Om exakt 20 minuter kommer gästerna. Ändå sitter jag här. Det är inte så att jag är klar med allt och därför kan pusta ut vid datorn, nej, jag sitter i mysbyxor med röd målarfärg på, okammad, oputsad, bordet är inte dukat, ej heller tömt från ritpapper, tomma påskägg, äggmålarfärg, vattenglas och en massa annat srkäp.

Jag tyckte bara det verkade så lockande att sätta sig. Sen är jag en obotlig tidsoptimist. Oj, vad mycket man hinner på 20 minuter. Oj, nu är det bara 17 kvar...

Janssons frestelsen står i ugnen, det doftar gudomligt...

Och nu börjar det bli vääääldigt lite tid kvar. Börjar med bordet NU!

Ajö! 

Nä, nu är jag trött på att vara så trött!

Känner mig så här mest hela tiden. Har till lunch ätit två apelsiner och ett äpple för att få mycket c-vitamin. Antar att det är solbrist i kombination med virus som däckat mig så här!

Jag som brukar vara pigg!

Särskilt när maken åker iväg. Då är det som att min lungor fylls med luft och jag får massor av energi.

Det låter kanske hemskt, men när han är hemma tynger det ner mig. På nåt sätt. Jag får inget gjort. Jag har ingen aning om varför, det bara är så. Jag tror att det beror på att jag levt med honom i tjugosju (!) år och han har till 95 procent av de åren jobbat eller pluggat och rest och varit borta väldigt mycket och så har jag inrättat mig efter honom (på typiskt kvinnors vis-omedvetet hoppas jag verkligen) och så har jag varit supereffektiv när han är utanför dörren. Nu efter flytten arbetar han mest hemifrån och det är som att jag inte får nåt gjort. Men då när han åker iväg på jobb några dagar får jag enorm energi!

Utom då idag.

Känner mig slut och trött och halsen värker igen och det msåte kanske till nån dunderkur för att bli pigg.  

En morgon till som denna och min hjärna kokar över. Våra morgnar  har blivit bättre  och det har hållt i sig länge. Jag har tvingat mig upp en halvtimme tidigare och väcker således barnen tjugo minuter tidigare. Vi har alltså tjugo minuter mer att röra oss med och det märks ju! I två veckor ungefär har jag kört detta. Men nu börjar vanans makt äta upp tiden. De har börjat söla mer för att de märker att det är säkert tio minuter kvar när de är klara med sina förberedelser. Då kan man ju söla verkar de tänka! Så i morse hade 13-åringen inte stoppat in linserna när det var fem minuter till han skulle vara ute ur dörren. Han hade plötsligt glömt det. Jag påminde och han fick spader. Ta på linserna när man är nybörjare och har bråttom...ingen bra kombination.

Hjälp vad fula ord det trillade ur vid köksbordet idag. Men in kom linserna och ut genom dörren kom sonen.

Han hann!

De andra var jag tvungen att skjutsa. Vi blev tvärförsenade av diverse glömda saker och tre minuter innan det ringde in bromsade jag in utanför skolan. 

Som alltid tänkte jag att vi var de enda som haft morgonkaos, men säkerligen har jag fel.

Varför ser alla andra så svala och fräscha ut. Fast det tycker de säkert om mig också. Och så går vi där och blänger på varann och undrar vad det är för fel på just oss som inte hinner med en näringsrikgtig frukost med tända ljus vid matbordet varje morgon. Våra morgnar är mer drick nu oboyen så att du har nåt i magen, eller klä på dig NUUU! (för fjärde gången) eller morsan det finns inga rena kalsingar!!! eller Hjälp vi har skridskor idag VAR är mina skridskor maaaammmaaaaaa!!!!

Mer så.

Inte stearinljus stämning och puss jag älskar dig vännen! i dörröppningen.

Mer Skyyyynda dig, vi kommer för sent! Att du alltid ska göra så här!!!

Och sen.(Ångestfyllt.) Förlåt att jag blev arg! Jag älskar dig.  

Suck.

Ens tillkortakommanden som mamma börjar vara mer än man kan bära. NÄR ska jag bli den där bättre människan som jag tror att jag ska bli?

Eller rättare sagt, NÄR ska jag bli den där människan som FATTAR att jag inte blir bättre än så här??? 

Detta är nästan för pinsamt att berätta. Men jag gör det ändå för det är faktiskt inte mitt fel.

Jag verkar ha fått fisinkontinens.

 Ibland kan jag inte hålla emot!

Det gååår inte.

Som idag på sonens basketträning.

Vi satt sex vuxna i rad på en bänk. Två kvinnor och fyra män. Jag som nr två från vänster. Mitt i smeten.

Hela dan hade det bubblat i magen och jag hade förberett timmen i baskethallen med att släppa ut så mycket jag kunde.

(Jag sa ju att detta var pinsamt!)

Efter att ha suttit med magen hopklämd i tio minuter började det mullra i mitt inre. Jag kände hur det pyste och pyste och blev som en ballong inne i tarmarna.

Det vandrade förstås sakta mot utgången... 

Jag satt där och försökte knipa.

Verkligen knep och knep.

Vågade inte pytsa ut lite i taget eftersom jag tidigare under dagen hört att det inte var några smygare utan riktiga brakare. Så jag höll emot.

Men till slut kunde jag inte. Pruuuutt! sa det. Gissa om jag skämdes. Vågade inte säga nåt. Inte skoja, inte nåt. Satt bara alldeles stilla och låtsades mycket intensivt betrakta basketspelet och hoppades att inte ljudet gick att lokalisera. Det var säkert den stora mannen bredvid mig! Nog trodde väl de flesta det? Han såg mer ut som en som släpper sig offentligt. Inte den lilla rödhåriga inte. Nae!  

Men hallå! Varför har vi gjort fisandet till sånt tabu!?

Eller är det bara jag som har svårt för offentligt pruttande?

I familjen har vi som tur är högt i tak. Men jag vet familjer där man smyger med det! 

Hur gör ni? 

Charlotte Perelli vann. Jaha. Inte våran favorit. Dottern med kompis samt 9-årige storebrorsan höll på Bröderna Rongedahl. Jag vet inte vem jag höll på, Sanna Nielsen gav mycket känsla, Amy är så sprallig och söt och duktig och bröderna Rongedahl känns så diskomysiga, nån av dem tror jag.

Charlotte Perelli känns lite bitchig men det är ju lite den bild som media givit. En proffsig businesswoman, då framställs man sån i svensk media om man är kvinna, så jag ska ju inte gå på det nu utan tänka vad kul att en sån duktig kvinna vann. Hurra för henne! Det var hon värd. 

Sjuårstjejerna var jäääättetrötta innan festivalen tog slut så jag var tvungen att bädda soffan, men nu har de plötsligt piggnat och busar hejvilt. Ett känt fenomen, eller hur? Sista buset måste alltid ut.

11-åringen la sig klockan sju stackarn. Han var så trött. Är han inte bättre i morgon måste jag nog ringa jouren. Han har varit trött och slut och febrig och snorig och magsjukig och ont ihalsig ända sen i söndags. En vecka i morgon. Det börjar bli väl länge. Fast det kanske tar en vecka...? Själv piggnade jag ju lite fortare, men mammor är ju av ett annat virke som bekant.

Tänk vad melodifestivalen blivit stort! Det var ett smart drag av teve att låta folk rösta fram bästa låten. Plötsligt blev det intressant att vara med för fler än schlagersångare. Det är nog bara en tidsfråga innan juryröstningen försvinner och man låter tittarna bestämma helt. Det skulle desutom gå fortare. Man slipper det eviga rösträknandet som är sååå sövande.

Nu ska jag bloggra runt lite innan jag får sova. Lääängtar!

Det finns inget bättre än att få gå och sova och knosa ned sig under täcket. Ja snacka om tantvarning!

1: Tantmöbler.

2:Melodifestivalen. (Fast det är faktiskt min 7-åriga dotter som prompt måste se det!)

3: Sova hör till favoritsysselsättningarna...

Say no more. 

Förlåt om jag tjatar om min hälsostatus men jag måste bara säga att i morse när jag vaknade hade det halsonda försvunnit!!!! Jippie!

Trodde ett tag att det var pennicillinläge. Nice!

Mår prima! Underbart!

Morgonstatus:

11-åringen öser på elgitarren, 7-åringen ritar och skriver en serie, 9-åringen äter köpesköttbullar (måste väl vara perfekt frukost enligt GI-metoden iallafall), 13-åringen sover GARANTERAT, och 45-åringen (den andre i huset) sover också, eller jag tror att han ligger i ett slags halvslummer med tanke på elgitarren...

Pommac han traskar hoppfullt mellan köttbullsfatet och matte vid datorn. Han vet att det är promenad på gång och det är nästan så att promenaden vinner över kötbullarna. Så om jag bara reser mig nu kommer han att ta ett glädjeskutt som betyder; ääääntligen!

Så nu reser jag mig. Pommac-jag kommer nu! 

En tjugominutersslummer hjälpte mig på fötter tills barnen kom hem. Har nu fuskat och fyllt dem med choklad och annat onyttigt (jo! så kan det gå till i denna familj-hör och förfasas!) så nu håller de kanske lite längre innan de ropar på middag. Maken har åkt iväg på jobbresa och jag känner mig så trött och hängig. Fy, dumma bassilusker! Vi har fått en massa konstiga infekterade prickar också flera i familjen. Jag på vristen, en son på framsidan av vristen och andra sonen på kinden och under näsan. Vad konstigt! Är det vårt förpestade vatten som egentligen inte är riktigt friskt ännu? (Var tvungen att koka vattnet i typ 10 dar för nåt tag sen men nu är det blåst faran över.)

Eller har vi fått galnakofamiljesjukan eller annat? 

Tyvärr, Gry, min plågoande uppmuntrare, jag har inte dykt ner i några röda och vita färgburkar. Men jag blir jäkligt sugen av dina pushar! Så fortsätt tjata!

Nu ska jag försöka kravla mig till toan och slå på en tvättmaskin, sen ålar jag till köket och tömmer en diskmaskin och sen somnar jag nog mitt på golvet. Höööör så synd om mig det är idag! 

En dag med mycket sömnad.

En ugnspannkaka som höjde sig till skyarna och sen satt fast som berget i plåten. Nåja, barnen åt med god aptit, av det som kom loss...

En och en halv timmes promenad med annan hund och hundägare i byn i strålande solsken på vita isvägar. 

Inga skjutsningar whatsoever!

Ett stycket städat badrum.

Två elgitarrspelande kompisar hos 13-åringen, med hyfsat bra jam!

En hopläkt hudspricka  tack vare Elizabeth Ardens "eighthourscream". Svindyr kräm, stinker apa, men jisses vilket mirakelmedel. Jag passar alltid på att köpa en sån när jag flyger. Om den finns.

En förkyld 9-åring, en förkyld 7-åring, en frisk 11-åring och en hungrig 13-åring som vägrar "barnmat" som pannkaka. Jag faller väl till föga snart när han ber vackert och lagar nåt annat...

Men totalt sett hittills en riktigt hyfsad dag.