Mesta tiden vid datorn används nu på Flickr.sidan Den är tidskrävande med alla grupperingar jag måste göra för varje bild. Kan sidan så dåligt också att det tar en väldans tid att hitta hur man gör.

NU ska jag ut i solen och attackera isen.

Vi gjorde misstaget att sätta familjens cyklar i växthuset i höstas. Kändes som en bra idé då. Nu har vi insett att det var en usel idé. Den skruttiga dörren in till växthuset går väldigt lågt. Ända ner i marken i princip. Den ligger i nedförsbacke. All snö som smälter rinner ner mot den. På natten fryser all den runna snön och voilá, vi har en iströskel utanför dörren och dörren går inte att öppna. Barnen vill ha sina cyklar eftersom alla vägar är snöfria. Det finns ett sätt att lösa det, men det kostar rätt mycket. En värmekabel. Vi funderar på att köpa en sån, men hoppas fortfarande på att ishackandet ska hjälpa...

Is är dock väldigt håååååårt! 

Det är sånt här som gör att jag går omkring och vill skutta av lycka. Solskenshistorier.

När människor får "revansch".

Se allas föraktfulla blickar innan och deras fullständiga jubel efteråt.

Släng er i väggen alla utseendefixerade!

HÄR snackar vi personlighet och man bara ÄLSKAR kvinnan.

Tack K för tipset! Kika in på min förra grannes absolut nyöppnade blogg. Häng kvar där framöver för hon är en MYCKET intressant person med massor av ess i rockärmen!!!

Min stackars man ger mig mycket sällan blommor.

Men igår hände det. När han köpte mat slank det ner en bukett tulpaner också. 

(Den andra blomman, minipåskliljorna, har jag också överraskande fått fast av annan givare.)

Härligt med blommor! 

Men jag har plötsligt insett varför mannen inte kommer hem med sånt så ofta. 

Gissa vad jag sponant släpper ur min mun?

Inte -TACK! 

Inte -Nämen det var en överraskning!

Utan: Guuuula!? Tänk att vi varit ihop i snart 28 år och du vet inte att din fru inte gillar gult! Fanns det bara gula eller valde du bland flera?

-Det fanns rosa också, säger mannen, men jag tyckte gult passade bättre till påsk!

VA?

Skulle nån av er ge mig blommor fler gånger då?

Jag sa ju att det ramlar grodor ur min mun mest hela tiden. 

Det där var ju rent oförskämt. 

Men det var inte för att vara otrevlig. Jag blev glad men också genuint intresserad av hur han tänkte och intresserad att veta om han vet att jag har lite svårt för gult. I ett förhållande som pågått så länge som vårt  blir det att man tar vissa saker för givna. Man tror på nåt sätt att han också hör mina tankar och man vet inte om allt man säger är sagt eller bara tänkt.

Men trots att jag inte är så förtjust i gult så tycker jag visst om gula blommor och de lyste upp köket så fint och jag blev jätteglad. Så varför sa jag inte bara TACK!?

Nu har jag ågren över hur jag kastar ur mig dumheter. Mannen blev sur. Trots att jag bedyrade hur fina de var efteråt så sa han mycket kantstött -Du gillar dem inte alls!

Suck.

Grodornas mästare, det är jag det.

Det var någon som undrade vart jag köpt den vackra flaskan med te.

Den har jag köpt på Ica Kvantum i Luleå för en tjuga. Så nu vet du som undrade det.  Den finns nog på många ställen. Grönt kinesiskt färdigbryggt te, från USA. Jäpp! Vääääldigt miljövänligt. NOT.

Men något som är miljövänligt är bloggande och internetanvändning över huvud taget. Vi sitter vid våra datorer och når världen på ett klick. Fantastiskt!!!! Ojjj, vad vi sparar på flygresor.

PMS-varning utfärdas!

Hade faktiskt bestämt mig för att sluta skriva om när jag har pms för det var så enormt många som identifierade mig som "en med pms". Det var det många först och främst förknippade mig med. Det kändes antagligen som en seger för pms:en och det vill jag ju inte unna den skiten. Den tar ju bara kanske 20 % av mig. Resten är ju motsatsen till pms. Faktiskt.

Men så var jag här igen! Skrivandes om pms...

Dagen började med att jag skulle skära upp surdegsbrödet jag bakade igår. Det har tagit mig tre dagar att väcka surdegen från frysen, en dag att jäsa degen och så då själva bakningen. Först och främst glömde jag brödet något för länge i ugnen. Det gick ändå att skära och var någorlunda mjukt. Igår. Men sen glömde jag det under bakhandduken under natten och när jag skulle skära det var det som att skära i en trädstam. Torrt och fnasigt på utsidan men stenhårt inuti. Det enda bröden dugit till hade varit att slåss med. Perfekta batonger helt enkelt! (Heter det verkligen duga-dög-dugit? Dugt kanske???)

 Morr!!!!! jag som var så sugen på nybakt bröd. Rakt ner i komposthinken flög det med kraft. Naturligtvis stänkte det nåt äckligt upp ur kompostpåsen-självklart!

Sen spillde jag kaffe på tidningen, var annars, tappade smörkniven på mattan, full med smör såklart, fräste åt mannen. Och så vidare.

I hate pms. Grejen är ju att sånt här händer naturligvis vilka dagar som helst, men med pms tar man det personligt. Man är beredd att ta strid mot tingen. Skälla ut osthyveln för att den ramlar i golvet, kasta smörkniven i slaskhon med en skräll för att den bara finns och riva morgontidningen i småbitar. För att inte tala om den förbjudna lusten att ta brödfanskapet och banka (hårt) i mannens skalle.  

Ni som inte har eller haft pms förstår antagligen inte ett skit, tror att jag är redo för psykofarmaka, men ni andra medsystrar vet antagligen bättre...

Jag önskar jag hade en röd lampa på skallen som varnade omgivning, både levande människor och döda ting, att hålla sig undan. De skulle på sin höjd våga (på avstånd) sticka fram en godbit eller en dyrbar gåva.

Jag tror jag ska inreda ett pms-rum med dubbla lås. Därinne ska det ligga inredningstidningar, choklad, vin och mjuka fluffiga kuddar samt en dator. Där kan jag häcka under de dagar detta elände pågår.

Men...nu skiner solen! Från mulet snöfall till strålande solsken!

Det måste vara nåt lurt. Nån baktanke. Jag ska säkert lockas på en långpromenad och så när jag är en halvmil hemifrån sätter det igång en sjujäkla snöstorm. Jag fattar nog! :(

Ibland hittar man såna bilder som får hjärtat att dunka hårt av lycka och spänning. Det behövs inte så mycket, bara att det är rätt för just mig. Idag ramlade jag in på en blogg som fick mitt hjärta att slå volter. Alldeles särskilt denna bild:

Jag vet inte vad det är riktigt, kanske att det är en av mina favorittapeter i trappen och så den coolaste tavla ever gjord med bland annat mitt favoritinslagspapper.
Kombinationen, allt. I love it!

Klicka på bilden så kommer ni till bloggen!

(Tack Tant Grön för klickkunskapen.)

Vill bara säga att jag ångrar mig att jag raljerade om psykiska åkommor i mitt förra inlägg. Det är faktiskt inget kul alls. Särskilt för de som faktiskt lider av psykiska besvär eller har närstående som gör det.

Ibland ångar man på som en ångvält, men som tur är kommer man ju ikapp sig själv ibland. och inser då att vissa saker kan man faktsikt låta bli att skämta om. OM någon blivit illa berörd av mitt raljerande så vill jag verkligen be om ursäkt. För det var bara plumpt och dumt. 

Så, nu var det sagt. 

Jag är en sån som jämt säger klumpiga saker i verkligheten. Det bara ramlar grodor ur mig ibland. Jag menar aldrig illa, är bara lite socialt handikappad när det gäller sånt.

När jag skriver däremot brukar jag hinna tänka efter mer. Därför gillar jag skrivandet som medium allra bäst. 

Men igår slapp det igenom lite dumheter. 

Humorserien Mia och Klara har bara blivit bättre och bättre. Det är så mycket allvar med och de säger sååå mycket klokt. Det är inte bara komedi, det är lika mycket tragedi och våra fördomar skildras med sådan enorm kärlek. Man ser människorna och ens fördomar bara trillar av. Ta hon hårfrisörskan som är nyskild och som kämpar med sina känslor efter att ha blivit lämnad. Hennes desperata försök att se det positiva och hålla sig på benen. Det är med en klump i halsen man ler åt hennes hysteriska försök att få veckan med barnen att vara ett evigt kalas fast hon gråter inuti.

Bäst av allt är ändå Tabita. 

Här har man verkligen samlat alla fördomar i en och samma person. Tabita har tre barn med olika män. Hon är tatuerare, jobbar på ålderdomshem, kedjeröker, pratar ovårdat och är allmänt obelevad. 

Men hon är sig själv.

Hon är helt underbar. Kärleksfull. Älskar sina barn, sina män, sina vänner och sina medmänniskor. Men är inte självuppoffrande på något sätt. Hon känns så stark och äkta. Hon lever och skiter fullständigt i vad andra kan tycka. Se bara på hennes uppsyn med sitt halvblonderade hår, sin behå som syns och stringtrosan som sticker upp ovanför jeansen och muffinsmidjan som väller över. Men hon skäms inte, hon strålar ut skönhet-trots att hon är ordentligt "förfulad" i rollen.

Igår i sista avsnittet fick hon ärva efter en man som bott på hemmet. Hon trodde det var en kolonilott men huset var ett sånt där drömhus, stort, fräscht, tjusigt. Men Tabita lät sig inte förföras. I slutscenen sitter hon och kedjeröker och pratar i telefon precis som vanligt fast i nya huset och har inte ändrats ett dugg. Hon lever redan ett fullvärdigt liv och ett flådigt hus ändrar inget för henne. Det är ju annars en kliché som man gärna tror på att det fattiga vårdbiträdet ärver ett hus och lever lycklig ever after.

Jag hoppas innerligt att Mia och Klara kommer tillbaka. Mia Skäringer är i övrigt en mycket klok person med många kloka tankar. Det lyser verkligen igenom i skämtserien Mia och Klara. En mycket kärleksfull skämtserie som med enorm ömhet skildlar olika kvinnor som många ser ner på. Men här är de starka hjältinnor. Jag älskar det!!!!