Inlägg publicerade under kategorin Familjeliv

Av Persilja - 13 augusti 2009 16:49

Jag har haft celebert besök av ingen mindre än Supermamman.

Efter dagens besök inser jag mer än nånsin att hon verkligen förtjänar varje stavelse av sitt bloggnamn. Herregud vilken supermamma hon är med sitt busfrö till son. Lille G, mer känd som "klimpen", är ett yrväder utan dess like. Dennis the menace, Emil i Lönneberga verkar enbart som västanfläktar bredvid denne krabat som hinner överallt inom 10 sekunder. Pfuuui! Svettigt värre har hon det. Att hon kan ha det så fint och ombonat hemma är inget mindre än ett mirakel!

Här har vi sötnosen in action.

Tittar ni riktigt noga skymtar Supermamman där bland växtligheten, ständigt ett steg efter sin kvicke vessla. Här har han äntrat studsmattan tillsammans med spridda delar av värdfolket.

Storebror A satt och spelade inomhus så honom hann jag inte få med på bild, men han var med han också.

Supermamman och jag känner varann sen ungefär nio år tillbaka då vi blev grannar i ett hyreshus i Kiruna. Våra liv har tagit liknande vändningar sen dess och båda har hamnat i gamla skrutthus på landet (som i våra egna ögon är lyxpalats.)

S kom med famnen full av gåvor. 

Detta rosa coola trevåningsfat hade hon till exempel med sig. För mig var det värsta julafton! Tack snälla S!

Nu är det verkligen min tur att komma söderöver. I två år har jag varit på väg. Herregud-hur svårt kan det va??? Att vi hälsar på varandra genom bloggarna får ju inte hindra oss att hälsa på i verkliga livet! Nä, skärpning Persilja!



Av Persilja - 12 augusti 2009 01:27

Jag kan inte sova.

Det händer nästan aldrig. Men nu.

Jag vägrar att ligga och vrida mig så jag gör annat än försöker sova.

Jag kan skriva om mina barn.

Jag har fyra barn. Det fattar nog de flesta. Fast ibland kan någon lämna en kommentar och undra hur många barn jag har. "Hej fyrabarnsmamman, jag undrar, hur många barn har du?" Jag gillar det. Då känner jag mig genast hemma i den förvirrade värld som är min. Det är en sån sak som jag skulle kunna fråga!

Fyra barn.

Det är en enorm rikedom.

Det är dubbelt så många som två. Bara det. Jag hade varit övernöjd med två och fick fyra!

Jag trivs med att ha fyra barn. Ibland känns det som för få, men oftast alldeles lagom. Sällan som för många. Bara när vi ska betala inträde någonstans eller resa någonstans. Då får vi ofta betala för fyra vuxna och två barn. 

Det är smällar man får ta.

Jag är en fyrabarnsmamma. Tänk. Det är fantastiskt. 

För 16 år sen, innan jag blev gravid med 15-åringen, då trodde jag att jag aldrig skulle få några barn. 

Nu har jag fyra.

Det är ett hallelujamoment att inse det. 

Sen alla barn kom har jag inte haft någon tid för hallelujamoments. Det har varit fullt upp. Men nu när den yngsta är nio och den äldsta femton, då finns tiden för både moments och eftertanke. 

Jag kommer alltid att vara enormt tacksam för vad jag fått. Det är så fantastiskt att jag fick uppleva detta.

Det är min stora glädje. 

Jag kan nästan inte kräva mer av livet men ändå bjuds jag mera lycka. Det är stort.

Namnet på min blogg var självklar. Fyrabarnsmamma, det är den finaste titel man kan ha, tycker jag. Det är en stor del av min identiet. Så den dagen jag började blogga kom namnet helt självklart.

Tänk jag.

Fyrabarnsmamma. Woaw!

Nyp mig!



Av Persilja - 6 augusti 2009 23:20

Vissa dagar tar jag med mig en hel hög med kokböcker och sätter mig och bläddrar. Jag kan bli så katastrofalt less på den mat vi äter. Det blir lätt samma samma. Då tar jag delar ur min kokbokssamling och sätter mig och bläddrar. Jag hittar recept som får det att vattnas i munnen. Jag skriver ner var jag hittat dem och vad jag ska handla hem och så provar jag nya rätter. Ni som följt mig ett tag vet kanske att jag inte är någon receptslav och därför blir det mesta varianter av recepten. Ett recept jag hittade var lax i ett paket. Det ska jag testa. Lax i ett paket med schalottenlök och så en röra bredvid som hade ett fint namn (gremolada?) som jag inte riktigt kommer ihåg men den innehöll lime, citron och nåt mer...som jag just nu i mitt lite trötta tillstånd inte heller kommer ihåg...

Det är ett härligt jobb att bläddra fram recept ur snygga kokböcker. Jag väljer väldigt mycket mina kokböcker med ögat. Snygg layout och jag är såld!

Ovan ses Monika Ahlbergs kokbok "Min mat" som är fylld av bra recept och dessutom en hel del livsstils- och miljöbilder. Sånt roar mig.

Jag tog ut kokböckerna i trädgården idag och satt och bläddrade men fann mig snabbt liggandes på rygg. Det har blivit en hel del ryggläge denna vecka i hängmattan och på trädgårdssoffan. Sköööönt.

Perspektivet ändras en del vid ryggläge.

Allt blir annorlunda.

Dotterns hår har också solblekts. Hon ser så stor ut underifrån!

Min dotter vägrar köpa "tjejkläder". Det vill säga det som erbjuds på "tjejavdelningarna" på diverse klädkedjor. Hon gillar inte de kläderna. Så vi går på "killavdelningen" istället. Det är bra. Hennes stil är så cool. Stora slappa T-shirts och lediga brallor. Inget figursytt. Bara lediga sköna lekvänliga kläder. Jag tycker det är strongt av min dotter att våga bryta mönster. Att tänka själv. Fast ibland blir jag rädd att det är jag som påverkat henne. Att hon väljer så här för att mamma är "feminist"...?

Äsch. Jag tänker för mycket.

Hon väljer som hon gör för att hon tycker om de kläder hon väljer och nånstans har jag lyckats få henne att se förbi de dumma könsgränserna. Jag pratar ofta om att "någon" bestämt vad som ska vara kill och tjejsaker. Jag har försökt få henne och alla barnen att välja själv. Att ignorera kill och tjejavdelningar och välja fritt. Sen vet jag inte om jag omedvetet fått henne att gå till killavdelningen...?

Jag tror att hon valt själv! 

Men tanken slog mig...skulle jag vara lika glad om någon av sönerna shoppade på "tjejavdelningen"...?

Det skulle jag antagligen inte och varför i h-e är det så?????? Morr! Har en hel del arbete att jobba med mig själv!!!!

Av Persilja - 27 juli 2009 00:39

Precis hemkommen efter en tolv timmars bilresa sitter jag här och myser och läser alla kommentarer. Vad härligt att vara efterlängtad!!!

  

Vi har alltså varit på en veckas roadtrip genom Sverige. Jag valde att inte skriva om vår avfärd eftersom jag inte ville annonsera om vår frånvaro. 

Vi har besökt Älvkarleby, Gävle, Stockholm, Gnesta, Mariefred och Trosa. Mest har vi varit i Älvkarleby och Gnesta där mina syskon bor. Alltså i Uppsala län och Sörmland. Vi har haft en fantastisk vecka då vi frotterat oss med min syster, systers man och systerson samt bror och brorsdöttrar. Vi har badat, pratat, ätit de ur huset gott, myst, turistat, promenerat och bara varit och tagit dagarna som de kommit. Njutit helt enkelt.


I bilen har vi haft jättetrevligt. Farhågorna om en hemsk bilresa med fyra gnällande, klagande utråkade barn och ungdomar och en ylande rastlös hund var bara farhågor. Det har varit helt tvärtom. I bilen har vi mest bara haft det mysigt. Pommac har trivts utmärkt med att åka långt. Vi har inte märkt honom. Barnen har roat sig med att rita och läsa och vi har diggat hårdrock mest hela tiden. En musikgenre som samtliga kan acceptera och njuta av. 

Vi har helt enkelt haft det toppen.

Nu längtar jag efter imorgon då jag ska packa upp och gå runt och inspektera trädgården. Det hinner hända mycket på en vecka!


Gissa vad mannen lyckades med igår? Han lyckades radera hela minneskortet till kameran!!! Morr!!!

Hela semestern kunde ha varit försvunnen om jag inte varit förutseende och laddat in lite på syrrans dator. Tyvärr långt ifrån allt.

Så nu väntar jag på att hon ska föra över bilderna på en cd och posta till mig. 

Nu väntar den egna sängen på mig. Inget är skönare än att lägga sig i sin egen säng! Särskilt efter att ha kört över 80 mil.


Pommac blev så glad då vi kom hem att han tog ett ärevarv i trädgården. Han bara skuttade av glädje. Borta bra men hemma bäst!!! Det tycker vi allihopa!


Av Persilja - 16 juli 2009 23:09

Är jobbsökande sen en kort tid tillbaka. Det finns dock inte många jobb att söka, och de som finns är inte så passande. Professor i trä. Studievägledare. Rektor. Jurist.

Nej, visst ja. Jag blev varken jurist, lärare eller professor...

Vad blev jag? En allkonstnär brukar jag säga. En överlevare. Jag klarar mig alltid.

Fast jobb verkar kört. Vem vill ha en 47-årig fyrabarnsmamma?

Någon?

Jag planerar att köra igång nåt själv istället. Det passar mig bättre.

Men.

Plötsligt dök det upp ett jobb på platsbanken som vore som hand i handske för mig.

Så här står det i beskrivningen:


"Syftet med projektet är att utveckla studie- och kulturverksamheten inom hantverk och återbruk. Din viktigaste uppgift blir att inspirera och uppmuntra unga till eget skapande.
Vidare ingår att organisera studie- och kulturverksamhet samt att medverka i ledarrekrytering och ledarutbildning".


Jag söker förstås.

Men jag har inte så höga förväntningar. (Är säkert för gammal.) Det skulle passa mig iallafall. Jag gillar att inspirera, uppmuntra och organisera.

Nu ångrar jag alla pms-inlägg. Utan dem hade min blogg kunnat visa en hel del kreativitet och återbruk...

Fast samtidigt skulle det ju vara väldigt ärligt att visa pms:ens baksida också för den framtida arbetsgivaren.

Men jag kan ju alltid visa persiljas verkstadbloggen...


Så jag skickar en ansökan och håller tummarna.

Hälften vunnet.

Annars kan jag gäääärna tänka mig en framtid som denna...

Hon har ju caféet jag (och några tusen andra) vill öppna. Tänk vad många som drömmer om det hon gjort. Det ultimata lyxet.

Av Persilja - 9 juli 2009 22:35

Efter en till natt i tält vaknade jag tidigt.

Redan klockan 8 var jag redo att ta mig an det projekt jag bestämt mig för (och gruvat mig för i månader, ja faktiskt år.)

Städning av garaget. Vi har garage och förrådsdel bakom garaget och om ni sett på "Rent Hus" nån gång så kan ni föreställa er nivån på stöket och antalet prylar. Jag påbörjade detta projekt för många veckor sen men kom av mig.

Jag har nu jobbat tills nyss. Över fjorton timmar, med bara kisspauser och en matrast.

Fy bövelens vad grejor jag rensat ut!!!

Fy bövelen vad jag sopsorterat!!!

Hela garagegolvet är fyllt av påsar som ska till Röda Korset och återvinningen. Metall, plast, trä, elektronik, påsarna dignar.

 Jag blev inte klar ikväll. Jag blev bara så trött och insåg att jag inte hinner klart om jag så håller på hela natten.

Men jag är på god väg. Det är hyfsat städat nu.


Och nu har jag äntligen kommit fram till fönstrena och fotat de tvåfärgade fönsterfoderna som Mannen så överraskande målade på eget bevåg i fjol. Vågat! :D

Och vi har ett golv!!!! Jag tror aldrig jag sett det.  Seriöst!

Det har jag sopat och dammsugit och jag har sorterat färgburkar och penslar och spikar och skruvar och reservdelar och verktyg så att det är en fröjd att gå in där nu. 

Vinterskorna står på parad, vantar och mössor och halsdukar har fått egna lådor. Barnen har fått några lådor var där det står "Mollys grejor", osv.

Julpyntet har fått nya lådor, dataprylarna egna lådor, till och med Minnena har fått en egen låda. Men jag rensade hårt.

Prylarna får inte äga mig. Det allra allra mest sentimentala sparar jag - resten åker. Det HÄR sparade jag. En seriestripp jag gjorde 1990. Fan! 19 år sen!!! 

Mannen och jag har hängt ihop sen 1982...Jojo. Räkna på den ni! (Vi är INTE pensionärer även om man kan tro det när man hör hur länge vi nött på varann...)  Angående seriestrippen så är han inte känd för sin romantiska ådra precis... Fast det är det jag föll och faller för faktiskt. 

Nåväl verktygen är ett under av ordning för idag iallafall. Jag är extremt kär i verktyg. Hammare, skruvmejsel, tänger, det är något med dem som gör att jag känner mig RIK: 

Verktyg slänger jag aldrig. Men annat jox har jag slängt. Oj vad jag slängt!!! Jag rensade ändå hårt vid flytten så jag måste verkligen ha hamstrat i mina dagar för fy fanken vad skrot jag sparat. Mannen är också en samlare och hans grejor törs jag ju inte humpa. Officiellt alltså. Om ni lovar att inte skvallra kan jag berätta att jag humpat rätt mycket av hans också. Ssscch!!! Säg det inte!

Det finns fortfarande sjuttielva trasiga tangentbord och fyrtifjorton dataskärmar och fyrahundraelva pärmar med gamla dokument.IIIIIIIiiiii Blir galen på hans papper.

Fast med eget företag måste man samla papperna i 10 år så det är ju bara att le och se glad ut åt alla (JÄVLA) pärmar som tar upp väggarna.

NU sitter jag här och har ÅTERIGEN ätit alldeles för många kakor.

Dottern med bästis bakade mockarutor som blev kalasgoda. Hon läser mina inlägg och ville väl också omnämnas som bagare. Så nu gör jag det. De var JÄTTEGODA  supersmaskiga och dessutom snygga!!!

Duktigt Dottern! 

Av Persilja - 8 juli 2009 23:30

Jag är glad och inte glad att barnen lärt sig baka. Eller två av dem än så länge. 15-åringen och 13-åringen. De är båda storbakare.

Äldste sonen följer recepten minituöst noga (till skillnad från sin mor). Får perfekta kakor. 

13-årige sonen experimenterar vilt i köket och har gjort diverse misslyckade kakor i sina dar men numera blir allt helt perfekt och allt är ihopsvängt på egen hand utan recept. Han älskar verkligen hela bakmomentet och kan ibland baka utan att själv vara sugen.

Ikväll var det receptslaven som trollade i köket. 

Perfekt smet med valnötter och morötter i blev perfekt kaka. 

Med smeten ovanpå av lime, philadelfia och florsocker blev resultatet himmelskt!!!

Jag har precis ätit en stor bit. 

Eller nu ljög jag. Jag har ätit två stora bitar och sitter och funderar på en tredje. Det är nu jag inte är glad över bakglädjen.

Det sätter sig ju runt MIN midja. 

För karaktär det har jag ingen.

Av Persilja - 14 juni 2009 07:05

Att vara mamma.


Det har alltid varit nummer ett för mig. Alltid.

Jag har skrivit om det förr, våra långa tunga ofrivilligt barnlösa år.

Nu har vi fyra och livet kan vara skitjobbigt med tvätt och matlagning och städning och bråk och kaos och alltid slut pengar.
Men jag skulle inte vilja byta tillbaka en enda sekund. Inte ens när jag står i en skriksituation med 15-åringen och han kallar mig...ajajaj...just det...jävla käringjävel... ooiiii....nej inte ens då! (Jo, kanske när jag har det där som jag inte tänker nämna på tio veckor, då är jag nog redo att dra till Azerbaijan och aldrig komma tillbaka-men det är ju inte jag utan nåt förvridet monster i mig.)


Vi går nu in i en ny fas, tiden med tonåringar.

Våra två äldsta är redan där. Än så länge är det ganska lugnt. Det är på bråken man märker att det är nåt på gång i deras sinnen. Att tjata om smutsvätt eller städning kan plötsligt resultera i tokilskna utbrott, och man står totalt oförberedd i ett praktgräl. Var kom den explosionen ifrån? Vad sa jag? Jag har inte vant mig vid dessa utbrott än och blir alltid lika överraskad. Jag faller i fällan ibland och ger mig in i bråket, nappar på alla provokationer och allt blir megastort och jättejobbigt och väldigt väldigt högljutt. Men ibland är jag kallare och fattar och drar mig tillbaka för att inte dra igång ett världskrig och så återvänder jag till krigszonen lite senare mer förberedd och det kan ibland resultera i en dialog istället för en galen skrikshow. Att behålla sitt lugn är inte lätt, men det är mycket mycket smartare. Man når verkligen fram på ett annat sätt om man är lite kall och spar på krutet. Inte så lätt om man är hetlevrad, vilket jag är, men med lite framförhållning går det.


Direkta förbud är det dummaste jag kan komma med till mina tonåringar. Det är som att be dem övertäda dem. De tål inte förbud. Det är deras jobb att stånga sig mot alla regler och testa nya gränser. Bända och tänja på dem. Så förbud undviker jag i det längsta. Det går mycket bättre med öppna diskussioner. Då kommer reglerna oftast från dem själva att de tänkt att de ska göra si eller så. Det är deras eget förslag och de är oftast klokare och förståndigare än man tror.


Tider har vi inte heller. De ska höra av sig och vara anträffbara. Är 13-åringen ute längre än han brukar någon kväll så beror det ju på att de har så himla kul att han inte vill bryta upp exakt då. Det spelar inte mig någon roll att han inte kommer på ett exakt klockslag. Det viktiga är att han har omdöme att inte stanna ute för länge på skoldagar, att han visar att han har lite koll och omdöme, vilket han har. Då tycker inte jag att jag måste säga en tid. Han sköter det där mycket bra och tiden varierar men håller sig inom rimliga gränser. Ibland kommer han jättetidigt och har själv tagit beslutet att han vill komma tidigt för att han ska duscha eller hinna spela eller rita eller något. Det funkar skitbra utan bestämda tider.

Frihet under ansvar som det så vackert heter. Det är inte alls säkert att detta kommer att funka på dem alla. Men på de två första funkar det hittills.

Än så länge är tonårstiden lätt. (Jag får säkert äta upp de orden.)

Det som är jobbigt är att de inte vill ha så mycket kontakt med mig som mamma. De har inte det där behovet av närhet. Att vara kring mig. Det är kompisar och intressen som är det viktiga. Jag ska finnas här och tvätta deras kläder och laga deras mat och öppna börsen. Ungefär så. Ibland behöver de lite uppmärksamhet också, att man lyssnar eller hjälper dem, men i stort sett vill de klara sig själv och leva sitt liv. Ändå är man ju säkerligen den allra viktigaste människan i deras liv, men de är inte så bra på att visa det.

Jag har själv varit tonåring, och minns ganska bra hur jag var. Hur jag tänkte och det är faktiskt värdefullt. Det hjälper mig som mamma om inte annat. Som tur är har ju inte alla barn i familjen trillat in i den gyllene tonårstiden.  De som fortfarande kan smila upp sig på bilder

Spela tevespel i samma rum som jag är i.

Vilja eller till och med kräva att ha med mig på träningarna. Det är tur att man har en fot i båda lägrena så att man har vett att uppskatta fördelarna hos de olika grupperna. Det kan ju faktiskt kännas rätt jobbigt att stå och glo på fotbollsträning i över en timme tre gånger i veckan. Men har man då i färskt minne att man bara är pinsam om man följer med på de äldres aktiviteter, ja då har man vett att uppskatta de där stunderna.

En tonåring ligger sällan och balanserar på soffryggen när de ser på teve, men det beror nog mest på rent fysikaliska orsaker.

Det är verkligen inte bara nackdelar med tonåringar. Oh, nej. De är jätteroliga att prata med. De tänker vuxna tankar,  har humoristiska och fria syner på livet,är intelligenta och kvicktänkta. När de vill. Det är väl egentligen DET som är konflikten för oss föräldrar. Tonåringar är inga nickedockor längre som tycker som oss, lyder våra vinkar och går dit vi går och beundrar och behöver oss mest på jorden. De är egna varelser som gärna tycker tvärtemot oss, helst inte gör som VI säger och ser på oss med sina mest krisiskt ifrågasättande glasögon och genomskådar oss totalt om vi försöker låtsas vara något vi inte är. Dessutom är det deras jobb att frigöra sig vilket kan vara smärtsamt för både dem och oss. Det är det som är jobbigt för oss föräldrar. Vi är inte heller vana vid detta. Det är en process som är lika ny för oss som för dem. Kanske blir det lättare och lättare för varje barn men det är definitivt en jobbig process man ska gå igenom. Det bästa är bara att följa med och inte kämpa mot. Försöka följa deras utveckling och stötta och hjälpa dem. Så hjälper man sig själv.

Men det är verkligen inte så lätt som det låter när man hela tiden ska brottas med sina egna känslor också.

En av mina tonåringar kom hem halv sju i morse. Han hade varit på filmkväll hos en kompis. De ser film efter film efter film och dricker energidrycker. (Jo, jag tror faktiskt på det.)  Vitsen är att börja vid 22-tiden, inte före och sen se film hela natten. Vits och vits, själv förstår jag inte hur de orkar hålla sig vakna, men det är jag det som så fort jag slår på en film somnar som en bebis långt innan halva filmen gått.

Jag är en medelålders nu, kom ihåg det. Det där sista var enbart en påminnelse till mig själv. Hur ska jag komma ihåg det?



Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards