PersiljaMårSkit syndromet har inträtt i vanlig ordning.

Min i vanliga fall sprudlande hjärna är ockuperad av några små ettriga typer som bonkar ner varje glad tanke, varje god idé, varje gnutta inspiration. Allt pulveriseras och ersätts med sur blöt geggig pessimism. Dåååligt. Gååår inte. Oooomöjligt. Suuuuger.

Inte ens flamingotapeten får mig att le. "Käften" mumlar jag åt de rosaprickiga flamingorumporna. 

Dessutom är jag förkyld och trött. Det ihop med pms gör mig suuur, trööött, less, arbetsskygg, asocial och negativ.

Så idag finns inget att hämta här!

Stick och brinn med er! 

Jag SAAAAA ju att jag gått och blivit nostalgisk!!! Den här låten dansade jag och min man till innan "vi två blev en" och jag undrar om inte Per Gessle hade ett litet finger med i spelet trots allt? Snacka om att lyssna på texten och verkligen ta in!!!

Detta var tider det! Ack ja!

Nostalgia!!!

(Kolla in glasögonen på tjejerna i publiken...) 

Jag har ALDRIG haft några ålderskriser! Andra har talat om 30-årskriser och 40-årskriser och jag har BARA tyckt att det varit fånigt!  Jag har fyllt både 30 och 40 och aldrig haft den minsta ångest över min ålder. Inte heller har jag känt några fysiska tecken. Jag har tyckt att jag varit som alltid. Till och med känt mig ännu yngre och lyckligare än förut. Tyckt att jag sett snyggare ut än nånsin. Varit NÖJD! Hela tiden! 

Men så har allt kommit som ett dråpslag detta året! Bara poff!

Aldrig har jag känt mig skröpligare, äldre, tröttare och skruttigare än detta år. Aldrig har mina tankar gått i såna jobbiga banor. Aldrig har jag känt ett sånt fysiskt underlag som detta år. Jag är 46 år. Och det har kännts! Helt plötsligt känns det!!! Det är så konstigt! Jag har till exempel  gått och blivit nostalgisk!  Sentimental. Jag har längtat tillbaka till olika tidsepoker i mitt liv. Jag minns tillbaka, som den värsta pensionären.

Jag har börjat se fysiska tecken på att jag inte längre är purung. Mitt ansikte trillar neråt. Min mage putar framåt. Min hjärna blickar bakåt. Jag har blivit "gammal" i ett svep!!!! 

Det är inte alls kul. (Även om jag förstår att flera av er sitter och fnissar förtjust just nu.)

Min hud har helt plötsligt börjat visa att den behöver fukt. Jag måste TILLSÄTTA fukt för att  den ska vara nöjd. 

Min kropp kräver en MASSA motion för att jag inte ska gå upp i vikt.

När jag tar av mig mina snäva gummistövlar får jag plötsligt kramp i vaden. Som en annan gammal tant!

Jag har fått börja korta upp bh-banden flera steg för att bysten ska se snygg och piffig ut, bara för några år sen kunde jag lätt vara bh-lös! Mina jeans är inte längre snäva över baken men däremot över magen. Allt har liksom omärkligt förflyttat sig från rumpan till buken. 

Det är så många tecken som helt plötsligt visar sig samtidigt som BANKAR in i min skalle att jag inte längre är purung.

Och sakta men säkert börjar jag ta in.

Jag fattar.

Jag stannar upp och inser.

Det är över halvtid nu!

(Och det kan skrämma skiten ur mig ibland!!!)

Jag tror jag gått och fått åldersnoja!!!! 

Ändå är jag rätt cool.

Jag är så lycklig att jag får vara med!

Jag är här och jag ska göra det bästa av det!

Men jag måste nog ta in att jag inte är odödlig.

Annars kommer det som en väldans smäll senare.

Det är ju lika bra att inse fakta.

Jag är 46 år.

Det är iallafall 46 år.

Det finns ingen stereotyp mall för hur man "ska" vara då. Man får vara precis hur man vill. Att inse DET är en enorm befrielse.

Att vara 46 år och må bra, är ett enormt lyckotillstånd!

Jag kan med ålderns rätt vara den jag är. Jag törs våga vara den jag är. Jag törs visa mina brister och jag törs stå för mina åsikter. Jag har kommit närmare kärnan inne i mig. Jag har äntligen hittat mig själv. Och jag törs lita på att det är jag som jag funnit.

Det är en enorm befrielse.

Sen må kroppen sakta men säkert tackla av och det är visserligen en aning skrämmande, men inte så att man ska behöva drabbas av panik.

Den håller nog ett tag till!

Det krävs mer omvårdnad, mer träning, mer nyttig mat, mer kärlek, och då får man väl se till att fixa det.

Livet är en enorm gåva och jag ska vara glad för varje år jag får.

Försöker sluta deppa och finna tillbaka till inspirationen. Jag har verkligen inget att deppa över! Men försök säga det till pms-filten. Har försökt slänga ut den på vädring men den kastar sig över mig direkt igen. Suck. Det är bara att göra det bästa av det. Låta bli att försöka vara glad. Låta bli att försöka vara pigg. Låta bli att försöka ha inspiration och lust. Sluta göra motstånd. Låta den ta över en stund och göra sitt. Det kanske är nån mening iallafall. Att jag ska vila, ta det lugnt, släcka glöden, raka ur gammal aska innan jag eldar på igen.

Försökte nyss desperat göra motstånd och bloggade runt och hittade en inspirerande bild hos underbara Knackstudios.

Inspiration. Kort och gott.

Men den får ligga här och inspirera nästa gång jag går in och förhoppningsvis inspirerar den någon av er därute under tiden.

Annars ska jag sätta mig i soffan med en kopp te och slötitta på teve. Det är alltid bra!

Idag säger vi grattis till en underbar pojke som bor i himlen! Han skulle idag fått fylla 13 år. Men han fick aldrig fylla 10.

Tanken på honom kan verkligen ställa allt i sina rätta proportioner.

Pms! BAH!

Jag är en människa med många bottnar. Ena dagen svindlande lycklig, andra dagen djup förtvivlan. Det är SÅ jobbigt att vara sån. Berikande på så sätt att mina UPP blir väldigt höga. De måste det eftersom mina NER blir väldigt djupa.

Men det känns ibland lite onödigt att svänga så här, som en jojo, bara för att jag lider av PMS. Jag vet ju att det är det som spökar. Simpla kroppsliga hormoner. Små kemiska substanser som ställer till det för mig. Försvårar livet som borde vara enkelt. Gör det komplicerat och svårt.

Och när de är borta ur min kropp är det knappt att jag kan komma ihåg hur det kändes. Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde, förutom att jag inte är våldsam eller hotfull. Jag är bara deppig eller toklycklig. 

Jag är nu på väg ner i ett svart hål. Jag vet vad som väntar. Jag försöker häva det genom att äta choklad och ta det lugnt. Vara snäll med mig själv, inte utsätta mig för stress, inte komplicera tillvaron. I och med att jag vet vad som väntar kan jag förutse mina reaktioner och undvika tillfällen som försvårar min tillvaro. Det ä ju inte alltid man kan det. Ibland krockar det rejält med stressiga, fullmatade scheman och då är det som allra värst.

Ibland längtar jag till klimakteriet, då allt det här upphör.

Tänk, det finns kvinnor som aldrig lider av detta! Som inte alls får svackor. 

Så många timmar och dagar som försvunnit till detta tillstånd.

Att det inte finns ett piller att ta för detta?!  Det är ju en åkomma som många många kvinnor lider av och ändå händer det inget. Forskas det över huvud taget i frågan?

Jag kan ibland känna att jag slösar min tid. Men för att inte bli helt galen måste jag ju tro att det är nånting bra. Att jag kanske inte skulle nå de höga topparna om jag inte åkte ner i dalarna.  

Men tänk om det är så att de som inte lider av PMS har en hög kvalitativ tid hela tiden. Att de når topparna och bara hamnar i nedförsbackarna ibland. Att de aldrig når de djupa mörka dalarna utan snabbt är på väg upp i solskenet igen. 

Man vill ju gärna tro att det ska finnas nån mening med det hela... 

Det är fan i mig inte lätt.

Jag kan bli väldigt trött på mig själv. Trött på den jag är. Samtidigt är jag som jag är och om inte jag älskar mig själv vem ska då göra det?

Så jag försöker älska mig själv.

Lite tyst så där. Lite i smyg.

Jag vill ju inte bli odrägligt självkär.

Jag är nog mera hemligt förälskad i mig själv.

Utåt kan jag hacka på mig och himla med ögonen och tycka att det här fruntimret inte är mycket att ha, men så i smyg, hyser jag ändå en viss beundran och kärlek till hela paketet.

Men nog är jag kritisk och ställer höga krav.

Läxar upp mig själv, nedvärderar mig själv, bannar mig själv.

Ibland möter man människor som verkar helt tillfreds med sig själva och vem de är. Som inte ser några svagheter hos sig själva. Som tycker att de nått alla mål.

Jag kan ibland undra om jag nångonsin kommer dit, och om jag vill komma dit.

Jag tror att det är en personlighetsfråga.

Eller ett sätt att vara som formats av den miljö och den uppfostran jag växt upp i.

Jag kommer nog aldrig att tycka att jag når toppen.

Jag är en strävare.

Ser alltid något i fjärran som jag vill nå. Det behöver inte alls vara materiella saker utan visioner om hur nåt skulle vara "om bara"...

Sån har jag varit i hela mitt liv.

Någonstans här mitt i livet har jag upptäckt att jag kan nå hur många mål som helst bara för att hela tiden upptäcka nya.

Jag har också accepterat den läggningen hos mig.

Jag har lärt mig att lyckan inte bor där borta i fjärran eller runt hörnet, men jag strävar likväl dit. Tillåter mig att sträva vidare.

Förr önskade jag att jag var en annan människotyp som fann ro och lycka där jag var just då. Nu har jag insett att jag är lycklig och har ro trots att jag ständigt strävar vidare.

Och det hör till bilden att snegla på andra, de där som verkar tillfreds med allt, och tro att det är sådär jag vill bli. Fast jag innerst inne vet att så blir jag aldrig. Och innerst inne vill jag inte bli sån heller eftersom jag är just den här strävaren som strävar framåt i en seg motvind. Jag lägger mig aldrig, jag reser mig upp och bara strävar. 

Så är jag och så ska jag antagligen vara.

Så det är ju bara att se det och gilla det.

Att älska mig precis som jag är. Lite irriterat överseende sådär. Men ändå accepterande och lite förälskat. 

Det kunde ha varit bättre, men nu är det inte bättre än så här och det räcker. Jag duger.

Jag älskar mig.

Idag vill man bara skriva om Engla, men det är så många andra som gör det och det känns som att det inte finns ord som räcker för den vanmakt och ilska och skräck och empati för föräldrarna som man känner.

Hillevi Wahl på Metro skriver vad jag känner så bra. Läs! 

Mitt liv står still känns det som.

Fast den som tittar på utifrån tycker kanske inte det. Men härinne inifrån mig, känns det som att det står still. Samma grubblerier, samma våndor, samma stiltje. DET HÄNDER INGET! 

JAG HAR FASTNAT!!! 

I nån slags geggamojja. Alla andra springer förbi mig, runt mig, över mig, på mig, medan jag sitter fastgeggad.

Jag måste samla kraft att ta tag med händerna och dra loss ena foten och sen snabbt dra loss den andra för att komma loss.