Har skrivit om det förr, hur olika ens barn kan vara. Äldste och näst äldste har alltid varit väldigt tajta. Fast de är totalt olika. Äldste har ETT intresse; datorspel. Näst äldste har vitt skilda intressen; snowboard, skateboard, rita manga, läsa fantasy, Sagan om Ringen, Warhammermålning, dator och tv-spel, innebandy, cykla, mode, tjejer, basket.
Allt på en gång helst också.
Kom att tänka på att det är nog lite därför också som min äldste inte är intresserad av att skriva om sig och sina intressen. (Inför skolbytet, till nya klassen.) Han blir obstinat för att alla jämt förväntar sig att ett barn eller ungdom ska ha en massa intressen. Vi vuxna "fördömer" ju hans spelande också därför att det blir för mycket stillasittande vid datorn. Så hans enda intresse är dessutom inte "godkänt". Jag har märkt hur andra föräldrar stolt berättar om sina barns "framgångar" inom sport, eller andra hobbies. Sånt som anses som "fina hobbies" för ett barn. Det är lite karriärjakt för barn. På nåt vis.
Även jag tycker innerst inne att min son med många intressen har ett mer rikt liv än han med ett intresse.

Det är klart äldstingen känner av det även om jag inget säger.
Vuxna frågar alltid barn vad de har för intressen eller "hobbies". Och ju fler de kan rabbla upp desto "bättre". Vilket underförstått dömer ut de med inga eller "sämre ansedda" intressen.
Kom precis att tänka på det. Och att jag måste sluta klanka på min sons datorspelande. Okej att försöka få honom att göra annat, men utan att klanka på hans passion för spelet.
Det stärker ju inte honom precis.
Bild från killarnas gemensamma rum.