Inlägg publicerade under kategorin Flytt

Av Persilja - 30 maj 2007 21:30

Nyttigt!

Ikväll har jag varit på föräldramöte på nya högstadiet där sonen börjar till hösten.

Jag var NY i klassen. Det kändes verkligen. Och föräldrarna var inte särskilt sociala eller "trevliga". Det kändes nog för mig ungefär som för sonen när han var ny i klassen förra veckan. Fast antagligen värre för honom! Han var där under tvång och dessutom med vetskapen att han ska gå med dessa barn i flera år vare sig han vill eller ej.

Jag skulle bara genomlida det där föräldramötet. Så för mig var det ju inte alls särskilt jobbigt. Men jag fick smaka på känslan av att vara ny.

Förresten var nog barnen "snällare" med honom än deras föräldrar var med mig. Eller i allafall mer intresserade.


Jag måste säga att om jag varit en av de gamla föräldrarna och vetat att det kommit en ny pojke i klassen så skulle jag definitivt gått fram till nye föräldern i någon paus och sagt "hej! är det du som är mamma till min sons nye klasskompis". Jag hade inte agerat som dessa som satt och kacklade med varann och skrattade och inte visade något intresse alls för mig. Jag fanns inte!


Själv satt jag där i  klassrummet och var på vippen att ställa mig upp flera gånger för att presentera mig, men det kom aldrig något bra läge och alla var ju där för att träffa den nye mentorn och de nya lärarna, som ju inte visste att jag var ny (för dem var ju alla ansikten nya) så intresset var ju vänt mot de nya lärarna hela tiden. Men SEN när vi gick runt i skolan vimlade det ju av tillfällen för dem att tilltala mig, men ingen gjorde det. Alla de visste ju vem jag var, medan jag inte hade någon aning om vem som var mamma till vem eller pappa till vem. Jag kan ju knappt namnen på barnen i klassen så jag kände mig inte bekväm med att fråga vem de var förälder till heller. (Pinsamt att fråga och inte veta vem barnet är...)


 Nej, hade jag varit en gamling skulle en ny förälder inte fått gå hem på detta sätt och känna sig  så utanför och olycklig. (Buhuhuhu!!! Jag vill flytta tillbaka till min sons gamla snälla klass - buhuhuhuhUU! Dumma föräldrar !!!!!)

Jag höll nästan på att åka fast i fartkameran bara för att jag blev så "upprörd".

(Vi har fartkamera precis mitt i byn!) 


Varför är inte alla som jag?

Jag är inte särskilt social av mig egentligen. Men jag är väluppfostrad (tack mamma och pappa) och jag har empati och kan känna mig in i andras belägenheter. Varför gör inte andra det???

Jag är sur nu!


När min son kom in i sin klass hade jag ett litet finger med i spelet...

Jag var ju med dottern i skolan och såg hur min son på rasten gick längs husväggar och bara ville gå upp i rök medan hans nya klass stod i sina respektive klungor. Då pratade jag med rastvakten och sa att det inte är så lätt för barn i sexan att ta första steget och att det skulle vara bra om någon vuxen ledde dem liksom. Då gick rastvakten till ett gäng och sa att de kunde visa sonen en lek de har som heter Kung Knekt med en boll inblandad. De visade honom leken och vips kom samtalet och gemenskapen igång på ett lätt sätt. VARFÖR fattade inte den vuxne detta på en gång???

Jag tror fan i mig att jag är ett lärarämne ändå för är det något jag fattat är det att jag som vuxen har en oerhört viktig roll när det gäller att leda en grupp barn. Det krävs ju en ledare och om inte den vuxne är det vem ska då leda flocken?

Samma i föräldragruppen. Där verkar saknas en bra ledargestalt? Haha! Min nya roll! Ta över ledningen i fårskocken...määähhäähh!!! 


Av Persilja - 23 maj 2007 20:24

HU! Idag hände nåt lite trist. Fast det var kanske inte alltför hemskt egentligen men i en liten by blir allt så stort och dramatiskt.

Min son som går i sexan ringde på eftermiddagen och sa:

-Kan du komma hit?

-Varför då? undrade jag.

-Du måste komma hit! sa min son igen.

Jag som trodde att han ville ha skjuts eller något annat trivialt sa:

-Varför? Säg varför, annars överväger jag inte ens att komma!

-Men du måste komma! säger min son enträget och jag hör att han låter underlig och jag börjar få en lite krypande oroskänsla i kroppen.

-Vad  gäller det??? frågar jag bestämt. 

-Eld! svarar sonen. (!!!)

-Jag kommer!!!  säger jag och smackar ihop mobilen, reser mig upp, lämnar kaffestunden i trädgården med make och svärfar och går in i huset efter bilnycklarna. Mumlar något chockat om eld och skolan.


På väg till skolan, vars bilväg tar max två minuter att köra hinner jag bli ordentligt oroad. VAD kan ha hänt. Har sonen lekt med eld?  Har han  eldat i skolan?  Vad är detta?  Min son som aldrig någonsin gjort nåt. Han har aldrig haft minsta anmärkning från skolan. Nu har vi flyttat och han har bränt ner skolan!  Mina tankar hinner skena. TUR att vägen inte var längre! 


När jag stannar bilen är det två fritidsbarn som ropar "det brinner-det brinner" vilket naturligtvis inte lugnar mig nämnvärt.

Jag ser att massor av barn och en del lärare står och kikar ner mot skogsbacken där barnen brukar ha rast. 

Jag går mot folksamlingen och känner mig helt utstirrad. Undrar om alla tänker att "där kommer mordbrännarens mamma". (Jo, min fantasi är god!)

Väl framme får jag information om vad som hänt. Min son och två andra killar i hans klass har lekt med eld och det har börjat brinna i gräset och spritt sig. Brandkåren har precis anlänt och står och duschar marken och det ryker en hel del nere i skogen.

Jag får veta att de två andra killarna har eldat upp sina slöjdalster som de fått ta hem under dagen. Sen har de slängt gräs på slöjdalsterglöden och så spred det sig av misstag. Det är ett pojkstreck som inte var så illa ment men som kunde ha gått riktigt riktigt illa. Jag minns den stora skogsbranden som vi hade i Bodträskfors förra sommaren som förstörde skog för miljoners miljoner kronor och som hotade flera byar.

Min son har bara stått bredvid och tittat på men han var MED och han gjorde inget för att förhindra det så han var minst lika skyldig.


Pojkarna fick prata allvar med lärarna, rektorn och en brandman. En av pojkarna grät så att han hulkade. Ingen av de andra pojkarnas föräldrar var där men de var meddelade per telefon. 

Jag kände lättnad över att allt gick så bra, trots allt.

Jag kände lättnad över att det var två andra pojkar med.


Men det som känns jobbigt med detta är att jag inte vet något om de andra pojkarna. Är de oskyldiga små lamm som råkade göra ett bus eller är de skolans värstingar som jämt hamnar i bekymmer? Är deras föäldrar upprörda över detta eller tar de det med ro?

Det är väldigt olustigt att vara ny i en sån här situation.

Är detta ett påhitt av MIN son som ett led i att visa att han är en tuff ny kille? Eller var han bara en åskådare?


Hade detta hänt i gamla klassen hade jag haft ett stort nätverk att ta till för att få reda på mera. Vi föräldrar hade kanske gjort en gemensam påföljd eller hade iallafall kunnat snacka om saken...


Dessutom var känslan att börja med sånt här väldigt olustig. Vad tror alla nu? Att det är en "värsting" som kommit till byn. Ingen vet ju något om oss. Varken bybor, lärare, rektor,barn eller föräldrar. Kommer alla att veta att där är killen som ordnade eldsvåda det första han gjorde?


Fy, sjutton!


Hoppas, hoppas att detta skrämde pojkarna så att de verkligen inte hittar på något annat nu. Att det inte ger mersmak att bli "den tuffe killen"...


Det borde kanske ha varit mer skäll och ilska från brandman, rektor och lärare. Det var väldigt lite av det. Tack vare den pojke som grät så förtvivlat var alla så snälla i tonen att det blev ganska milt bemötande. Det var ju faktiskt rätt farligt det de höll på med. min son hade nog behövt mer skäll. (Han är ju van vid sin skällande mor!)


Attans unge! 


Av Persilja - 20 maj 2007 22:01

En dag fylld av besök! Hela dagen har det kommit folk i en strid ström. Sådär en vecka efter vi flyttat in har väl alla tänkt att nu törs vi komma, nu har de väl fått lite ordning.

Roligt!


Kaffebryggaren har gått varm och min mage känner sig lite skvalpig.


Tänk vad skönt att bo där man har lite släkt och vänner. Vad jag uppskattar det när vi varit utan det länge... 

Jag har fått ännu lite mer ordning även om det är låååångt ifrån klart. Det är inte ens nära. Men det känns som att det finns ett slut iallafall. Så här ser det ut i bokhyllan just nu:


Vi har börjat upptäcka en del små brister i huset också. Inga stora saker men väl saker som måste åtgärdas. Elen till exempel är det mest underliga dragningar vi sett. Det är borrat hål i garderober där man dragit sladdar genom garderoberna. Det är eluttag på de mest konstiga ställen och i badrummet är det vanliga eluttag-inga vattensäkra kontakter där inte. 


På diskmaskinen ligger bänkskivan löst så när man ska öppna diskmaskinsluckan måste man först lyfta bänkskivan.


Grunden utomhus är klädd med frigolit och när sonen skejtat uppe på verandan har han råkat knäcka detta som nu faller av grunden i småbitar...


Alla tv-uttag är kopplade till en parabol med canal digital och vi har en boxer med helt annat abbonemang så vi kan inte se tv.

Ja, listan kan göras lång.


Men det är ändå bara små fel. Och förälskelsen håller i sig trots smutsbeiga tapeter och pissgula furugolv. Jag ser inte det utan jag ser de breda dörrposterna och de breda fönsternischerna och de gamla fönsterhakarna och de gamla stockarna i taket.

Tapeterna kan vi åtgärda. Nån gång. Just nu känns det så ointressant. Jag vill vara ute och påta i jorden och bekanta mig med nejden och njuta av livet med barnen och staden och släkten och vännerna. Jag känner mig så RIK!!! 

Utsikten är bedårande! Vi ser en liten bit av havet nu innan löven kommit:

Jag har hängt mera tvätt som fått blåsa torrt. Hann precis rädda dagens innan det kom ett slagregn med hagel och massor av regn. 

Imorgon fortsätter skolan. Smekmånaden är snart över då barnen är nya och intressanta. Det kommer ett långt sommarlov och det gäller att hoppas att de finner någon vän var att leka med under sommarlovet så att skolan känns lockande till hösten...


Nu ska jag krypa till kojs! Inget nattuggleri längre! Är för trött.


Godnatt!!! 



Av Persilja - 20 maj 2007 00:18

Jädrar vad jag jobbat ikväll! Är alldeles mör i kroppen. Har packat upp de flesta böckerna och tryckt in i bokhyllan. Det börjar bli hemkänsla då! Böcker är en viktig ingrediens för min hemkänsla. Då, när jag ser dem blir jag lite trygg...

Konstigt vad olika man kan vara. En del blir stressade av att se böcker, min kompis till exempel. Hon tänker bara på hur jobbiga de är att damma.

Jag fattar inget? Damma? Fniss! Sånt slösar jag sällan tid på. Tror inte det hänt så ofta. Nej, när jag ser böckerna blir jag glad. De är liksom mina vänner.  En del hälsar jag på ofta, en del sällan men de finns där för mig när jag behöver dem. Så det känns tryggt.

Har baxat ett hundrakilos skåp själv från ett rum till ett annat. Lade kuddar under och släpade. Svor vid trösklarna när kuddarna gled bort men fixade det. Sen kände jag mig duktig.


Maken fick plötsligt lite "lust" att hjälpa mig med bokhyllorna så han satte ihop dem. Vi har såna där lagerhyllor i trä som vi laserat vita. Kanske inte världens mest eleganta hyllor, men de är rejäla och av massivt trä vilket jag gillar. Hellre det än såna där folierade spånskivehyllor... 

Och det är böckerna som ska tala inte hyllan.


Fy, vad trött jag är nu.  


Av Persilja - 15 maj 2007 21:39

Ännu en dag är till ända och det känns som att jag fått en del gjort. Inte något som märks på ytan, men något som verkligen känns lugnande för själen. Jag har packat upp alla kläder och fått in dem på iallafall tillfälliga platser. Så förhoppningsvis blir det inte helt hysteriskt i morgon bitti när alla ska iväg på morgon. Jag kom just nu på att sockorna inte är lokaliserade ännu, men det ska jag ta tag i strax...

(TUR att jag satte  mig här och bloggade så att jag kom ihåg det!)


Jag har också packat upp nästan alla köksgrejor. Såväl torrvaror och bunkar som porslin och  bestick. Dock är flyttlådan med pannor tillfälligt försvunnen men vi har  en (1) panna iallfall...


Tioåringen har idag byggt en skateboard ramp. Den är inte riktigt klar men jag är djupt imponerad av hans snickarförmåga. Ja, inte bara hans, även äldste sonen är en fena på att snickra. Igårkväll "svängde" de ihop ett grafittiplank. Superproffsigt stod det där i trädgården färdigt att besprutas med färg idag. Fast under natten har det spöregnat och blåst så det hade vält omkull till deras stora besvikelse. Sen har det spöregnat mest hela dagen så det har inte blivit någon grafittimålning under dagen. Men en skateboardramp. Som sagt; jag är impad!!!

Jag ska visa foton snart... (Måste bara hitta den kartongen med den kabeln.)

Jag blir vansinnigt lycklig över att de är så kreativa! Det är en stor vinst med flytten. Att sitta i en hyreslägenhet passar inte vår familj så bra. Vi är en kreativ familj som gillar att hålla på med en massa saker men har vi inte utrymmet för det blir det inte alls lika mycket kreativa saker gjorda.


Att kunna snickra, måla, gräva, cykla, skejta på sin egen gård är alldeles fantastiskt!!!


Fyra tjejer i tioåringens klass har smygit omkring här hela dagen. Spanat in nye killen i klassen. Till slut vågade de sig fram och har till slut förföljt min stackars son med frågor och fnittriga tillrop. En av de är SÅ KÄR i honom och har så varit i flera månader sen han skrev till klassen och skickade foton. Hon har verkligen målat upp en drömbild av honom och byggt upp en stark förälskelse kring den drömbilden. Det blir nog svårt för sonen att motsvara!!! Men när hon hade fått se honom i verkliga livet och dessutom pratat med honom sa hon med tindrade ögon till mig; "åååå, han är ju jättesöööööt!!!". Så han bestod första provet.


Han tycker tjejerna var "döjobbiga".


Men lite smickrad är han allt!


De är så söta.


Nu måste jag lokalisera några sockor. Önska mig lycka till!




Det här "tillståndet" där man lever i kaos och inte hittar någonting man söker det är ett jobbigt tillstånd. Det är liksom sporren som gör att jag packar upp så fort jag kan. För det stressar mig att inte hitta det jag söker.


Jag vill ha ordning NU!!!


Men det är väl några veckor kvar innan alla cirka 200 kartonger blivit uppackade.


Godnatt på er alla! Jag är så glad att NÅGOT är sig likt.






Av Persilja - 7 maj 2007 13:27

95...96...97...98...99...HUNDRA!!!!


Jag har packat hundra kartonger! Då får jag väl sätta mig och vila ryggen???

TACK! Det var skööönt!


Igår hade vi 11-årskalas på bowlinghallen.

Perfekt!

En timmes bowling och sen fika i ett rum de hyr ut. Ingen disk, ingen städning. Så nu var 11-årskalaset avklarat.

Imorgon är den stora dagen för sonen men då blir det inget kalas. Bara lite tårta till frukost och några paket.


Har packat cd-skivor...

Och slängt in en och annan i datorn och blivit nostalgisk.

Jag älskar musik! Men sen jag fick många barn räcker det med ljud. Slår jag på musik blir jag bara stressad av alla elgittarer och annat.

För i verkliga livet finns det redan en klinkande gitarr, någon tv, något ratataspel,  och minst fyra pratande/ skrikande/ skrattande/ mumlande/ sjungande/bråkande barn. Så ljudväggen är redan fylld med ljud. Ett ljud till och jag får spaaader.

Men idag på förmiddagen när de små liven var på skolan då har jag njutit av gnällande elgitarrer och durrande basgitarrer. Jag har njutit av Genesis (Snowbound och Burning Rope) och sjungit för hör hals! Så vackert! Snyft!

När jag och mannen möttes blandades våra musiksmaker i en enda röra och under våra år tillsammans har vi lärt oss älska varandras favoriter också. Genesis var det som låg på skivtallriken mest när vi möttes.  Jag älskade jazzrock (typ JTB, Santana, Larry Carlton, John mc Laughlin, Chick Corea mm och maken var såld på hårdrock (Uriah Heep, AC/DC, osv.)

 När våra smaker blandades i början blev det mycket sånt som Genesis, Deep Purple osv som är en slags mellanting  av de två smakerna. Nu är vi allätare och lyssnar på det mesta men minnena kommer superstarkt till den tiden då vi möttes när man sätter på de gamla låtarna med Deep Purple till exempel!

Musik är som dofter. Det kan verkligen framkalla känslan av precis hur det var!


Men nu är jag inte på åttiotalet utan i tvåtusentalet och vi ska flytta om tre dagar och jag borde verkligen inte sitta här och bli nostalgisk!!!


Så nu ska jag gå och skruva ner lite hyllor. Jag och min borrmaskin. 


Av Persilja - 26 april 2007 09:06

Idag är det varmt i Kiruna!

Springer och kollar; 14 PLUSgrader!!! Otroligt. (Ja, faktiskt för oss!)

Flaggorna på OKQ8 ligger rakt ner. Det blåser ingenting! Tyvärr lyser inte solen, men den kommer nog och då kommer vi ju att nå sommartemperaturer.

Då ska vi promenera till Blå kiosken och köpa glass. Efter skolan. Det är ett måste.

Hur kollade vi vinden innan vi bodde granne med OKQ8???

Måste nog göra en vimpel eller en "oro" som Clara kallade det som tjejerna på Sytt har gjort. Den ska jag hänga i min trädgård. Så att jag ser när det blåser.

Jag ska få trädgård, jag ska få trädgård, Jag ska få trädgård, Jag ska få trädgård, Jag ska få trädgård, Jag ska få trädgård, Jag ska få trädgård!!!!


(Förlåt-drabbades av lite längtanspirr. Stänger inne pirret, så när det väl slipper ut är det svårt att få stopp på.)


Tänk! Om tre-fyra dagar får vi nyckeln i vår hand!!!

Vi åker ner på söndag till Luleå och träffas kl 10.00 på måndag på banken där vi skriver papper och sen får vi nyckeln!!!

JIPPI!!!

Fy fanken vad spännande det ska bli att åka dit igen!!!


Jag har varit där en gång på visning, en mörk januaridag då det var -20 grader.

Minns bara att jag gillade det jag såg.


Minns knappt några detaljer. Så det blir som att öppna många julklappar. Bara att gå runt i det tömda huset och spana in alla detaljer.

Strömbrytare, fönsterhakar, innerdörrar allt sånt som handen kommer att vänja sig vid, men som nu är alldeles nytt och okänt.


Rumsindelningen, hur gick man nu?

Oj, såg det ut så här?


Och sen kan vi gå runt i den spirande trädgården och se vad som är på gång. Klappa om träden och krama dem och säga Hej trädet!

Öppna dörren till växthuset!

Det är så att jag vill ha en trumvirvel när jag gör det. Och fanfarer och flaggvimplar! Och applåder.

Men det räcker med min egen hjärtklappning och min egen spänning.


Härbret. Vi ska öppna den uråldriga dörren till härbret. Insupa doften. (Hoppas det inte luktar fukt!) och kika in.

Gå in.

Säljaren har lämnat en vävstol där. EN VÄVSTOL!

Som om det inte räckte med ett växthus!

Nu är det bara drejskivan kvar så har jag allt jag önskar;


Växthus att odla egna tomater i. Och plantera om blommor i och ta ett glas vin i...eller en kopp te.


Vävstol att väva egna trasmattor med. (Och banka av lite ilska vid.)


Härbret att...jag vad gör man med ett härbre idag?...bara har! Ställa krukor på...gå in i och bara gömma sig i.


Garage att gjuta betongprojekt i. Och snickra och meka...och kanske en dag dreja i... (Bilarna? Ska de stå där??? Nej, det går ju inte!)


Hönshus! HÖNSHUS!!!

Jag ska ha några Hedemorahöns och en tupp som går omkring och kacklar och värper ägg någon gång då och då precis som hönor ska. (Industrihönor värper med rasande tempo men lever bara några få år.)


Det är som en dröm!!!

Ska allt detta komma till MIG? Till OSS?



Jag är lycklig!!!


Det är så härligt att längta!

Tre dagar...



Aiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii !!!!







Av Persilja - 25 april 2007 09:48

Jag packar och jag bloggar och jag sköter mina andra sysslor och jag är inte ett dugg stressad över flyttens närmande.

Tror jag...


Men inuti mig har det kört ihop sig. Mensen kommer inte (femman är INTE på väg!!!)

Detta är ett vanligt fenomen för mig. Ändå blir jag lika förvånad varje gång eftersom jag inte märker att jag har stress i mig.

Men kroppen är en klok manick! Om människan som bor i kroppen inte har vett att stressa inför olika viktiga saker då hon verkligen borde stressa lite mer-ja då tar kroppen över oron som borde bo där.

Det har hänt förr som sagt. När flytten är över kommer förmodligen mensen igång...


(Var det nån som sa nåt om klimakteriet? Nä, jag tänkte väl det, innehavaren av denna kroppen är max 28 eller var det 34, ja nåt ditåt iallafall! Eller hur Clara som är av samma årgång!)


Här kommer nu ett till foto över vackra byggnader i Kiruna.

Det är märkligt; det finns så enormt många gamla förrådsbyggnader och liknande kvar här i stan. Och den ena vackrare än den andra. De har fått åldras ifred utan en massa plastfärg och skit som huvudbyggnaderan utsätts för. En gammal människa är vackrast utan spackel-så också en byggnad!

Se bara här:

I´m lovin´it.

Jag faller alltid pladask för fallfärdiga hus och byggnader...


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards