Jag nästan hör kronorna ticka iväg idag när det är nästan minus 20 grader ute.

Tick tick tick.

Vi har hela stora huset eluppvärmt.

Det är hemskt. 

Det kostar skjortan.

Vi har svalt överallt och slår ner elementen och klär på oss och ändå får vi skyhöga elräkningar.

Så våra tankar upptas ständigt av vilken slags investering vi ska satsa på för att slippa elvärma huset.

Vi läser på och funderar.

Och eldar.

Usch!

Har suttit och sett TV4:s Bröllopsform ikväll. Min vän ända sen barndomen  var med och det var så roligt att se dem i programmet. Jag satt med en klump i halsen. Det var så gulligt när de förnyade bröllopslöftena. Snyft!

Alla har vi väl hamnat i mer eller mindre svalnande äktenskap ibland? Men det svänger liksom, så man ska inte ge upp. Bara ge akt på när det händer och då försöka anstränga sig att fixa det. Jag rekommenderar varmt promenader. Det ger både vuxentid, samtalstid och lyhördhet. Och så är det motion. För oss är det bästa receptet för att vårda relationen!

Men Bitte och Ronnys kämpainsats var härlig att se. Men jag vet, in fact, att det fuskades lite mitt i programmet, för då var det surströmmingsfest och en av de två fuskade då. Avslöjar inte vem...hohoho!

Jag måste försöka beskriva en måltid jag lagade igår. Den råkade bli så god och lyckad att jag känner att jag måste dela med mig.

Det blev lite "man tager vad man haver" stuket på den.

Jag hade laxfiléer i frysen. 

Jag tog fram dem så att de hann tina innan jag tillagade dem, ett enkelt knep för att laxen inte ska bli torr. Har man för bråttom (vilket jag ofta har) och tillreder laxen djupfryst, så blir den torr i ugnen.

Lägg laxfiléerna i en ugnsform. Tag en stor näve pumpakärnor (jag krossade dem lite lätt med en mortel), en msk sambal oelek, ett ägg, salt, chilipulver, en klick flytande honung och blanda ihop till en röra. Klicka över röran på laxbitarna och in i ugnen (225grader) en stund, tog inte tid, kanske 20 min? Man ser på laxen när den ser klar ut.

Jag hade kvar kokt vildris från några dagar tidigare som jag stekte i stekpannan. Värm lite rapsolja, häll på lite cyrry, spiskummin, kanel, ingefära, chili och slå över riset och vänd runt så att allt ris får kryddblandningen på sig. Ha svag värme, annars bränner riset fast. 

Drag åt sidan. Under tiden hade jag gjort i ordning en skål fullkornscouscous som i en annan stekpanna fick samma behandling som vildriset. (Kryddades och stektes lätt.)

Till detta skulle jag ha haft mixade avocados tillsammans med lite naturell youghurt, men så var alla avokados halvruttna  (köpta samma dag!)

Snabbt fick jag hitta på en alternativ sås och kom på att göra hummus. 

Två burkar kikärtor som sköljes i durkslag för att få bort burksmaken. Mixa dem med lite olivolja och lite spiskummin och salt.

Det passade jättebra med laxen.

Avocadosen skulle utgöra grönsakerna så det blev inget grönt till det hela men lite ärtor eller broccoli hade passat. 

Pumpakärnorna  går att byta ut mot mandelflarn så får man lite sötare smak.

I morse när klockan ringde och jag reste mig (efter att ha snoozat mina 27 minutrar) kände jag att jag hade världens huvudvärk. Bara sådär.

Aj! Dunk dunk. 

Jag har ju inte ens varit på någon kul tjejfest. Inte ens tullat på matlagningsvinet. 

Men ont har jag. Dunkdunk. 

Värsta baksmällan. 

Jag som bara varit varulv.

Suck. 

Så nu ska jag genomlida en stressig morgon (som är tillräckligt hysterisk en normal morgon) med värsta dunkelidunket.

Jag måste ha ett mantra:

Jag är en snäll och mild mamma jag är en snäll och mild mamma jag är en snäll och mild mamma.

 Hu! Såja, dags för cirkusen.

(AJ!)

Äsch, nog om pms-eländet. Det förtjänar inte så mycket uppmärksamhet som det får!

Bort med det! 

Såja. 

Nu bra.

Vem kan inte motstå lite glädjekänslor när man vaknar till ett vitt landskap? Kolla bara!

Pommac fick nästan pudelfnatt!Han sprang runt runt snabbare än blixten. Tokig av glädje. Hundar har nog inte pms. Inte Pommac iallafall!

Mina vimplar som fortfarande hänger ute hade det också snöat på. Himlen är blå och solen skiner. Det  känns nästan som en vårdag idag.

Man tycker kanske att vi här i Norr borde ha fått snö förr, men detta är faktiskt första riktiga snön.

Måtte den ligga kvar nu!

I morse när jag vaknade kändes det konstigt. Det var något som inte stämde. Jag hade fått hörntänder som var flera centimeter långa! När jag smög ut i mörkret för att hämta tidningen såg jag den plötsligt. Fullmånen. Den lyste gul och vacker på en i övrigt svart himmel. Jag kände en obeskrivlig fysisk dragning till det runda klotet på himlen. Innan jag visste ordet av stod jag där på byavägen och lade huvudet bakåt och utstötte ett djuriskt vrål. Jag ylade!!!

Woooouuooouuoooouuuuoooooooooooouuuuuuuu!!!

Oooooouuuuoouu!!!

Det var en enorm befrielse.

Jag ruskade på mig och gick in i köket som doftade av nybryggt kaffe.

Senare när jag satt vid köksbordet och kände med tungan fanns inga huggtänder kvar. Jag undrade nästan om jag drömt. 

Men plötsligt förstår jag varför min pms-attack har varit så svår denna gång. Det är månens fel. Jag brukar känna av månen och bli enormt produktiv och energirik, men några varulvstendenser brukar jag inte känna varje gång det är fullmåne. Men när fullmånen sammanfaller med pms:en, DÅ! Jag är nog bara kvartsvarulv eller nåt.

Det är nog något bra!

Jag är så snäll och rar och glad och sprallig och fiffig och gullig och rättsrådig och generös och varm och god mest hela tiden att det behövs en motivkt till allt slisk.

Jag måste få utlopp för det svarta i mig. Ilskan, svartsjukan, missunnsamheten, snålheten, girigheten, illvilligheten, elakheten.

Ut ska det svarta. UT.

Det är härligt att som gulligullig fyrabarnsmamma få tänka lite svart och tungt. Få vara lite djurisk. Få slippa rollen som den ständiga mjukismorsan.

Så jag ska nog börja yla lite oftare i månskenet!

Eller nåt.

Nattliga promenader i skogen.

Eller.

Balansen börjar återställas.

Pms:en kanske snart gör sitt uttåg.

Trupperna lägger ner sina vapen.

Jag blir fylld av kärleksbombare igen.

Skönt.

Eller?

(Bild lånad av Serkan Günes! Visst är den snygg!!!)

Idag är jag beredd att riva huset, bryta med all bekantskap, skilja mig, adoptera bort barnen och lägga ner bloggen. Kameran slänger jag ut genom fönstret tillsammans med symaskinen. Allt som gör mig glad annars är jag beredd att kasta i sopkorgen.

Så är det.

Nu igen!!!!!!!!!!!!!!!

Tur att jag varit här förr så att jag inte iscensätter allt detta drama.

Jag vet att om jag biter ihop och kanske vräker i mig choklad och tränar tills svetten forsar ur mig, då kanske kanske det känns lite bättre.

Men det är inte mycket att göra. Bara vänta på att mr Hyde pms:en ska lämna mig.

Jo, jag vet, jag borde sitta i soffan och mysa med familjen, men nu är ju mitt syrum och min dator i vardagsrummet så jag är ju med de iallafall liksom. Kanske inte fullt närvarande men nästan. Jag myser. I vardagsrummet. Bara inte i soffan.

Istället rotade jag igenom min garderob i desperat jakt på kläder. Insåg att jag har massor av kläder som jag aldrig använder. För korta, för konstiga, för...ja allt är bara fel. Men ändå ligger de där. Så innan jag slänger eller ger till Röda Korset så tänkte jag försöka mig på att sy om dem till nya plagg. Är sååå inspirerad.

Som här, den asigt fula prickiga blusen som jag haft kanske 2 ggr och den för stora kjolen som har så vackert blommönster. De två kanske kan bilda en ny enhet...?

Och den fula gula klännignen som jag haft en gång innan jag såg ett foto på mig i den och så var den förstörd...Den kanske kan få ett nytt liv ihop med en ganska kär beige blus som jag inte haft på länge.Och min älsklingsrandiga trekvartströja som känns lite kort i midjan (har midjan växt eller?) den kan få ett nytt liv med en annan randig tröja som gått sönder upptill. De har lite olika struktur så det kan nog bli fint.Och det fina stickade halterneck linnet som jag aldrig haft på mig för att jag inte ser klok ut i den modellen eftersom jag helt enkelt inte ser klok ut i kläder som man inte kan ha bh till. Ihop med en gammal favorit i passande limegrön färg kan den kanske  få nytt liv.

Och min NoaNoa tröja som jag köpte alldeles för dyrt har jag inte haft hjärta att slänga fast den känns för kort, den ska jag förlänga med ett linne som jag alltid gillat.Och så en blus från Indiska som aldrig varit fin på mig, fel modell, den får ett nytt liv ihop med en tröja som är jättefin upptill men nedtill har någon konstig form så att den bara åker upp och upp och man får dra och dra i den.

Hoppas mina idéer går att förverkliga. Ibland vill det sig, ibland inte. 

Till verket!