och hoppas att de har lite sunt förnuft själva. Men hur skulle de t.ex reagera om jag och deras pappa separerade? Eller någon släkting eller kompis plötsligt dog? Tonåringar är ju jättekänsliga!

http://annicapannicka.bloggagratis.se

Nadja- En salig blandning

16 juni 2009 08:30

Jag tycker du verkar vara en otroligt kärleksfull, förstående mamma!
Jag och brorsan hade aldrig några regeler om när vi skulle vara hemma!
Det viktigaste var att när vi kom hem faktiskt talade om det, oavsett tid på dygnet! "Väck mig när du kommer hem!" Var standardkommentaren!

http://ensalig.blogspot.com

Persil,ja

16 juni 2009 09:04

Annica: Vi har gått igenom precis det där, en nära vän till oss dog, eller deras son, som var nära vän med våra äldsta söner, endast 10 år gammal. Han dog i leukemi och de följde med på hela den hemska resan. Visst far de illa, men i jämförelse med han som faktiskt dog av en plågsam förfärlig sjukdom kan man tycka att de klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Det har förstås präglat deras liv, men jag tror att de tål mer än vad vi som mammor tror. En separation till exempel är väl en stor fasa för alla barn, men om man som vuxen pratar med sina barn, låter de vara med i processen, inte bara ställer dem inför faktum, då klarar de allt. Tror jag. Jag gjorde på samma sätt när vår älskade vän blev sjuk och dog, berättade redan från början hur allvarligt det var och hur det kunde gå och de var väldigt arga och ledsna men de har förhoppningsvis kunnat ta detta med sig utan allt för stora "skador" i själen. Livet är ju inget man kan planera och man kan inte skydda dem från det heller även om det är just det man vill!!!!!!!
Asrid Lindgrens kloka ord att man öser över dem kärlek och så lite mera kärlek och sen kommer folkvettet av sig själv. Kärleken är allt!

Nadja: Det var ju ett bra sätt!!!!!!!!! Ska ta efter det!

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...