Denna dagen en dag.

Nio timmar på fotbollsplaner. Tillsammans med många många hundra andra fotbollsspelande barn, tränare, föräldrar och släktingar. En folkfest. Ett arrangemang. Ett nöje.

Huvudpersonen för mig var denna dam.Damen närmast i rött.

Fyra matcher i 26 gradig värme. En hjältinna.

Nyduschade och nöjda sitter hon nu med sin kompis, den andra hjältinnan som skymtar bakom på bilden, och njuter av att bara vara. De smaskar på popcorn och choklad. 

Imorgon bitti blir det en match till och sedan medaljutdelning.

Själv njuter jag av att vara hemma igen, och av en så simpel sak som mitt köksfönster.

Jag kan bli så glad av att mötas av en sån här syn.Blommor från trädgården är en sån lyx. Varje dag i över en månad kommer jag att kunna plocka in krasse och ringblommor,pepparmynta och andra blomster. Det är en ren njutning.

Jag njuter faktiskt väldigt mycket av att vila ögonen på ett vackert fönster. Udda egenskap kanske. Men en billig och tacksam sådan.Jag får harmoni i kroppen. Jag blir lugn.

Skålarna på fot har hamnat där av en slump när mannen tömde diskmaskinen. Han kom inte ihåg var de skulle stå och ställde dem i fönstret och gjorde omedvetet en vackert stilleben.

Utan att jag planerat det hamnade jag på en ny roadtrip idag. Dotterns bästis med mamma ringde och frågade om jag och dottern ville följa med till Ikea i Haparanda och hux flux hade jag tackat ja.

Jag hade hallen full av oupackade väskor, massor av lust till att vara hemma, men kände också lust att haka på och tänkte att hus och väskor står kvar och följde med. Det blev en trevlig dag. Vi åkte vid elvasnåret och var hemma vid halv tio. En heldag med andra ord. 

Jag köpte inte mycket. Några blygsamma förvaringsboxar och lite gula småsaker till en av sönerna som gillar gult. Det ska hamna i hans vildrosrosa rum. Sen hittade jag cerise sammet också och köpte en meter. Det kommer alltid till användning. 

På semestern köpte jag inte heller särskilt mycket. Två saker som båda syns på bilden.

En oemotståndligt söt ljusstake som påminner om en bullform i papper. Vaxduken var också oemotståndlig i både färg och mönster och då var jag tvungen att slå till. Annars är jag mer i rensartagen än i shoppartagen. Vill bara bli av med saker istället för att hamstra nya. Jag ska nog smida medan järnet är varmt och rensa ut böcker. Jag skulle vilja humpa ut massor av böcker för att frilägga vardagsrummet. Få in luft. Gamla dammiga böcker i all ära, men var sak har sin tid. Jag behöver syre nu, inte böcker. Jag kommer inte att rensa alla böcker. Hu nej. Det klarar jag aldrig, men kanske hälften!  Då behöver jag kanske bara fyra fem bokhyllor istället för som nu, nio! Fatta! Jag har ett helt bibliotek i vardagsrummet. Så medan jag är i rensartagen ska det ut mera! Klarar jag inte av att rensa ut dem kan de iallafall stå i kartonger först. Saknar jag dem inte får de flytta för gott. Så är min plan. Jag hoppas jag klarar av att förverkliga den!

I trädgården har det hänt massor sen jag for. Min perennrabatt är tokfin!

Massor av glada färger. Precis som jag vill ha den! 

Nu ska jag läsa mejl som samlats på hög. Jag har inte haft tid att öppna mejlboxen sen jag kom hem. Dags att ta tag i det!

Sen väntar min egen svala sköna säng. Jiiipii!!!

Höll på att dammsuga ett överskräpigt hus. Var man än såg låg det muterade dammråttor, skräp och sand. Plötsligt knackar mannen  mig på axeln och ropar "Ska vi åka till Lövskär med båten och köpa glass?"

Släppte dammsugaren där jag stod och tog med alla barn i närheten (fem stycken) och for iväg. (Att jag fick muta 15-åringen med ett nytt USB-minne kanske förmörkar historien en aning, men så var det.) I Lövskär (som är en hamn med världens mysigaste hamnkrog) har de finfin kulglass. Jag som inte brukar äta glass (är smått laktosintolerant) tog tre kulor. Ingefära/choklad, apelsinchoklad och så den fantastiska valnötsmockachokladen. Goooott!!!! (Men nu är magen svullen som en ballong och snart börjar jag fisa men den infromationen kanske också förmörkar historien en aning...)

Vi är nu nyss hemkomna och jag sitter och  mumsar på....törs jag säga det..ostkrokar och chips. Japp. Hälsosamt så det förslår.

Jag får bli nyttig...nästa vecka.

Jag önskar att jag inte hade ett samvete.

Det ställer till det för mig. Jag är bra på att synda. Skita i att städa, skita i att äta nyttigt men då kommer istället det där jädrans samvetet och sitter på min axel och på nåt sätt förtar njutningen.

Jag ska jobba på att njuta. Fullt ut. Ska jag ändå "synda" är det ju lika bra att njuta av det annars kan jag ju lika väl låta bli att synda. Eller hur!?

Jag ska avslöja en liten hemlis. Jag har en liten egenhet. En anorektiker tittar sig i spegeln och är hur smal som helst men ser bara fett och äcklas.

Jag speglar mig, ser bara en smal kvinna med inget fett på kroppen. Sen väger jag mig och provar mina kläder och allt är snävt och vågen visar för mycket. Jag ser inte hur jag ökar i vikt. Utom ibland i ett skyltfönster eller på en oförberedd bild. Då kan jag undra vem den där rultiga runda medelålders tanten är. Och så är det JAG! Då blir jag mäkta förvånad och tänker "sist jag speglade mig var jag ung och smal...Hur hände det här?"

Jag tror att jag lägger ett filter av det jag minns (eller det jag vill se) innan jag speglar mig eller tittar på bilder. Det är bara när jag oförberedd jag ser mig som jag ser ut i verkligheten.

Jag brukar tänka att jag har omvänd anorexia. En anorektiker svälter och svälter och tror att de inte går ner ett gram. Jag äter och äter och tror att jag inte går upp ett gram.

Denna bild får mitt hjärta att värka. Vill så ta upp den olycklige lillebroren i famnen och bara krama honom.

Ibland har jag fruktansvärt dåligt samvete över hur alla barn fått stå tillbaka när ett nytt syskon kommit. Storebror har fått vara stor ända sen han var två år. Andrebror blev så stor när lillebror var på väg att han blev torr vid rekordtidiga ett och ett halvt år. Han slutade åka vagn också. Hans idol var storebror och därför kissade han när han kissade och blev därmed torr. Hur trött han än var vägrade han vara en bebis och åka vagn.

Sen när lillasyster kom var lillebror bara drygt ett och ett halvt år. Han hade inget språk ännu och var väldigt mammig. Känner ofta att han inte fick så mycket mamma han behövde. Oj vad jag försökt kompensera!!! Därför har de sovit i vår säng varje gång de velat. Har de behövt trygghet har de fått det. Men ändå blöder hjärtat när jag ser denna bild.  Jag minns hur lite jag orkade. Hur sällan jag var glad. Livet var bara en enda lång transportsträcka då jag bara var trött och slut. Längtade hela tiden tills de skulle somna.

Inte bara förstås, men mycket så var det. Mannen jobbade som en tok i sitt företag och jag hade ingen som helst avlastning. Ingen.

Så barnen hade en mamma som ibland inte ens kom ut genom ytterdörren.

Oftast när jag tänker tillbaka på den här tiden minns jag bara det mysiga som trots allt fanns. Men ärligt, det var mest jobbigt. För jag var sååå trött. En trött mamma är ingen glad mamma.

På många många bilder ser lillebroren ut så här. Hoprynkade ögonbryn. Var han olycklig? Eller bara frustrerad? Eller var det bara ett minspel han hade???

Älskade ungar, vad jag skulle vilja backa bandet och få vara med igen. Men lika pigg och glad som jag är idag (när jag inte har pms...)

Fast jag var ju glad ibland. Flera gånger om dagen till och med. Men mest trött och slut. Och därmed ledsen och irriterad. Fast barnen minns inte det idag. De minns bara de goda stunderna. Så minnet sållas även för dem.Som tur är. Och vilken tur att man får vara med och revidera bilden efteråt!!!

  Jag måste visa två bilder från när barnen var mindre. d

Dottern är nyfödd och sönerna bekantar sig med henne.

Det är ljuvliga bilder och som tur är sållar mitt minne duktigt. Jag minns

knappt hur tungt det var den här tiden i mitt liv.

Vi bodde på främmande ort utan släkt och vänner och mannen jobbade dygnet runt.

Jag har en rätt kass liten kamera men jag ville testa dess duglighet iallafall. (Den braiga kameran har plötsligt batteriladdaren pajat på. Suck.)

Gick ut och fotade i rabatterna. 

Märk väl, det finns de som tar blombilder så mycket bättre än mig. Men detta är mina blommor, fotograferade av mig, visade på min blogg, så håll till godo (och håll truten ....hehehe.)

Det finns många som är på gång.

Den här krolliljan har åkt från kära IT-mamman genom hela Sverige i ett hushållspapperrör och den har i år blivit stor och stark. Väntar på de oändligt vackra krulliga blommorna.'

Stormhattarna köptes i parti på plantrean i fjol. Sent i juli åkte de ner i jorden, gula och fula och det kändes som en chansning. Lyckan blev stor när de i år växt sig friska och höga. Snart ska de blomma i ljusblått och i blått och (jag hoppas hoppas) i rosa.

Den röda Dahlian har mörkröda vackra blommor men det var knopparna jag föll för. Mörka skönheter!!!Gurkörten som jag är sååå förtjust i. Det är väl att jag känner igen mig. Så här ser jag ut...före ajjjjjepilering. Mouhahahaha!

Trädgården är full av denna så typiska svenska torparblomma. Prästkrage. Så bra namn. En prästkrage har personlighet. År efter år blommar den utan att riktigt uppskattas för sin enkla skönhet. Pioner, rosor, dahlior, pelargoner försöker alla övervinna varann i överdådiga blomning. Men prästkragen behåller sin värdighet och ändrar inte sitt koncept.

Här är jag. Enkel och vit, men bedårande vacker om man bara tar sig tid att SE mig. 

Ser ni så vacker den är?! Och ingen blomma lyser upp på kvällen som denna vita bondbrud. (Ja inte Bondbrud-utan bonnbrud.)

Idag när många vill ha exotiska blommor med svåra namn, kanske prästkragen faller i glömska. Men inte hos mig. Den finns i överflöd och jag älskar den!

Ibland sänder naturen ut små budskap. Bara så där.Kan det bli tydligare???

Igår betade jag av en mycket åtråvärd punkt på min "saker jag vill lära mig" lista.

Jag lärde mig backa med släp! (På bilden mannens hemmabyggda gummibåtssläp som jag fick äran att bängla med.)

Tjooohooo!!!!

För mig är detta STORT!

Det var inte lätt. Jag bänglade och bänglade men pmsfri som jag är var jag lugn och fin och tog om och tog om och tog om tills jag fattade HUR jag skulle vrida ratten.

Eferåt var jag alldeles snurrig i huvudet av all koncentration.

Hurra!

Jag kan köra släp!

Vilken frihet!

Har suttit och sett "Det nya landet" på Svtplay. Jag såg det förra gången det gick på teve, 2000, och det är bara SÅ bra. En av de bästa serier som gjorts. Serien berör och jag blir så jävla arg på mig själv som lever i min tomteboidyll och inte gör mer för än jag gör för andra människor. Det är mitt vanliga dilemma. Önskan om att göra mer än jag gör. Betala av min lycka liksom. Får ni andra såna tankar? Att ni har det så himla bra och att ni vill dela med er mer? Jag känner ofta så!!!

När jag då ser såna här program ökar den önskan.

Serien är skriven av Peter Birro och Lukas Moodysson. Toppklass. Skådisarna är toppklass. Älskade Lia Boysen efter den här serien. De två som spelar Ali och Massoud är superba båda två!!!

Längtar till del två.

Ni som inte sett denna serie MÅSTE göra det! Det kan ni göra HÄR.